jag är så trött på att inte sova. Hade sällskap med kompisen från stallet hem från jobb igår och hon följde med in på ett glas vin. Vi har inte träffats på säkert en månad, bara haft kontakt via sms där vi insett att vi konstant går om varandra så det var jätte trevligt. Följde henne hem runt 1-2 på natten o somnade runt 4 sen efter att ha duschat, sov dåligt, var vaken redan vid 7-8 igen och går fortfarande i halvdvala och funderar på hur jag ska orka jobba till kl 21 i kväll... detta börjar bli drygt, riktigt drygt. Och då har jag ändå haft bättre koll på maten den senaste veckan än på jätte länge. Nu när jag jobbar på kvällarna och är så mycket i stallet är det lättare att hålla lite rutiner, jag blir hungrig på rätt saker, äter flesta målen i stallet så de är lugna och kontrollerade och är helt enkelt för trött för att hetsäta när jag kommer hem så jag har inte spytt på en hel vecka. Det är en vecka i rätt riktning. Nu ska bara sömnen börja fungera också så hade livet börjat bli enkelt igen.

vi satt o snackade nonstop hela kvällen, riktigt nice, pratade lite om T, kompisen tycker också jätte mycket om henne o vi är 100% överens om att T är den snällaste och mest godhjärtade människan vi båda känner. Har inte sagt något om vad som hände på nyår o kommer inte göra det heller, det är vår lilla hemlighet men när vi satt och pratade om henne o resten av gänget i stallet så önskade jag att jag hade kunnat säga något o kunna prata med någon som känner T om det. Jag kan fortfarande inte släppa nyår, kan inte släppa att jag tycker så vaninnigt mycket om henne, men det blir bättre och bättre, jag är glad att vi fortsatt vara vänner och blivit så pass nära som vi ändå är utan att det är konstigt... kompisen ska försöka para ihop mig med hennes arbetskamrat så jag kanske ska gå på binddate inom en snar framtid, vet inte helt hur jag känner för det, killen verkar jätte trevlig o väldigt söt på bild och jag måste ju komma över T och då är det väl bäst att träffa någon annan men jag vill inte komma över henne, vill va med henne... men ja, move on är det enda att göra så skärpning.

åkte av unghästen igår, visste egentligen att jag skule göra det, när de andra sa galopp och jag satt barbacka längst bak med en häst som bara skrittat i över 2v, ja, då vet man att grusen väntar, men likförbannat tyckte jag att vi kunde galoppera, det var nästan som om jag ville trilla av och en av de första tankarna när jag landade var, fan, jag slog mig inte hårdare. Landade på axeln och fick en mindre duns i huvudet men det blev bara lite blått... kunde väl fått slå i huvudet o varit medvetslös i 2veckor eller nått, hade varit skönare... 2v på dropp kanske kunde fått mina hetsätningar att lugna sig. Så jävla korkat att tänka så men får jag inte vara medvetet självdestruktivt så får jag väl vara det omedvetet. Ska vara i stallet hela helgen, ska ta kvällsfodringen på kvällen imorn, lär ju ändå vara kvar... T tyckte att jag var lite elak mot mig själv och att jag tog på mig lite för mycket genom att säga att jag tar kvällsfodringen mtp att jag börjar jobba kl 7... 13h i stallet är ibland lite mycket, men jag är hellre där. Sitter hellre inne hos en av hästarna och läser för att fördriva tiden än att vara ensam hemma. Är så rastlös så det kryper i kroppen på mig. Sov lite mer i natt än igår natt, hämtade ut imovanen igår men den dumma läkaren glömde skriva ut propavanen så jag lyckades somna efter några timmar framför tv-n men vaknade ganska snart igen. Imovanen går ut så himla fort o vaknar jag kan jag knappt somna om. Skulle ha varit på föreläsning nu på fm men kan inte motivera mig till att gå dit, ska försöka läsa igenom några artiklar innan jag åker till stallet och nästa vecka ska jag bruka riktigt allvar så jag kan bli färdig med miniuppsatsen och ge mig själv 2, nästan 3 veckors semester innan nästa kurs kör igång. Det hade behövts.

