vet inte ens vart jag ska börja, terapisamtalet igår var ingen större hit, blev nästan riktigt förbannad på henne när hon vägrade ge sig angående att jag måste ta mitt och min fars förhållande i mina egna händer och själv bestämma vad och hur jag vill ha det. Vi kom in på det för att pappa ringde i torsdagkväll och bjöd in sig själv på fika o ska nu komma på en kopp kaffe på måndagkväll. Bara så där mitt ur det blå ringer han, passande efter att jag fått ett idiotspel på fyllan o skrikit på syrran om att hon skulle ge fan i mig o pappas förhållande o att jag inte bryr mig vad som händer med honom pga att han inte kan hantera vår relation. o självklart, idag när jag frågande syrran så sa hon att hon sagt till honom att hon tyckte att vi borde prata o att han sagt att han önskade att han kunde prata med mig på samma sätt som med henne... o jag sa till henne att hon borde sköta sig själv o inte lägga sig i andras problem. o tant kurator gick på om att jag inte ska tillåta pappa att styra över mig på det viset, att han inte ska få lov att bestämma när och var vi ska prata, o att det är mitt val, mitt val för att jag är barnet o han är min far, för att föräldrarna väljer att få barn inte tvärt om, men jag blir bara arg, visst, pappa kommer alltid vara min far o det är alltid en speciell maktrelation där jag som barn får lov att puscha gränserna mer än vad han får, men jag är 25år gammal, jag är inget barn, varför ska jag då få lov att diktera vår relation endast utefter MINA behov, min far mår dåligt, riktigt dåligt, och det är inte bara mitt fel men jag har en stor del i det, både nu och genom allt som hänt. Så varför ska då inte HAN få lov att bestämma när han vill prata. Jag vill inte prata med honom, inte mer än vi gör just nu, de tror, både han, mamma o syrran, att jag undviker familjemiddagar pga honom, för att jag inte vill träffa honom, men jag sa till syrran att det är inte pga pappa som jag undviker familjemiddagar, jag tycker bara inte om dem, jag tycker det är tråkigt, jobbigt, ointressant, o framförallt nu med min hund och syrrans unge så är middagar med familjen endast JOBBIGA. Stressigt, irriterat och jobbigt. Ingen tycker om min hund när ungen är inärheten för han blir stressad, hoppig, bitig och allmänt jävligt jobbig, jag tycker inte om honom när ungen är med för jag önskar att han kunde lugna ner sig så att ungen kan lugna ner sig. Jag tycker inte om barn, o ju mer jag umgås med syrrans unge desto mindre tycker jag om barn, de skriker, kastar saker, pratar totalt oförståeligt, , hon springer runt o stressar min hund o sen är det han som får skiten för det. o sen är han stressad i flera timmar efter att vi kommit hem för han förstår inte varför alla skäller på honom o varför jag blir arg o stressad.

men det var ju även innan han kom, innan ungen kom, jag har aldrig trivt i min familj, våra familjeförhållanden har alltid varit märkliga, jobbiga, komplicerade för att lägga det enkelt, men jag blir arg på både mig själv och alla andra för att det alltid hamnar på pappa, jag har lagt allt ansvar på honom hela mitt liv, för han har klarat av det, trodde jag, uppenbarligen kunde han inte det, uppenbarligen mår han sämre än vad han någonsin visat, men han var lätt att kasta skit på för han visar ingenting, mamma har vi alltid vetat att henne kan man inte kasta något på för hon går sönder, syrran går sönder, alla tror att jag går sönder, min familj behandlar mig fortfarande som en porslinsdocka som man inte kan vara ärlig mot eller lägga tunga saker på.

men livet är inte så enkelt, pappa är enkel att lägga skit på, men mamma har alltid haft en lika stor del i mitt liv som han, hon är den som visat mig alla vägar ut från kontlikter, visat hur man lägger sig på rygg för att få alla att tycka om en även om det betyder att ens egna åsikter och behov hamnar sist.

