lovade kuratorn en månad men klarar inte ens en vecka... hetsåt och spydde i måndags och åter igen idag... har inte bara ont i magen pga maten o ont i halsen pga kräkningarna men ont i samvetet o självkänslan för att jag inte klarar av ens den enklaste saken... en månad utan att hetsäta och spy... EN månad, EN JÄVLA MÅNAD... hur svårt ska det vara.... en förbannad jävla månad.... klarar inte ens en vecka... ont i magen som tusan just nu och mår psykiskt skit... sitter och tittar på Once Upon A Time, det brukar få mig på bättre humör, hålla tankarna sysselsatta men inte idag, inte ikväll.

Har haft en bra dag fram till eftermiddagen... pluggat, fixat i trädgården, städat, gått lång runda med vovven... åt frukost, käkade en macka till sen lunch, åkte o handlade, köpte hem en mängd med idiotiska saker som absolut ite ska finnas i mina ägor... allt tog slut väldigt fort.... o kom upp igen för en liten stund sedan.... är så trött på det, är så trött på att hålla på så här, har ont i hela min kropp, en kombination av träningsvärk, utmattning och ledsmärtor... allt värker, allt känns som en stor svart klump av hopplöshet just nu... ingenting är roligt just nu, orkar inte vara i stallet, orkar inte plugga, orkar inte jobba, orkar inte träffa och prata med människor men tvingar mig till det, dag ut, dag in... på med ett stort leende, på med pratkvarns masken... hej hopp världens lyckligaste människa! Det är väl bra det iaf, att masken fortfarande sitter som klister de timmarna de behövs... men inte alltid. Får lite spel i mellanåt, dimper ner i mindre utbrott men lyckas oftast hålla det både på en nivå och med en praktisk anledning så att folk runt omkring inte fattar den riktiga orsaken eller hur allvarligt det egentligen är när jag sitter och muttrar för mig själv... "E du lite putt idag?".... ja... för alla hästarna är skadade hela tiden och jag är trött... det duger som anledning och kan jag hålla det till att människorna rund omkring mig uppfattar mig som "lite putt" när jag sitter istället för att förstå att jag sitter och överväger fördelar/nackdelar med att leva...

funderar inte på att ta livet av mig, det gör jag verkligen inte, men arbetar fortfarande ganska hårt för att hitta anledningar till att inte fundera på det...

var hos kuratorn idag. Ställde mig på vågen med ryggen mot siffrorna, så hon vet vad jag väger men det vet inte jag... ska väga mig igen om 4 veckor och så får jag se om jag vill veta vad vågen visar då. Kommer nog leka 20 frågor med henne; är det någon skillad, hur många kilo, är det upp eller ner... vad exakt väger jag... jag SKA gå ner till dess. När vi fortsatte prata och började återige diskutera dagsmenyera så poägterade hon flera gånger att om jag följer den menyn och INTE hetsäter så kommer jag mest troligt gå ner i vikt. Det sa hon flera gånger vilket måste betyda att jag behöver gå ner, visst, det kan vara en motivationshöjade taktik också för hon vet att jag verkligen verkligen vill gå ner men hade jag inte behövt gå ner så hade hon inte varit så positiv angående det... men jag måste verkligen gå ner, för nu vet hon vad jag väger och hon tycker att jag kan gå ner i vikt.... så jag kom hem, gick o handlade bröd, mjölk och fil och självklart en hög med muffins som ajg nu suttit och tryckt i mig.... så jävla korkat. Vi kom överens om att jag skulle börja NU, med en gång när jag var där, men jag skjöt direkt upp startiden till imorgon... men, nu är det på allvar, om 1 månad ska jag stå på vågen igen och då SKA den visa mindre. Mycket mindre. Så jag SKA sköta mig, en månad, hur svårt kan det vara... EN månad, 30 dagar... 30 dagar är ingenting, det är bara att ge mig fan på det. Jag ska klara detta. SKA