måste hämta ut mina sömtabletter idag, somnade runt 4 i morse o var vaken redan vid 6 igen, uppe vid 8 för att tvätta o fick en halvtimmes sömn till efter det. Var jätte pigg hela natten och imorse, nu däremot när jag försöker fokusera tankarna på studierna så går det inte alls, nu kan jag somna... varför kunde jag inte göra det kl 03.00 i natt? då var jag ute med hunden istället i hopp om att en kort promenad kunde få mig lite mindre rastlös. Har inte ens något speciellt som cirkulerar i huvudet, ligger o planerar nästa veckas ridlektioner, matplan för resten av livet, extrembantning från och med nu och 20kg framåt. Låg i natt med den avskyvärda känslan av att hela kroppen sväller, det känns nästan som när man är bedövad efter tandläkaren, när kinden känns jätte stor och som om den är 10cm utanför där den egentligen är, så kändes hela min kropp, kändes som om jag bara svällde upp, blev kortare och bredare, den känslan är så vansinnigt obehaglig, kan liksom röra vid armen på mig själv och inte riktigt känna att jag rör vid den för den borde vara så mycket bredare än vad som syns. Har haft den typen av känsla förut men inatt gick den ut över hela kroppen samtidigt som om någon blåste upp en ballong. Sen tänkte jag en del på T, tänker jämt på henne känns det som, kan inte låta bli, tycker så mycket om henne, saknar henne när jag inte träffat henne på en hel dag, korkat... ska nog träffa henne idag, tror vi ska ut o rida ihop men är inte säker än, hon skulle höra av sig när hon visste när hon slutar.

Låg igår och bestämde mig 100% att från och med nu ska ätstörningarna bekämpas, vaknade i morse och hade direkt på morgonen ett sånt hetsätningssug så jag visste knappt vart jag skulle bli av. Vet att sömnlöshet triggar igång det men det brukar inte komma direkt på morgonen. Åt nån macka och proviva till frukost men suget är fortfarande där. Måste sluta, får inte.... ska sätta mig själv på en nutrilett diet eller nått för att få kontroll på hungerkänslorna och suget igen, för det är ju inte ens hungerkänslor, det är inte som jag är hungrig, behöver absolut inte mer energi, behöver göra av med energi, behöver förbränna allt detta fett som sväller ut över hela min kropp just nu. Det är så äckligt, kan knappt se mig själv i spegeln för det bara väller ut fett överallt. Och det är inte ens så att jag inbillar mig, jag vet att det är så. Byxorna börjar bli försmå, måttbandet når snart inte runt röven på mig, 5cm har jag ökat runt rumpan, 5 cm.... nästan 6... det är sjukt, så vansinnigt äckligt. Har fortfarande inte hittat min våg så jag har inte vägt mig på en eller två månader nu tror jag. Det känns inte riktigt bra men nu vågar jag verkligen inte ställa mig på en våg. Kommer börja gråta och aldrig sluta om jag får det svart på vitt hur mycket jag har gått upp. Så vansinnigt äckligt, står knappt ut med tanken på att tänka på det.

Blev ombedd att rida en av ponnierna på jobb i tisdags, sa att jag kommer knäcka ryggen på honom med min vikt, min chef tittade på mig, skrattade o sa först: det kan han behöva. Men vad väger du? Ingen aning blev mitt svar, kanske mellan 60-65, (eller mellan 90-100kg tror jag egentligen men det sa jag inte) så tittade hon på mig och sa att kollegan väger mer och hon rider honom utan att han går av på mitten så det skulle va lugnt. Kan inte riktigt greppa att kollegan skulle väga mer än mig, hon är sjukt snygg, riktigt snygg kropp, visst hon är längre än mig men definitivt mycket smalare... hur kan hon väga mer???