o syrran har knappast varit världens enklaste att leva med, hon har under vår uppväxt inte alltid varit den snällaste, jag har alltid vetat vart jag har henne men hon har alltid varit den jag försökt leva upp till, hon har alltid varit min största kritiker, den som man aldrig vare bra nog inför, som alltid skulle vara bättre,

någonstan tror jag att det handlat om att hon inte kännt att hon klarat av att leva upp till målen som jag gjorde, syrran var en rebell som fått kämpa ganska mycket med andra saker som jag haft lätt för, som ex betyg, jag har haft jätte lätt för mig i skolan, hon har fått kämpa, jag har alltid gjort som jag ska utan att gnälla vilket gjort att mina föräldrar inte sagt nej till mig på samma sätt som till henne, jag har inte behövt få utegångsförbud, blivit skriken på eller sånt, för jag gav inte dem anledningar till det...

men nu giter jag inte skriva mer....

idag var jag på gymmet o tränade för första gången på evigheter, körde ett Body Step pass o hade verkligen glömt hur kul det är och hur bra jag mår efter åt. svettigt och lätt ångestfyllt för där var massor av folk, massor av smala snygga vältränade brudar o speglar överallt men jag kom in i musiken, kom in i rörelserna och körde på. Hade kunnat köra på hårdare för jag hade en hel del ork kvar när vi slutade men nu vet jag det till nästa gång så kan jag köra mycket hårdare då, för det ska vara så man vill lägga sig o kräka efter halva passet, annars kan det ju va så.

va hos psyk-läkaren idag em o fick recept på flux, atarax och nya sömnpiller, så nu blir det till att knappra kemikalier. Ataraxen vet jag inte riktigt vad jag ska ha dem till, åt dem som godis sist jag hade dem för de hade så dålig effekt men läkaren ville att jag skulle ha dem om ifall biverkningarna från fluxen blir för jobbiga. men om hon menade, biverkningarna skapar inte självmordstankar, de förstärker bara de som redan finns där o då sa jag ju att jag inte hade några. Men det har jag ju, så jag är lite rädd för att börja med dem, ska trappa upp långsamt med ½tabblett första veckan o sen öka till en o så vidare upp till full dos så biverkningarna kanske blir mindre. Kan knappt minnas om jag hade stora biverkningar sist jag åt dem, vet att jag tappade aptiten en del, vilket är en av effekterna de ska ha jsut för att hjälpa till att hindra hetsätningarna men om jag mådde psykiskt sämre eller ej vet jag inte... mådde skit som det var så det var nästintill omöjligt att avgöra om det blev värre.

men, ja, en del av mig vill bara samla piller och använda dem till att ta livet av mig sen, misbruka dem för att få värsta tänkbara effekt så jag verkligen ger upp, men en annan del av mig vill ju bli av med depressionerna och ätstörningarna så då måste jag följa läkaren råd o ta dem som jag ska, men det är frestande att starka med fluxen i full dos för att få den aptitdämpande effekten rikitgt hög så jag inte vill äta alls... men jag får inte... måste ta den som läkaren säger o gå ner i vikt ändå.

jag blev 25 idag, woho, närmre 40 grattis inlägg på fb och nått sms. Mormor ringde sa grattis till min telefonsvarare för jag pallade inte svara, o närmsta vännen ringde också, o så B, svarade när närmsta vännen ringde men klickade B 2gånger, då fick jag ett sms istället där det stod grattis. hon är säkert ledsen för att jag inte svarade i telefon men då får hon vara det. vill inte prata i telefon, det är fel personer som ringer... var hos mina föräldrar på middag igår men jag kan väl ändå tycka att de kan ringa o säga grattis? Jag menar, hur svårt är det? hur långt tid tar det egentligen??? Men nej, nu är klockan över 21.30 så nu lär de inte ringa, jag ligger dessutom i sängen med kroppen fylld av sömnpiller så det är inte direkt lämpligt för mig att svara i telefon nu. sömnpiller nedsköljda med ½flaska vin. det skapar en skön känsla i kroppen. tar bort udden av känslorna lite grann. Har mest velat gråta hela kvällen, sitta hemma själv o dricka ensam, trycka i sig en piizza o chip o hänga över toalettstolen o spy. HAPPY FREAKING BIRHTDAY TO ME. Varför kan den jävla idiote inte ens ringa o säga grattis????

lillhästen gick bra idag iaf....

fest igår. spårade ut för min del bitvis. blev full som ett ägg innan kl en var 22, kompisen som jag haft en jobbig relation med sen i sommras kom o ville diskutera allt som hänt o gav sig inte, så det blev flera ångest attacker och gråtomgångar, både ihop med henne, ihop med syrran då jag höll på att flippa ut på riktigt, ihop med en av mina nya klasskompisar o gamla stallkompisen.

