kom iväg till gymmet igår, körde dubbla aeobicpass, så jävla skönt, riktigt grymt för självkänslan också, att orka med två pass när många av de som tränar med en ser ut att hålla på att dö efter bara ett. Träningsvärk delux idag, fast ändå inte så hemsk som jag trodde.

sömnen i natt var helt värdelös, drömmer så fruktansvärt mycket obehagliga drömmar, som känns så verkliga men ändå helt overkliga, där hela staden stod i brand och huset höll på att rasa samman. Drömde att jag var full och vaknade helt kallsvettig och förvirrad så jag nästan trodde att jag var full när jag vaknade. Nätterna bli så himla långa, vaknar om och om igen, svettig och fryser. Tror det är pga medicinen, det har blivit ännu sämre sen jag höjde dosen, tror inte jag kommer orka fortsätta med dem om det inte blir bättre, ingenting kommer bli bättre om jag inte får sova, somnar när jag pluggar, somnar på föreläsningarna, men kan inte sova på nätterna. det är vaninnigt frustrerande. Har skött maten både igår och idag så det är inte ens pga det som jag inte sov, eller, visst, det är ju inte så att min kropp återhämtar sig efter 3dagars hetsätning på en dag men just när det kommer till sömnen så brukar den påverkas direkt, speciellt om jag tränat riktigt ordentligt så både kropp och huvud är trött, men nä, det hjälpte inte... 

dagens terapisession var inte så givande, eller, jag vet inte, vi började diskutera min utbildning och vad jag kan tänka mig att jobba med senare o hon fattar inte riktigt vad jag vill, det är lite svårt för det fattar ju inte jag heller men jag o pappa hade ett ganska långt samtal om det där det klarnade lite för oss båda. Men jag menar, med en bred tvärvetenskaplig masters examen är det liksom inte helt uppenbart vad jag ska arbeta med. Men ja, det klarnar nog. Måste börja leta sommarjobb, bestämma mig för om jag ska ta första bästa eller om jag ska satsa lite extra och försöka få något med utvecklingsposential. Blir lite svårt med hunden, i.o.m att det bara är för 2-3månader, får hitta någon tillfällig lösning för sommaren, blir skillnad sen när jag börjar jobba på riktigt, då kommer jag hitta en permanent lösning med antingen dagmatte eller dagis om jag inte själv har möjligheten att ta ut honom på lunchen men bara över sommaren skolar jag inte in honom på dagis för. Så vi får väl se.

Tog inte ens med mitt smilie schema till henne, skämdes för att det blev så dåligt. Sumpade hela helgen, spydde som en katt torsdag och fredag och sen lördag/söndag blev bara onyttigt och hemskt. Åt godis till lunch igår o så undrar jag varför jag är tjock och har ont i magen? Ska komma iväg till gymmet och köra ett aerobicpass om nån timme, ska ha ätit en lagad middag innan dess och sen äta 2 kvällsmackor efter det. Har verkligen bara gått upp i vikt den senaste tiden, har fortfarande inte hittat min våg så exakta kilon vet jag inte men mina lår och rumpa fortsätter öka i centimeter, så himla hemskt, äckligt, äckligt, äckligt.

Borde ha pluggat de senaste 3 timmarna men har inte ens öppnat boken. Disciplinen är verkligen inte på topp.