Måste hålla igen, öka motionen, sluta med alla onyttigheter, både godis, läsk, alkohol, bröd, smör.... ostbågar... fy fan vad jag måste sluta äta ostbågar, de är sån trigger, de är så äckliga att spy upp, fastnar i halsen i klumpar så det känns som om jag ska kvävas, tror det är därför det alltid är ostbågar jag blir som mest sugen på när hetsätningssuget kommer, för jag vet att de innebär maximalt obehag att kräka upp. Tror det är därför jag inte hämtat ut mina sömntabletter, för att jag är igång med självtortyren igen, inte sova, bara kräka, komma igång med stenhård träning utan mat, kontroll, makt, viktnedgång, kontroll, kontroll, kontroll, det är allt som spelar någon roll just nu. Planerar in mina aktiviteter så jag är hemma så lite som möjligt på kvällarna, jobbar 2kvällar/v, typiskt nog måndagar då mina favoritpass på gymmet kör, ska jobba hela helgen o planerat in att rida 3hästar efteråt så jag är hemifrån hela dagen, ska till stallet i em/kväll idag, upp hyfsat tidigt imorgon så ikväll får jag inte hetsäta för jag måste sova, samma sak imorgon kväll, tar tåget kl 05.50 till jobb så hetsätning på fredagkvällen är uteslutet, sen stannar jag i stallet till 20 på lördag och samma på söndag, ska äta middag i stallet så jag inte ens behöver gå in i köket när jag kommer hem. Planering är nyckeln till framgång....  

hatar det..... vill inte mer...... 

som vanligt ägnat kvällen åt att kräka... satt o surfade runt på nätet o kom in på psykologitest.se de har en del olika tester för "självdiagnosering", har gjort några av dem innan, fick bekräftat igen att jag har bulimi, whoho... har visst en depression också enligt testen, vilken nyhet, det visste jag ju inte :P

får spel på mig själv... vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska skärpa mig nu och det blir bara tvärt om, detta året skulle bli det året jag blev kvitt med skiten för alltid men den blir bara värre och värre, igår var första dagen på ca 1v som jag inte spydde, sen spydde jag igen idag... var inte hemma från jobb förrän närmre 22 igår och var helt enkelt för trött för att hetsäta o spy. Har slut på sömnpiller och hann inte till apoteket igår, idag har jag bara inte kommit till skott så inatt får jag klara mig utan, klarade mig utan natten till idag, det blev inte många minuters sömn. Låg i halvdvala några timmar där jag gick in och ut i drömmar som, som vanligt, var så otroligt verklighetsförankrade att jag trodde de var sanna. Sånna enkla saker som att jag drömde att någon kommenterat på min fb-status, med en bild, sen kunde jag gå in i bilden och följa efter personen på bilden utan att den personen visste om det. mycket märkligt men mycket verklighetstroget samtidigt.

kl 6 på morgonen fick jag mess från T, hade messat henne på kvällen innan o var helt pigg o klarvaken när hon skickade mess kl 6 på morgonen men tog mig inte ur sängen förrän runt 9, kroppen ville inte följa med hjärnan om man säger så. Är helt slut i kroppen just nu, tillbringade hela dagen i stallet, ett par ridturer o sen undervisning hela kvällen. var så trött i ryggen att jag knappt kunde ligga ner när jag kom hem o den värker fortfarande. Irriterande.