O jag blir trött, eller, ja, jag vet inte, B gav sig inte, hon började med nån lättare fråga ang om jag fått in mina rutiner och skulle haft tid o börja träffa henne, o jag ville inte riktigt ge henne ett ärligt svar så jag pratade bort det lite o blev räddad av dörrklockan, men så en stund senare kommer hon med tårar i ögonen o undrar om jag vill att hon ska gå. O så börjar vi prata o hon fortsätter fråga o diskutera sommarhändelserna o, ja egentligen hela året händelser o det slutar med att jag måste sitta o bekräfta henne, o övertyga henne om att jag inte hatar henne, att vi fortfarande är vänner, att jag inte vill att hon ska gå, men egentligen kan jag bara känna att det borde vara tvärt om, jag har inte gjort något fel, som jag sa till henne, Jag behandlar henne just nu på exakt samma sätt som hon alltid behandlat mig o när jag sa det så sa hon att hon nog var medveten om det o det är därför hon mår dåligt för hon nu inser hur hon behandlat mig. o jag vet inte, jag ville på ett sätt inte ens prata med henne, jag vill inte stå i situationen där jag tvingas be henne om ursäkt och lägga mig platt för henne skull när jag känner att jag inte gjort något fel. O framförallt kände jag att VARFÖR ta det när jag har 24 andra gäster i min lägenhet??? fel tidfälle... o så sa hon igår kväll att hon skulle ringa idag för att bekräfta det hon sa igår när vi båda är nyktra. O hon gjorde faktiskt det, men jag hade ingen lust att prata då heller, för hon ringde när vi satt o käka frukost o jag vill inte prata om något sånt när andra människor lyssnar (gammal klasskompis o hennes pojkvänn sov över)

o jag vet inte, det är så jävla ångestframkallande med sprit, o ångesten när jag vaknade var inte nådig, åt en himla massa chips, drack en massa, grät halva kvällen, berättade för en nuvarande klasskompis att jag har bulimi, vilket jag ångrar o lipandet ångrade jag duktigt även om jag inte tror att så många la märket till det, förutom de som jag var med just då o de vet ändå sen tidigare hur jag kan bli på fyllan. men, ja, åkte o hämtade vovven hos T, han hade haft det bra o uppfört sig hyfsat, o så tog vi en lång promenad från T hem till mina föräldrar för födelsedags middag. ÅNGEST. mycket mat, o så pappa o hunden, började illa, hunden fick syn på katten o de flög iväg båda två o katten springer o fäller ner farmors prydnads buffel som pappa är JÄTTE rädd om o 3 av 4 ben krossas, de gick inte av, de smulades sönder... det blev bara tyst, mamma bara blev tyst, syrran tittade på sin unge o viskade nått om att det iaf inte var hon om hade sönder den, o pappa sa inte ett ljud... hunden åkte in i köket o blev instängd fram till efterrätten...

fick pengar av mina föräldrar i present. det är bra, jag behöver pengar nu när det är dubbla hyror som ska betalas men jag blir ändå besviken när jag får pengar, det är så fantasilöst, de har ju hört vilka saker jag behöver, men genom att ge mig pengar så kan jag inte köpa saker som jag verkligen vill ha utan kommer köpa/betala sånt som måste betalas, jag vill ha ett trimmbord men jag måste betala hyran och försäkringen så trimbordet kommer komma i efterhand, dvs inte alls...

o pappa, som vanligt, pratade knappt med mig på hela kvällen. Jag satt o berättade om någonting o då avbryter han t.om för att ställa nån fråga till syrran. O jag blir så trött, varför ens bry mig? varför ens ödsla energi på att låtsas att han o jag någongång kommer få en "normal" relation. jag blir bara besviken... så himla beviken...