blir tokig, hade verkligen sett fram emot att på måndag lämna in ett helt papper med bara glada gubbar på till kuratorn, möjligvis något X (missat mål) men inga ledsna gubbar, men det gick åt skogen redan igår. Skulle äta middag ihop med en kompis, skulle äta pasta med ost o skinksås men så pallade hon inte laga mat för hon hade tvätt hängande på tork i köket, så vi köpte pizza, mådde illa efter halva o sen var det kört, kom hem o tryckte i mig 2st 200g marabou choklad och kräkte som en katt med hårbollar. Drog upp nått blodkärl i halsen så jag spottade blod en timme efter. Sov nästan ingenting på hela natten, gav upp o la mig o läste vid 2, stoppade i mig en attarax, dåsade lite runt 4 o sen var jag halvt förstörd när jag skulle lämna sängen vid 8 för att gå ut med hunden o gå till skolan. Tvingade i mig frukost, hade bestämt mig för att inte låta en dålig dag förstöra hela veckan, men ja, åt frukost, dåsade 30 minuter i soffan innan jag tvingade mig till skolan, stressade hem som en tok för att hinna med tåget för att hovslagaren skulle komma, så hunden blev stressad, lunchen stressade jag i mig på tåget o sen gick jag till videobutiken för att lämna några filmer o hyra några nya o köpte århundradets största godispåse och Max-hamburgare (plus meny) o milkshake till middag så allt går åt skogen, orkar inte, vill inte... skulle ha pluggat hela kvällen, har inte pluggat, har inte tränat, red inte ens hästen, knappt varit ute med hunden, som förövrigt tacklar mina dåliga dagar sämre än jag själv. Fattar inte... kan jag inte bara ge mig, kan jag inte bara hålla mig till planen och schemat och göra som jag bestämt mig för. Hetsätningarna resulterar endast i viktuppgång, över 70% är kvar i kroppen oavsett hur mycket jag än spyr o mtp att hetsätningarna lätt kan nå upp till 5-7000kcal så är det inte konstigt att jag börjar bli fet som en jävla gris igen. Fettet bara väller ut. Kan inte hitta min våg, jag vet att jag la den på något "bra" ställe, där jag skulle få anstränga mig lite för att ta fram den så jag inte skulle väga mig så ofta och få panik över det, men jag kan inte minnas vart den är. Ska leta i källaren för det är den enda stället jag har kvar att leta på. Men måttbandet berättar historian mer noggrant än vågen ändå, 1cm till har jag lagt på mig över rumpan, nästan uppe i 100cm igen, det är 5 (!!!) cm större än i sommras, 5........ vaninne... det skulle vara 5cm mindre.... ska nå ett rumpmått på 88cm, MAX 90, MAX... 10cm nästan som ska bort...en hel decimeter... den SKA bort... INNAN sommaren, LÅNGT innan sommaren...

fan..........

är väldigt glad att jag haft en kompis i telefon de senaste 2timmarna för fy fasiken vilket sug som har kommit... hela min kropp skriker efter en hetsätning, åt middag medan jag pratade i telefonen och var nästan på väg att lägga på luren för att kunna gå och kräka men lät bli. Satte i mig 2 attarax istället o de har tagit bort den värsta ångest udden.

3 dagar har det gått nu med smiley systemet, har ett schema uppsatt på kylen och där är massor av glada gubbar, bara ett kryss och det var förmiddagsfikan idag som jag missade för jag sov lite för länge för att hinna med både den, frukost och lunch innan jag åkte till stallet så jag missade den men tog en extra banan till lunchen så det är ändå rätt mängd som ätits. Igår blev det bättre än jag trott, var på tjejmiddag med tjejerna i klassen o åt 3 rättersmiddag, det var sallad till förrätt o så kyckling o burbur (stavas?) till huvudrätt o sen chokladtryffel till dessert o maten var god och kändes hälosam, tjejen som lagade maten är super vältränad och snygg så jag kände lite att om hon kan äta det så borde jag ju också kunna det. Drack först bara vatten men sen när vi åt dessert och drack kaffe så kände jag att jag nog ville ha vin, så då började jag dricka vin och det blev snabbt flera glas för vi fylllde på i omgångar till varandra, o så blev det några chokladtryfflar för många men jag höll mig ändå bra, eller, jag spydde inte, jag ville inte ens spy, jag kom hem o satt lite på facebook o sen somnade jag efter ca 40min promenad med vovven. hade varit ute och gått en mil innan frukost och sen joggat en runda på em så jag hade ändå tränat en del, så rent logiskt vet jag att jag inte satt i mig så jätte många mer kalorier än jag förbränt, men, det kom lite ångest över det idag, men jag åt ändå frukost och lunch o en banan på tåget efter stallet och nu middag och jag ska äta kvällsmat om en timme, så det är ändå kontrollerat.