Lovade kuratorn att bruka allvar med att ta reda på vad som triggar igång mina hetsätningar varje kväll, vad det är för behov de försöker fylla. Ett vet jag, de försöker fylla ensamhetskänslan, känner mig konstant ensam, saknar sällskap men likförbannat undviker jag sällskap. Det blir en ond cirkel, jag hetsäter och spyr pga ensamhet men jag måste vara ensam för att bulimin är så stark....orkar inte med sällskap på kvällarna, vill ha nått sällskap som bara kan vara här, som jag inte behöver prata med eller underhålla. Lite som när jag bodde ihop med mina arbetskamrater i England, vi hade inget behov av att underhålla varandra, vi bara satt i vardagsrummet och kolla på film eller läste eller vad man nu kände för. Har ingen sån person runt mig just nu. Träffar mina vänner så sällan så då ska man "umgås" när man träffas, inte bara sitta sida vid sida o glo på rörliga bilder. Tillbringade en sommar hos min tränare och hans fru när jag gick på gymnasiet för jag orkade inte bo hemma, då kunde vi bara sitta i soffan ihop (fanns bara en TV) och bara titta på "rörliga bilder" något som fokuserade blicken utan att någon av oss egentligen behövde engagera sig i det. Sällskap som inte krävde någonting, jag fick bara vara, kunde sitta på diskbänken i köket när de lagade mat och bara dingla med benen utan att ens behöva säga något, sitta och titta på när hon manglade dukar och bara hade sällskap. Min tränares fru (och min tränare för den delen) var toppen med det, hon speciellt kunde bara titta på mig och säga: ska du sitta o kolla på när jag jobbar för du ser ut att behöva sällskap. Inte mer, inte mindre, bara fysiskt sällskap. så himla kravlöst, hade behövt det just nu. den där extremt kravlösa samvaron man bara kan uppnå om man bor tillsammans. När man bara har fysiskt sällskap för att den andra personen helt enkelt också "måste" vara på samma plats...

Raderade mitt konto från internetdating sidan jag var medlem på. Där var nån kille jag mailat lite med som ville träffas o ta en öl, jag bara banga, stängde ner min sida istället för att svara. Är inte redo, känner inte att jag kan ge mig in i ett förhållande just nu, det hade bara blivit fel. Jag tror jag letar efter någon som kan "ta hand om mig" och ger jag mig in i ett förhållande med den inställningen blir det bara fel, otroligt fel.... samtidigt hade jag nog behövt omställningen till en relation för att komma vidare med mitt liv. Men tanken på att någon annan människa ska röra vid min kropp får det att krypa i skinnet på mig, känner mig så grymt fet och äckligt just nu så jag vill knappt ha ridbyxor på mig för de sitter tajt över allt fett... Måste gå ner i vikt, måste, måste måste.... kan inte se ut så här längre... kan inte hålla på att hetsäta och kräka mer. Min kropp orkar inte, jag orkar inte.... har inte ens råd med det.... så NU är det slut, inte på måndag, inte imorgon utan NU, precis NU.

kan inte ens bestämma vilken rubrik jag ska sätta på detta inlägg... är förvirrad, trött, ensam...

åkte till stallet efter att ha varit hos psyk-läkaren. ska sätta ut fluoxetinet under en 3v period med start imorgon... sen kunde det ta upp till 1 månad innan alla substanser är ute ur kroppen. Läkaren förvarnade om att mina sömnproblem kan bli värre nu när medicinen går ur, har fått ut mer sömntabletter, de lär behövas. Biverkningarna som jag fick när jag började med medicinen är tydligen samma som kommer de tar slut. Så det är väl 1månad av urdålig sömn, förvirring, dåligt minne, spränghuvudvärk och allmän dåligt humör (värre än vanligt).

Red ut med T i em, hade skrivit nått på fb om att mitt humör var kasst o att folk skulle låta mig va, telefonen höll liksom aldrig käften idag... o T sa först på skämt: jag ska inte prata med dig idag, det stod det på fb... men sen så frågade hon ändå om det var nått speciellt som hänt... sa att det bara var en sån dag. Berättade att vi ska sätta ut medicinerna och att det ev kommer bli ett mindre helvete igen... hon är så himla lätt att prata med, behöver liksom inte förklara något jag inte vill, håller det ganska sakligt, pratar om saker ganska praktiskt sett. Hon frågade rent ut om min bulimi var "aktiv", jag har berättat för henne innan att jag har bulimi men nog sagt det mer som dåtid än nutid, o första tanken när hon frågade var att ljuga, men jag vill inte ljuga för henne, vill inte ljuga för henne om något, så jag sa som det var, att den är grymt aktiv, hon lät orolig i rösten när vi pratade vidare o hon påpekade att det mest är dumt och farligt o jag skrattade bort det o så pratade vi om något annat. Hamnade i en halv brottningsmatch i stallet en stund senare medan två av de andra tjejerna stod o garvade åt oss o jag fick verkligen ta ett djupt andetag för att hindra mig själv från att kyssa henne... tycker så jävla mycket om henne men tänker inte göra något som kan riskera vår relation som den är nu, känns lugnt och tryggt att umgås med henne även om jag ibland får lägga band på mig själv för att inte göra något hon inte vill... känns på nått sätt som hon är den fasta punken i mitt liv just nu, en av de få människorna som jag kan vara lugn och trygg med, behöver inte låtsas med något runt henne, behöver varken undanhålla, ljuga eller överdriva något för henne utan att det för den saken skull känns som om jag tvingar på henne något hon inte orkar med... önskar jag kunde tillbringa mer tid med henne, känns som jag mår bäst när jag är med henne, tänker minst på mat och allt som pågår i mitt huvud när jag är med henne. Barbacka på hästryggen med henne vid min sida, då är jag som lugnast...