återien fredagkväll, ensam med vovven sitter denna idioten o hetsäter o hänger över toalettstolen för att få upp det igen.

jävla ångest, hatar denna jävla ångest, svordom på svordom på svordom snurrar runt i mitt huvu. Jag är så trött på det, så fruktansvärt trött på det. Illamåendet, smakerna i munnen, känslan i halsen, doften i näsan, känns som någon dragit en kniv längst insidan på min strupe, Varför???

vet inte ens... åt som jag skulle i flera dagar, fuckade up det lite igår, blev en lättare hetsätning men tog ut hunden på en lång runda istället för att spy och fick då kontroll på ångesten. Ikväll drack jag upp det sista vattnet med chipspåsen i handen springande på väg in på toa. Stackars vovven fattade ingenting, men han har lärt sig gå bort när jag spyr, kommer o tittar till mig lite då o då men går o lägger sig i soffan ganska snabbt o ligger där o väntar på att jag ska komma, sen är han jätte kelen o ska upp i famnen o mysa.

men då igen, varför??? Varför detta behov av dessa vidriga hetsätningar, det är inte precis som om det jag stoppar i truten är gott, så varför då äta det??? När jag vet att det smakar ännu värre på vägen upp, när jag vet att ångesten som kommer efter är stark nog att driva mig till vansinne. vill bara skrika, lägga mig på marken o skrika o slå som en arg 5åring som inte får sin favoritleksak. Men kan inte ens gråta, vill bara låta tårarna rinna, låta ångesten komma ut någonstans, på något vis, men min visa kurator sa idag att det bästa är att låta ångesten va, att bara lycka va i den så går den över. Jag vill påstå motsatsen, ångest är en stressreaktion, stressreaktioner gör man sig bäst av med genom att lyda kroppen dvs fly eller slå, så springa som en galning borde vara bättre än att bara sitta med den jävla ångesten. Men, kräka fungerar visst också, eller inte, kräkningen är nästan mer ångestframkallade än själva hetsätningen. Känns som allt man kämpat för bara åker ut, ner i toalettstolen och när man spolar och tvättar händer och ansikte så spolar man ner, tvättar bort allt arbete man lagt ner på att bli av med denna jävla idiotik. Tänker inte ens kalla det en sjukdom, för visst, det är väl en sjukdom, för jag måste fan va sjuk i huvudet som håller på så här. Men, ja, enligt alla blodprover och läkarundersökningar som jag genomgått pga lederna så är jag ju fullt fucking frisk. Hade nog varit mer intressant att se resultatet av en lobotomi än ett blodprov för det är visst i hjärnan allt skit sitter.

Men tant kurator menade idag att jag börjar göra framsteg!!! Woho, känns inte som det ikväll, men, ja, bakslag skulle jag räkna med sa hon också. O tydligen börjar jag resonera som en "normal" människa ang vänner och börjar visa bra tendenser till att sätta mig själv först och ta hand om mig själv.

ha, kom just på varför det blev katastrofhetsätning ikväll, just av anledningen jag just skrev, för hon börjar påstå att jag går på rätt håll. Om det stämmer så börjar ätstörningen släppa sitt tag om mig, vilket innebär att tada, den måste göra en ordentlig maktdemonstration, tada hetsätning. Ibland undrar jag hur dum jag är som inte insåg det på en gång.

men återigen, VARFÖR kan jag inte reagera positivt till en förbättring??? Varför vill jag ha kvar denna fucking idiotik??? Är den verkligen allt jag har??? Är den verkligen så viktig?

Svaret är egentligen nej, det vet jag ju, men varför kan jag inte förstå det då?