Men det är så märkligt hur lite som krävs för att suget ska gå igång. Skulle ha träffat en kompis nu ikväll men hon e sjuk så vi flyttade det till imorgon o egentligen tycker jag det är ganska skönt att vi flyttade det för jag behöver få pluggat ikväll men direkt kom tankarna på att "då har jag en kväll ensam o kan hetsäta", det är nästan som ett beroende, jag vet att det bara medför negativa konsekvenser men likförbannat känner jag att jag vill det. Har fått kämpa hela kvällen med att stå emot och gör det fortfarande, jag är inte hungrig, jag är inte ens sugen på någonting men det är nästan som rökare brukar säga när de slutat, att det saknas något i handen. Ska fokusera på boken nu ikväll och försöka hålla mig själv ockuperad så jag inte faller och låter idag bli ett misslyckande. För jag vet hur jag blir, jag har så svårt att återhämta mig från ett misslyckande, det blir så mycket svårare resten av veckan om jag misslyckas ikväll så det får inte hända. FOKUS

dagens terapisamtal var långt och jobbigt, inte längre än vanligt men jobbigt... var på ganska kasst humör när jag kom dit, haft en skitvecka o kände lite att jag inte orkade prata om det men det fungerar inte, hon ger sig inte... ställde frågan rakt ut när jag höll på att deppa ihop totalt: Vad kan jag hjälpa dig med? Den frågan har jag aldrig fått innan, rakt och enkelt: Vad kan jag hjälpa dig med? Jag visste inte vad jag skulle svara, jag vet verkligen inte vad hon kan göra, jag vet inte vad hon kan göra för att hjälpa mig, jag vet inte vad som behövs. Jag vet att det är bara upp till mig, JAG måste ta kontrollen över mitt beteende. Jag berättade för henne om min nya matplan, om att köra "super nanny" strategin med schema och glada gubbar för varje klarad måltid och hon menade på att det är ett sätt att göra det på, att "belöna" bra beteende men att hon mer jobbar för att ta reda på varför beteendet är där. Jag håller med henne fullständigt, att "träna bort" beteendet med morot och piska är egentligen bara en väldigt liten del av arbetet som fungerar under de perioderna då jag mår bättre och verkligen själv är motiverad till att ändra mig, inte de perioderna då jag är som djupast nere i träsket. Hon menade på att det verkade som om jag inte såg ätstörningen som "en vän" längre, som om jag mest såg problemet med den och det är sant, jag har tidigare sett ätstörningen som något, positivt är väl fel ord, men jo, som en trygghet, när jag är inne i svältperioderna så är det mer min vän än när jag är inne i hetsätningsperioderna, för hetsätningen är verkligen bara självtortyr på sätt och vis. Svälten ger ändå en kick, både viktnedgången och det faktum att jag klarar av att livnära mig på nästan ingenting, självkontrollen det innebär att bemästra hungern. Hetsätninsgperioderna är precis tvärt om, ett tecken på kontrollbrist, enorm kontrollbrist. Jag måste hitta balansen.

Hon menade på att hon vill hjälpa mig, att hon ser positiva sidor hos mig, att jag är en bra tjej som förtjänar att må bra. Så frågade hon vad jag tänkte när hon sa så, om jag bara tänkte "det säger hon till alla patienter" o ja, det är ju vad jag tänker, sa det till henne, att jag mest tänker att det är det hon får betalt för att säga. Hon kunde inte riktigt komma på ett bra motargument, för trots allt är det hennes avlönade arbete att sitta där och prata med mig, men hon menade att hon menade vad hon sa. Hon känns ärlig, det känns som om hon genuint bryr sig, men jag vet inte, varför skulle hon bry sig?