ska in med ena hästen till veterinären i veckan, är livrädd att det kommer gå illa, livrädd för att det slutar med en kula i pannan... vet inte vad jag gör om hon behöver avlivas... orkar inte med det slaget i magen just nu...

orkar egentligen inte med någonting alls... bara spyr... är halvt om halvt livrädd att medicinerna har haft positiv inverkan och hur illa mina ätstörningar kommer bli när jag tar bort dem.... de har inte blivit bättre sen jag började o gick upp till full dos men jag vet ju inte hur illa det hade varit om jag inte haft medicinerna...

vill inte veta...

gick till terapin idag med tanken på att jag skulle säga till kuratorn att jag vill ha ett uppehåll för att jag ändå bara slösar bort hennes tid genom att jag är så omotiverad. Det blev inte så... hon tyckte nog inte det o så kom vi in o pratade om något annat så på slutet sa hon bara: vi bokar in en tid nästa vecka va? O ja, så blev det...

hon kom med det dumma förslaget att jag kanske skulle må bra av att ligga på avdelningen ett tag, inte för att jag är underviktig, utan för att hon tror att jag behöver någon som tar hand om mig och som tvingar på mig rutiner med maten. Jag bara garvade åt förslaget o svarade med: Ja, jag o alla skelett till anorexiker som ligger där och bli tvångsmatade? skulle inte tro det...

men hon är inne på rätt spår, även om jag nog inte kommer kunna erkänna det för henne, för jag tillåter inte mig själv att erkänna det ens för mig själv. Men att jag behöver någon som tar hand om mig, att jag fortfarande har maten som "ett barn utan mamma". Där jag sparkar loss från diciplinen jag har inom alla andra områden av mitt liv och tillåter mig själv att behöva någon annan som tar hand om mig där, som när man är liten. O jag vet att det ligger mycket sanning i det, en av anledningarna till att jag hatar att gå upp i vikt och vara så här tjock är för att jag har väldigt lätt för att bygga muskler och jag vet att jag egentligen har en välbyggd kropp med mycket och tydiga muskler. O jag hatar det, starka människor behöver ingen som tar hand om dem, är man stor och stark så ska man klara sig själv. Det är lättare att tillåta någonannan att ta hand om mig om jag är liten, jag vill vara liten... hatar att vara stor o stark och "kan ta o klara allt". Vill inte vara den människan längre...

*hatar när jag får insikter i mina egna tankar o inte tycker om vad jag inser*

hela dagen har bara försvunnit, skippade skolan för stallet o ägnat kvällen åt att äta o dricka vin, mer äta än dricka... har inte spytt än, ska försöka låta bli, fick sånna vansinniga kramper i magen sist så jag måste verkligen sluta... får inte men vill... hatar min kropp just nu, svullen, fet, vansinnigt stor, äcklig... vill inte hålla på mer... vill bara få ett slut på det, bli av med dessa jävla ätstörningarna en gång för alla, vill inte längre... men samtidigt som jag verkligen verkligen inte vill så kan jag inte få mig själv att sluta... hur svårt kan det vara? bara att följa fasta rutiner, äta 5 gånger/dag, inte spy, inte hetsäta, inte svälta.... Det är ju fucking basic knowlegde, till o med bebisar klarar ut det, ok, de spyr förvisso men inte riktigt med mening...