FÖR ATT JAG MÅSTE BLI SMAL

FÖR ATT JAG ÄR FET SOM EN SUMOBROTTARE

FÖR ATT JAG HATAR MITT LIV

för att jag helst vill dö

tog ut hunden på en lunchrunda efter terapin idag, innan jag skulle till skolan, har redan tröttnat på de rundorna vi hittat så jag tänkte testa nån ny runda, så jag gick på andra hållet, ner mot där jag går i terapi, bodde på det håller för några år sedan o där är ganska mysigt att gå, o på andra sidan vägen ser jag min kurator komma gående i mitt motsatta håll, hon verkar väldigt fokuserad på sina fötter när hon går men tittar upp lite, jag visste inte riktigt om jag skulle säga hej, så jag vinkade lite diskret, o hon tittade på (mot) mig o reagerar inte utan bara går vidare o fortsätter studera sina fötter. så jag går vidare. Kändes lite märkligt, inte att hon bara gick vidare, men att se henne på det viset, jag vet ju också att hon inte bor på sitt kontor men jag vet inte om jag ska hälsa på henne, bara gå vidare o låtsas som jag inte ser henne, gå förbi o bara säga hej i farten eller stanna o hälsa på riktigt. Under terapitiden får hon betalt för att prata med mig under 50min, utanför den tiden är jag inte hennes problem, är det då ett intrång på hennes privata tid om man säger hej eller är det vad man bör göra? Jag har aldrig stött på någon av mina tidigare terapeuter/psykologer utanför terapirummet innan. Min psykolog från BUP möter jag ibland i mataffären hemma, men det har varit efter jag slutat hos henne så när jag var yngre hälsade jag på henne, sen var jag inte hemma på flera år o nu brukar jag bara ge henne ett leende o ibland ett förbigående hej om vi får ögonkontakt för jag tror inte hon känner igen mig... men, ja... nuvarande kurator kände nog inte ens igen mig idag o det är en ganska stor stad vi bor i så det händer kanske inte ens igen.

paniken jag kände idag blev en vansinnig bekräftelse över hur mycket jag älskar min hund.

Va hos veterinären men kompiens häst, o allt gick jätte bra trots massor av undersökningar o när vi ska lasta ut pållen på 568kg så springer min vovve lös, han sitter fint bredvid mig när vi fällt ner lämmen o hästen går ut (håller självklart i hunden under själva urlastningen) o så står hästen snällt utanför transporten o jag ska börja plocka ihop saker så jag släpper hunden, min kära hund som varit runt hästar så länge jag haft honom och som jag trodde hade fått så mycket respekt för dem att han inte springer fram för att bita hästen i bakbenet!!! men nej, han springer fram för att leka med hästens svans, hästen måttar en spark samtidigt som jag ryter på hunden så hästen sätter ner hoven, PÅ MIN HUNDS TASS.... allt jag ser är min hund, liggande på marken (han lyckas nämligen ramla när han ska vända sig från hästen) med tassen under en bakhov, hästen står o ser panikslagen ut, kompisen hänger knappt med på vad som händer för hon e på andra sidan hästen, o ylande, ett satan panikartat yl från min jycke, o så lyfter hästen på benet o dansar iväg åt vänster o min hund kutar iväg åt höger på 3ben o vägrar låta mig röra tassen men klättrar upp i famnen på mig gnällande. Jag får panik av att tänka på det men slutet gott, allting gott, han blev inte skadad, när jag sätter ner honom går han fullt normalt på alla 4benen o nu ömmar han inte alls vid beröring o tryck på tassen så mest troligt har hästen bara trampat på pälsen (där är en massa päls) o så har han ylat av chocken. men fy, både jag o kompisen bara tittade på varandra när jag hade hunden i famnen o bara skratta av ren paniklättnad över att vi alla 4 var oskadda, för det kunde gått illa, riktigt illa. fy farao.