Jag är ju fan inte ens ärlig mot henne. Vi kom in och pratade om mitt självskadebeteende och självmordstankar/planer/försök, det jag hade innan, hon frågade om jag fortfarande hade det, o jag sa ärligt att jag fortfarande tänker på självmord men inte i någon större eller planerande mening, jag vill inte ta livet av mig. Men så frågade hon om jag fortfarande skadar mig själv, skär eller så, o där sitter jag, med färska rivsår på handen, handleden och benet från att ha satt en sax i skinnet på mig själv, men svarar Nej, det gör jag inte. Men det var som när hon i början av samtalet frågade hur mina matplaner hade fungerat, då drog jag halsduken över ansiktet och rodnade, hon bara: Skäms du?

o ja, jag skäms, jag skäms över att ha gjort färska sår på mig själv, jag skäms över att äta, jag skäms över att köra fingrarna i halsen och spy. Jag skäms när jag går och köper maten/godiset/skitet jag ska trycka i mig, jag drar för gardinerna för att jag får panik av tanken att någon skulle se mig under tiden jag äter det, jag skäms över att berättade det, över att tänka på det, jag kan inte svara i telefon under tiden det pågår eller nån timme efter för jag skäms så jag tror det hörs över telefonen, jag måste tömma soporna innan jag får hem besök för jag skäms över att ha förpackningarna kvar i lägenheten. Jag skäms över hela min existens.

Jag har insett mer och mer att det är det som ligger bakom att jag alltid måste vara alla till lags, att jag konstant måste hjälpa till, sätta andra före mig själv, när jag var yngre så mockade jag hela stallet för att då tänkte jag att om jag gör något bra så behöver de andra i stallet inte tycka illa om mig och det gör jag fortfarande. Om jag gör mig duktig och behövd praktiskt så tycker människor mindre illa om mig. Mocka, ställa upp och jobba trots att jag egentligen måste plugga, passa andras djur, skriva hela arbeten i skolan så klasskompisarna slipper. Har ett konstant behov av att göra mig behövd och vara duktig och det hemska är att jag klarar inte ens av att erkänna det. Jag klarar inte av att sitta hos kuratorn och säga dessa sakerna, jag har jätte svårt för att säga rakt ut att "jag är duktig", jag är snäll, jag sätter andra människor före mig själv. För genom att säga det så känner jag mig egoistisk, varför ska jag sitta o säga att jag är duktig? Jag tog mig i kragen idag och berättade för henne att jag vet, rent intellektuellt, att jag är duktig på vissa saker, jag vet att jag är uppskattad som ridlärare på ridskolan, det har mina elever sagt till mig när jag vikatierat, de har gett mig MYCKET beröm, riktigt mycket, Jag vet att jag kan sätta mig på nästan vilken häst som helst i stallet och rida den helt ok på en lektion, jag vet att jag är duktig på att rida till problemhästar, på att ta hand om både barn och hundar, jag är snabbast bland stallpersonalen på att mocka. Detta är saker som jag VET att jag är bra på, men likförbannat så kan jag inte känna det, så fort jag står på en lektion så tappar jag förtroendet och vänder mig ut och in i försök att göra/säga så myckets om möjligt för att ryttarna ska uppskatta mig, trots att hälften nog hade varit nog. Jag mockar några extra boxar varje dag för att den jag jobbar med ska slippa, eller för att någon av privatryttarna, oftast T, ska bli glad och kanske tycka lite bättre om mig, jag kommer med nästan ett färdigt arbete till skolans grupparbeten för att de jag jobbar med ska tycka det är värt att jobba med mig, det känns aldrig som om det är nog att bara vara jag...

varför känns det som om min värld står still eller som mest går runt runt runt i cirklar?

Lördagskväll, redan spytt en gång och behöver verkligen spy igen... 1.5kg godis på två kvällar, hur går det ens till? Hur kan en människa äta så mycket godis? Hur? Det borde inte ens vara fysiskt möjligt... det är inte fysiskt möjligt, inte utan att spy emellan varven, det är inte möjligt utan att sitta skakande av gråt på toalettgolvet med syrasmak i halsen och sveda i halen, det är inte möjligt utan önskan att dö för att slippa undan. Det är inte möjligt om man inte är sjuk i huvudet, helt jävla korkad och patetiskt. Det är inte möjligt om man inte är jag.