detta är mitt hundrade inlägg, wow, 100 inlägg om mitt patetiska liv, är den ens någon som läser? Jag hade inte gjort det, hade jag läst så hade jag nog mest blivit irriterad. jag tycker verkligen illa om människor som klagar och klagar och klagar åt sin livssituation men inte gör något åt det men vad gör jag själv? jo, klagar och klagar och gör inget åt det. Men, detta är sista gången jag säger detta: NU RÄCKER DET. Imorgon är det ny vecka, ny start, ska till kuratorn på tisdag, önskar lite att jag skulle dit imorgon, tycker om att gå dit på måndagar, blir liksom en start i rätt riktning, även om det ofta är en start i fel riktning för hon får mig att tänka på så mycket negativa saker så det är ibland väldigt svårt att återhämta sig mentalt. Men det har sin positiva utgång och är i slutändan bra för mig. Men iaf, nu är det på tisdag i stället. Då ska jag berätta för henne om min plan och se vad hon tycker... väga mig där på tisdag men utan att jag får veta vad vågen visar, föra strikt matdagbok i en månads tid med småutvärderingar var vecka och sen väga mig igen 4v senare. Då kanske jag vill veta vad jag väger. Då ska jag ha gått ner. Om jag äter regelbundet, varierat och tillräckligt så måste jag gå ner i vikt, för kuratorn påpekar hela tiden att ingen blir överviktig av att äta så och om man är överviktig och börjar äta så, så kommer man gå ner till normalvikt, så då kommer jag gå ner av att äta så.... och sen kunna hålla min normalvikt utan svält eller hetsätningar i framtiden.

om jag kan hålla fast mina tankar där de är nu fram till nästa  möte med kuratorn så ska jag göra en deal med henne. En månad för att få mig på rätt väg med maten och tankarna igen, en månad utan att hon får nämna dagvård och sen en utvärdering. Ska fråga om jag kan väga mig hos henne när jag är där, utan att jag får veta vad vågen visar, och sen väga mig igen om en månad. En månad med en 100% ärlig matdagbok som skall tas med till henne var vecka, där allt som jag toppar i mig ska skrivas upp. Om hon (och jag) är nöjda med mina framsteg så kommer jag fortsätta vägra dagvård, om jag fortsätter dumma mig så ska jag överväga allternativet. Det borde vara en bra plan, det jobbiga är att jag redan nu börjar räkna på hur mycket jag skulle kunna gå ner på en månad. Det är min enda riktiga motivering till varför jag skulle göra den dealen på riktigt. jag kan inte släppa tanken och önskan på att gå ner i vikt, jag vill verkligen inte se ut så här, satt i ridhuset idag och red en av hästarna, kollade i spegeln o fettet bara vällde ut över sadeln... så vansinnigt äckligt.... får spel... kan inte sluta trycka i mig ändå... så en deal med henne där jag måste stå på vågen om en månad och erkänna för någon annan hur fet jag är borde kunna motivera mig till att sluta hetsäta. Jag behöver komma ner troligen 10kg och sen ska jag bara tanna, sen ska jag bara hålla vikten, sunt och hälsosamt... det är planen...