o nu försöker jag få pluggat men det går ingen vidare, har slarvat så fruktansvärt med studierna på senaste, slarvar med allt, köpte ett nytt gymkort i måndags o har inte använt det. har inte hunnit, kommer hem från skolan kl 18-19-20 på kvällen, tillbringat 2dagar i stallet pga veterinärbesök o så ska vovven hinnas med, men det  blir extra långa promenader med honom, iaf 2-3h/dag så det är alltid något. men jag tog mina mått idag och det är fruktansvärt. jag är så fet just nu så det är äckligt, riktigt äckligt. gick med hästen upp på vågen hos veterinären o eftersom han inte ville föja med först så såg jag min egen vikt, o visst, det var fullt påklädd med nästan vinterutrustning men att det ens går att komma upp i de höga siffrorna igen är sjukt. jag måste banta, jag måste ner... men jag måste hålla mig till matplanen o inte stressa ner, får inte stressa ner, måste låta det ta sin tid så jag inte tappar förståndet helt, det slutar bara i katastrofala hetsätningar då... måste få ihop en regelbudenhet och variation med precis under tillräcklighetsmängden o motion på det. På måndag börjar jag träna, helgen är fest med alkohol o allt som tillkommer där, så måndag. då får det bli som förra året, då hade jag min inflyttningsfest en vecka innan i år (flyttar ca 1gr/år just nu) o sen från den 15november till 31 december tappade jag 14kg, då slutade jag på ca 4kg mindre än jag väger idag, så då började jag som super fet, så nu ska jag bara tappa 10kg, ev bara 8, vågar inte stå på vågen just nu så det är bonus om det är mindre än 10... så det ska gå, det ska gå enkelt. ska bara hålla mig på rätt sida om ravinen ner till psykoserna så blir det bra.

så var man flyttad o inbodd i den nya lägenheten medan den gamla fortfarande är smutsig och fylld med saker som skall till tippen.

Hade satt upp målet med en gång att den nya lägenheten skulle bli en nystart, tyvärr inte den nystarten min kurator vill att jag skulle ha, nystart för att bli smal igen, nystart för att påbörja en stenhård diet och krympa ner till rätt första siffra innan min 25års dag, det slutade i 1v av hetsätningsepisoder istället. FUCK.

så nu har jag bestämt mig, efter terapi i fredags så föddes iden om ett sunt ätande som kan leda till en stabil viktnedgång utan hetsätning. 2200kcal tycker den kära ätstörningsenheten att jag ska sätta i mig varje dag, utan träning. så om jag då äter 1900-2000kcal/dag + träning så borde jag hålla kroppen lugn och nöjd men samtidigt gå ner i vikt, utan att tappa kontrollen och börja hetsäta igen. Så igårkväll skrev jag en meny/matplan för hela veckan, eller, ja månd-fredag som varje dag hamnar runt 1800kcal, för det blir alltid mer än jag räknar med, jag vägrar låta mig gå tillbaka till att väga varenda liten smula för att räkna exakta kalorier så de blir avrundning upp i planeringen så jag inte hamnar över. jag hade egentligen tänkt att jag skulle lägga mig helt rätt enligt kuratorn denna veckan men det gå ju för tusan inte att planera in så stort kaloriintag, jag kan inte äta så mycket, inte utan att riskera hetsätning. så nu är det fokus, ska köpa gymkort på vägen hem från skolan, börja träna imorgon, få lite muskler på denna feta äckliga kroppen, komma ner 10kg men utan att lägga fokus på när, det ska bara få hända, ingen tidsplan för då kommer ångesten för hårt. skulle ha "rätt" vikt till min 25 årsdag, det är om 1v o jag ligger mer än 8kgför högt, vågar inte ens ställa mig på vågen för jag är rädd för vad den ska visa o den typen av panik skapar bara hetsätningar som inte är av denna värld, så nu låter jag bli, äter som jag "bör" men lite mindre o tränar lite mer, så får jag göra som "alla andra" o satsa på beach 2012, för till dess ska jag hinna långt under min planerade 25års vikt, jag tänker inte es ha en målvikt, ska bara ner, ner o ner, så långt det överhuvudtaget kan gå. det är dumt att inte ha ett mål, det är ofta lättare att jobba mot ett specifikt mål men genom att skapa ett mål kommer min hjärna automatisk skapa en tidsplan också och det vet jag att jag inte klarar, så inget mål, ingen tidsplan, för det är inte en begränsad grej, det ska bli en pågående process, ju mindre jag väger desto mindre kalorier kräver min kropp så när jag kommer ner till en vikt som endasst kräver 1800kcal/dygn ink träning så kommer jag inte minska mer, då kommer jag stabilisera mig på den vikten och det är ju å enkelt att på 1800kcal går jag inte hungrig, det är långt ifrån en svält diet, det är hälsosamt och hållbart och ska fungera. så ångesthelvete, släng dig i väggen för nu jävlar ska du besegras.