Jag vill inte mer, jag är så fruktansvärt trött.

Vill fly just nu, igårkväll övervägde jag till o med möjligheten att lämna hunden till T och dra utomlands i ett år, eller tio, men slog bort möjligheten för jag kan inte leva utan hunden. Övervägde då möjligheten att ta honom med mig, flytta till Umeå eller något, riktigt långt bort och aldrig mer komma tillbaka. Men slog bort den tanken också för jag vet att det inte fungerar, jag vet att det inte håller, vet att jag kommer må sämre om jag flyt undan igen. provade att flytta nån mil, det hjälpte inte, flyttade några hundra mil, tvärs över havet, kom inte undan mig själv då heller, flyttade "hem", mitt bagage följde med, flyttade tvärs över jordklotet men inte ens då lyckades jag skaka av mig mina störda beteende och tankar, mitt bagage sitter kvar på min rygg oavett vart jag flyr, så jag ska sluta fly, ska stanna här och reda ut mig själv. Tillbringade 10h i stallet idag, 3 ridturer, massa mockning, borstning, hundpromenader, bara stannade kvar. T köpte lunch till oss och sa till mig att äta, så jag åt, efter mer än 2½h på hästryggen... sen red jag ytterligare en häst... Har mått skit till och från, så länge jag är i gång så är allt ok, sitter jag på hästryggen, borstar, mockar, går med hundarna, då är det lugnt, då håller sig tankarna i schack, men sitter jag på läktaren och tittar på en lektion, sitter jag i stallgången och väntar på att nästa lektion ska sätta igång så jag kan ta ut hästen, eller väntar på någonting annat, eller sitter i klubbrummet och tvingar i mig en Felix färdigportions rätt, då känns det som om någon klubbat mig i huvudet. Har jag någon att prata med så är det lugnt, håller T eller nån av tjejerna igång samtalen så är allt lugnt men så fort jag får en chans att fastna i mina egna tankar, om så bara för fem minuter så går spiralen snabbt nedåt. Vet inte ens riktigt varför just nu. Borde inte hamna i en sån här svacka nu, borde ha tagit mig ur det nu. Allt med T känns helt normalt o bra, är glad att det blivit som det blivit, glad att ha henne kvar vid min sida som min vän och inte mer. Vovven börjar sakta men säkert bli lite mer lätthanterlig igen, unghästens utveckling går i stormsteg framåt, skolarbetet känns ganska behagligt och intressant, pappa verkar må bättre, syrran är gravid med bebis nr 2, hoppar både unghästen och hennes häst och båda går kanon. Det borde bli bättre nu, jag borde bli bättre. Men, nej, idag ökar jag dosen antidepressiva till maxdos för att läkaren tycker att jag kan lika gärna gå upp till maxdos nu när jag ändå är igång innan vi sätter ut den för att den inte ger nån effekt, ska öka mina sömntabletter för jag orkar inte vara vaken mer på nätterna. Min läkare hade en smart åsikt där, om jag slutar hetsäta o spy på kvällen så borde sömnen påverkas positivt! Wow, grattis, det fattade jag inte själv. För det är säkert inte ett (o)medvetet val från min underbara självdestruktiva sida som tycker att jag kan ta ett långsamt självmord genom att slita ut kroppen totalt genom att förbjuda den från att sova. Det fick jag förklarat för mig redan som tonåring, att mina sömnproblem ganska trolligt var en del av min självdestruktivitet, ytterligfare ett steg i mitt utdragna självmord. Nu tvingar jag mig inte att vara vaken på samma sätt som då, då var det verkligen ett medvetet beslut att förbjuda mig själv från att sova, nu bara bli det så... men mitt (o)medvetna gör ganska mycket som är destruktivt trots att jag borde veta bättre... 

satt på toaletten för en stund sedan, såg en sax ligga på vaskkanten, tog upp saxen o drog den spetsiga änden ner i handen, längst med blodådran som syntes så tydligt. Varför? Varför inte?

kastade saxen från mig i ren förskräckelse när suget kom efter mer, suget efter att sätta den djupare, längre, hårdare, rakt genom handen ville jag köra saxen, rakt genom handleden, rakt genom hjärtat på mig själv. Varför? Varför inte?