jag skulle så gärna vilja ha 1 månads (eller 1år kanske) semester på en öde ö där bara jag och min hund fick lov att vara. En ö med ca 25-30 grader varmt, inga farliga djur men en hel del ätbar frukt och bär som man bara kan plocka. Ha en båt som åker förbi cirka en gång i veckan som lämnar lite bröd o pasta, och ev post... ingen möjlighet till att få tag på godis eller andra onyttigheter, ingen möjlighet till att hetsäta eller något sånt, bara tillbringa dagarna med att strosa runt i djungen, ligga på stranden, bada, jogga, träna hunden, tänka, sluta tänka, bara vara, ingen stress, hade inte ens velat ha med en klocka, möjligvis en kalender så jag kan hålla koll på hur länge jag har kvar till jag hade tvingats lämna. Båten kunde komma med nya böcker som en biblioteksbåt och ta med brev fram och tillbaka om någon skulle få för sig att skriva till mig. O så hade jag velat ha en radio kopplad till fastlandet så kjag hade kunnat ropa på hjälp om något händer mig eller hunden. Det hade varit så skönt. att bara få lov att vara långt borta från alla människor, från alla måsten, från allt. Vil til o med bort från hästarna just nu.. känns som om det bara är jobbigt, känns som om det bara är måsten, krav, tråkigheter... vet inte längre... det har nog bara blivit för mycket, med alla hästarna, alla ägare, o så gå in och jobba extra hela tiden. Njuter och längtar efter de dagarna jag inte behöver vara i stallet, längtar till mitt vick tar slut så jag kan få återgå till att bara ha stallet som hobby... när man inser att man inte har en enda dag ledig och jag på allvar får panik och bara vill gråta över att behöva åka tillbaka till stallet imorgon bitti samtidigt som deadlinen för uppsaten närmar sig med stormsteg och nästa kurs tydligen ska påbörjas INNAN vi avslutat den vi läser nu.... då är det inte roligt längre... då börjar det bli för mycket.... har på allvar övervägt att prata med kuratorn igen om dagvården. Jag vil inte, jag känner inte att jag egentligen behöver det, jag kommer inte passa in, jag kommer få panik av att se alla smala tjejer som sitter där och inte vill äta medan jag kan sitta och glufsa i mig hur mycket som helst... det känns som om jag hade stulit platsen från någon som behöver den så mycket mer, någon som förtjänar den och verkligen behöver den, någon som inte klarar sig själv... jag klarar mig, förtjänar inte att få den hjälpen, jag behöver inte dne hjälpen, jag måste bara ta mig i kragen och skärpa mig....

fan.... måttbandet visar +2.5cm runt min enormt feta röv. Jag har kännt att jag har tagit på mig den senaste veckan, ätit som ett svin, kräkte idag... det gjorde som vanligt ont i magen och spräckte nått blodkärl så det blev att spotta lite blod efter men inget värre än vanligt. Inga jätte krampor eller så... sitter fortfarande och försöker bearbeta förslaget till dagvård. Är väldigt opep på att plugga, det hade jag gärna sluppit men inte på bekostnad av att bli sjukskriven, kommer aldrig få ihop nog med pengar till att betala räkningarna, kommer  ju säkert inte få jobba i stallet om jag nu blir sjukskriven, som student får man ju så gott som inga pengar alls så då blir det att söka socbidgrad och då kommer jag behöva använda upp den lilla sparkassan jag har kvar, dvs min "om livet går helt åt helvete budget så klarar jag mig en månad" eller om hunden måste till veteriären och försäkringen inte vill täcka det... sånna pengar vill soc att man gör av dem först. Ska se till att ta ett snack med "bror från en annan mor" och se om han kan hjälpa mig placera pengarna i nån låst fond så de inte går att röra om det skulle bli aktuellt. Han pappa är tydlihen asgrym på att få pengar att växa genom smarta placerigar så det kan nog bli bra.

nu börjar sömnisarna kicka in så det blir nog inte mcyket skrivande ivkäll.

har fortfarande inte smält att kuratorn föreslog att jag skulle sjukskrivas och börja på dagvården på avdelningen... jag kan inte förstå hur hon kan tro att det är så ila. Det är inte så illa.. eller....

nej... det är inte så illa, verkligen inte. Hade jag börjat gå dit så hde jag utan tvekan varit mycket fetare än alla andra där... tror inte att det varit positiv för mig att vara där... omringad av smala tjejer som peta i maten... dagvården går typ ut på att äta flera gånger om dagen.

Jag vet inte... jag tror inte jag hade mått bra av det, samtidigt hade det varit riktigt skönt, tror att det hade varit br för mig att göra något så pass drastiskt så jag verkligen själv insett att jag måste ändra mitt sätt att leva, men samtidigt vet jag att min hjärna är idioskt funtad så om jag trivs med avledningen så kommer jag "göra mig själv sämre" för att kunna stanna där. Hur idiotiskt det än är känns det som om jag altid måste rättfärdiga det jag gör, specielt om det är något som kräver hjälp. Jag tycker inte ens att jag har att göra i terapi  en gång i veckan..

kuratorn föreslog att jag skulle bli sjukskriven och delta i dagvården på ätstörningsenheten. Jag blåvägra... började nästan gråta när hon föreslog det..... så illa är det inte... jag kan inte ha låtit det gå så långt.. jag vill inte,.....