sitter och försöker få bort tankarna genom att titta på Big Bang Theory, det fungerar lagom... ångesten kryper i kroppen, vet att jag kommer sova dåligt i natt, ska proppa i mig några sömnisar, dricka upp resten av innehållet av vinglaset, ta ut hunden o så försöka tuppa av och fortsätta sova en hel natt...

har kommit på att om jag smörjer in hela ryggen/nacken med liniment, sover med tröja och Onepiecen,både sommar och vintertäcket i sängen, extra tröja bredvid sängen och en extra kudde så jag kan byta kudde om den enda blir blöt av svett... Vaknar hur ofta som helst genomsvettig men skakande av kyla, konstiga drömmar, halvt om halvt mardrömmar, halvtomhalvt verklighetsdrömmar... vet inte upp och ner längre... såg min facebook status imorse och var tvungen att gå in och kolla mina mail för att veta att det jag skrev inte var taget från en dröm, bara en dum tentauppdatering men jag kunde för allt i världen inte minnas att jag skrivit det eller ens läst mailet om resultatet... har inget minne, somnar konstant dagtid, satt o somna på hästryggen i förmiddags, struntade  skoan för att åka till stallet för jag minns ändå ingenting av föreläsningarna. Satt o läste igår kväll och enda anledningen till att jag vet att jag läste var för att jag hade markerat vissa meningar. Blir tokig, har inte ens koll på min egen hjärna, och det är helt utan alkohol, har inte druckit på flera dagar men minnet försvinner likförbannat ändå, vet inte om det är pga sömnisarna, ssri-skiten och sömnbristen, hoppas att det är pga det för de kan jag ändå sluta med, eller, ja, kanske inte sömnbristen men pillerna... ska till läkaren på måndag för en slutgiltig utvärdering av ssri-skiten, o om jag inte lär mig sova under helgen kommer jag säga att jag vill sätta ut dem... sömnbrist är nog den värsta tortyren som finns och största hjärnskadan som finns...

dagens terapitimme var ganska ogivande, eller, nja, ogivande är fel ord men, jag vet inte. Jag har tappat motivationen till att bli kvitt bulimin just nu, orkar inte stå emot, hittar inga anledningar till att låta bli, inget i mitt liv påverkas av min vikt och mina matvanor så varför ändra det då? Det var skillnad när jag var tvungen att sluta kräka för att få göra lumpen. Det var skillnad när jag arbetade heltid som hästskötare och var omgiven av människor dygnet runt och inte kunde spy utan att någon märkte/hörde/ifrågasatte det. Nu är det inget som påverkas... Berättade för kuratorn att jag ska hoppa av skolan så fort jag får ett jobb, hon såg först väldigt förvånad ut men sen ändå inte, hon tyckte det lät som en sund ide om det var så jag kände, att det kan vara bra för mig. O det tror jag med, men jag har inte självförtroendet för att få ett jobb just nu, vet inte hur jag ska sälja in mig, vet inte vad jag kan och är kompetent till... självkänslan är på noll... motivationen lika så. Sa på skämt till kuratorn att den kanske kommer på posten o så sa hon att hon skulle skicka ett brev till mig där det stod Motivation. Tror absolut inte hon kommer göra det, men har trots det satt upp ett löfte till mig själv (och henne på sätt o vis även om hon inte vet om det) kommer det ett Motivationsbrev från henne så jävlar ska jag bruka allvar, Om hon engagerar sig så mycket i sina patienter så hon gör nått sånt, då får jag försöka möta upp det och engagera mig själv minst lika mycket. Men, ja, motivationen måste nog komma på posten först.

Ska snart iväg o köra dubbelpass på gymmet, 2h kondition/styrke/kordinationsträning ska bli så skönt, pumpa slut på mig själv, svettas ut all ångest, hoppa bort all frustration.