Kastade iväg saxen, vill inte fastna i den spiralen igen, någonsin igen, aldrig mer fylla kroppen med sår som bildar vita fula ärr. Aldrig igen. Men kan ändå känna suget i kroppen, önskan av att känna riktig smärta för den som är nu är inte riktig, den går inte att ta på, den går inte att sätta ord på, den går inte att peka ut, den bara finns där. Inom mig, utanpå, djupt och ytligt, överallt finns denna smärta, detta hat, denna avsky för min egna kropp och själ.

Var lycklig förut idag. Unghästen gick så underbart bra på hopplektionen, kunde inte önska mig att han gått bättre, mitt leende var större än hästens ansikte, men så bara försvann känslan. Stod och bytade om i sadelkammaren och så försvann leendet, inget hände, minns inte ens vad jag tänkte på, känslan bara försvann och ersattes av en tomhet, tomhet, trötthet, utmattning.

Hängde över toalettstolen innan och spydde upp delar av kvällens hetsätning, avslutade kräkepisoden med en panikattack sittande på toalettgolvet. Kallade på hunden, han kom springande med en gång och la sig i famnen på mig, slickade mig i huvudet när jag vilade huvudet mot hans kropp, grävde i min famn för att komma riktigt nära, som om han förstod att jag behövde hans tröst, o bara satt där med mig och lät mig härda ut ångesten, vänta ut den, gråta ut den medan han desperat slickade mig i ansiktet tills jag sakta började skratta och lät mig bli nedbrottad på toalettgolvet med 25kg hund ovanpå mig som gjorde allt för att få mig att fortsätta skratta.

Jag vet inte vart jag varit idag om jag inte skaffat hunden, jag tror inte jag hade levt längre utan honom, jag tror inte jag hade orkat...

T kom o hämtade sin vovve nu för en stund sen, känn lite tomt utan honom men mer tomt utan henne, hon kom från jobb, sminkad o lite fixad i håret, så jävla snygg, hon är så vansinnigt söt, vill bara hålla om henne när jag ser henne. Ska nog åka till stallet imorgon bara för att få träffa henne, korkat jag vet men det var faktiskt hon som frågade om jag skulle dit, verkar som om hon blivit bekväm med att vi träffas igen. Kändes lite så där den första veckan efter nyår, blev ganska säker på att hon undvek mig men nu känns det mer som vanligt, hon frågar om vi ska rida ihop o gå ut med hundarna ihop så det känns skönt. Har accepterat det faktum att det inte kommer bli något mer än bara vänskap mellan oss o är ganska bekväm med det, har kvar henne i mitt liv som min vän och det är det viktigaste.

Sitter o läser Slutstation Rättspsyk o känner mig grymt obekväm, boken är så skrämmande, hemsk över hur vårt system (inte) fungerar. Känner mig lyckligt lottad över att aldrig blivt så dålig att jag hamnat inom sluten vården, så vansinnigt lycklig men det är fruktansvärt hur det får gå till, jag har vetat länge att främst vuxenvården är hemsk, haft vänner och bekanta som varit inom sluten vuxenpsykiatri och det är sällan några glada historier man får höra, men många historier från barn/ungdomspsyk har varit mer hoppfulla, mer Vård än slutet... men nu när jag är halvvägs igenom Slutstation Rättspsyk så vänder sig min mage totalt, läste Zebraflickan för några månader sedan, Vingklippt ängel för många år sedan men tillskillnad från de mer biogragfiska historierna så är denna så rak på sak, den visar så tydligt, från ett "utomstående" perspektiv när de pratat och beskriver andras situation, föräldrarnas maktlöshet... att detta pågår i sverige, ett av världens såkallade mest utvecklade välfärdsamhälle, det är skamligt.