vet egentligen inte om detta inlägg egentligen hör hemma under kategorin kvällsångest men ikväll är en sån kväll då allt bara snurrar, humöret går upp o ner fortare än jag själv hinner med. Skulle haft en som vanligt stressig dag men allt gick fortare än planerat så jag fick hela kvällen ledigt.

Var på gymmet en snabbit, tänkte först strunta i det, eller, ja, jag skulle först åka dit nu på kvällen o köra nått gruppass men sen när jag insåg att jag kunde ha en helkväll hemma o bara få slippa kolla klockan alls så stack jag inom efter skolan. Tänkte jag skulle jogga iaf i 30 minuter, men det gick inte... kramp i magen, som vanligt... ska prova att springa i andra skor nästa gång för jag tror det har med hur jag sätter ner fötterna som påverkar magmuskerna o får dem att krampa för just nu blir det värre o värre o värre för varje träningspass. O om magmusklerna blir starkare för att jag äntligen börjat träna på allvar så har de ju mer kraft att krampa. Egentligen borde jag bara acceptera att jag inte kan springa o bara strunta i det, jag kan träna på annat sätt men det är pinsamt att inte kunna springa 2km utan att behöva lägga sig dubbelvikt... Fick ett samtal av T nu ikväll, hon hade just sprungit milen.... jag brukar ändå se mig själv som i någerlunda hyfsad kondition men när hon ligger o springer milen efter knappt 1-1½ månads träning o jag inte kommer två kilometer så skäms jag...

Det är jätte kul att det går bra för henne, det är inte det men var gång hon uppdaterar sin status eller ringer o berättar att hon varit ute o sprungit eller någon annan uppdaterar sina fbstatusar med att de har tränat o gjort bra saker så skäms jag... Jag är just nu inne i en träningsperiod, mår seriöst dåligt om jag inte tränar en dag, helst två pass per dag, kör jag ett gruppass på gymmet så måste jag ställa mig på löpbandet efter, om jag inte kört dubbla pass, men då mår jag dåligt om jag inte kör ett tredje pass... Försöker verkligen äta rätt just nu och har fortfarande inte kräkt en enda gång på vad som snart är 2veckor, det är det längsta uppehållet på hela året tror jag, kanske till o med det längsta uppehållet på ett helt år till o med, men jag äter fortfarande för mycket, har inte haft några direkt o fullt utvecklade hetsätningsperioder men några små o för mycket mat generellt... Jag är på tok för tjock för att sommarsäsongen ska komma, kan knappast gå runt i short o linne med denna äckliga kroppen... det går inte... o bara tanken på att ha bikini får mig att må illa... jag klarar inte av min kropp när den ser ut så här, måste, måste, måste träna mer o äta mindre. Har ingen aning om vad jag väger, det kan vara vad som helst mellan 60-80kg, eller nä, absolut inte 60... ligger långt över 60... hade jag vägt 60 så hade jag varit mycket smalare... måste ställa mig på en våg snart, bara för att få veta, ha något att förhålla mig till... jag måste ner... måttbandet ljuger inte o nu är det mer än 6cm för mycket igen....

gick o tänkte när jag var ute med hunden, vad det egentligen är som driver det.... vad är det som får mig att hela tiden pushar ångesten fram o får mig att aldrig vara nöjd. Jag tror det bottnar i just känslan av att aldrig duga, jag har alltid velat vara bara på det jag gör men det har aldrig varit nog, mitt bästa är aldrig bra nog, det har aldrig räckt, jag har aldrig varit nöjd, det blir bara högre förväntningar. O jag vet att det börjar från barndomen, det är ett tankesätt som jag haft så länge jag kan minnas, att inget någonsin är bra nog. Det dög aldrig, bra betyg, det hjälpte inte, väluppfostrad, det dög inte, ordningsam, dög inte, hjälpte till med allt jag bara kunde tänka mig, dög inte... o det är inte ens det att jag fick höra att det inte dög det var bara det att berömmet aldrig kom. Gjorde man fel så fick man veta det men gjorde man rätt o bra så var det en självklarhet så det behövdes inte berömmas så då fick jag ju alltid göra mer, bättre, duktigare.... o var gång jag flyttade upp en nivå på "att göra" listan, kunde jag hålla bra betyg så fick man lägga till att ta hand om hästen o när det gick så kom det extra träning, fler hästar, jobb, hushållsarbete, hund, mer träning, bättre betyg, högre krav på ridningen... det fanns (finns) aldrig något stopp. O det blev någonstans på vägen helt fel, tankesättet att "vara bäst" blev också att vara värst... att någonstans bevisa att jag klarar lite mer än alla andra för då KANSKE jag duger, så då försvann sömnen, maten, vila, allt skulle genomföras oavsett vad som hände i livet, gick o träna med 39graders feber (vilket slutade i en lunginflamation o sängliggande i 2v) tränade fullt ut med en avsparkad sena i tummen, tränade fullt ut med ledinflamation i handen, med en blödning i lårmuskeln, med sprucken svanskota, med hjärnskakning, klara proven utan att plugga, utan att sova... jag ansåg mig aldrig som anorextiker för jag var aldrig extrem nog, jag åt ju säkert 1000-1500kcal/dag, sen att jag fystränade 4-5h/dag, det ignorerade jag fullständigt... Om jag sov mer än 3h/natt så fick jag ångest för då sov jag för mycket o då var det ingen utmaning, alla klarar sig med sömn, det är ett helt befängt, vem bryr sig, det är ingen som tycker man är bättre för att man torterar sig själv, ingen som tycker mer om en för det... men det är ett konstant återkommande fenomen i mitt psykiska liv... jag kan inte komma undan tanken att det jag gör aldrig är tillräckligt... jag måste alltid göra mer för att duga. Just nu är jag inte bra på någonting känns det som, ridningen går ingenstans för jag har bara konvalicent hästar o en unghäst utan hopp, träningen, ja, hur bra känns det när man inte kan "bevisa" det, hade jag kunnat springa hade det varit enkelt att se framsteg o säga att man är i bra form, hej, jag sprang Milen på 50 minuter igår! Ja, då vet man att man är i bra form, men om jag ser mig runt omkring på gruppassen på gymmet så är där allt från jätte vältränade till feta kärringar som kör de passen eftersom man kan anpassa det efter sin egen kapacitet så att orka 1-2 sådana pass säger ingenting. Skolan går bajs, jobbsökandet går åt skogen, hundträningen går iprinicp inte alls för jag har så vansinnigt kort temperament. O det sjuka i det hela är att helt plötsligt så tänker jag; men, om jag slutar ta mina sömnpiller så kommer jag inte kunna sova så då får jag iaf en liten anledning till varför jag suger...

Vet egentligen inte om det är där ätstörningarna o depressionerna grundat sig också, om jag "skaffar mig" en massa svårigheter så har jag iaf en anledning... jag fick inte 20.0 när jag gick ut gymnasiet utan bara 18, MEN så tillbringade jag första terminen i trean in o ut från psyk.... där är hela tiden ett behov av att rättfärdiga när jag inte klarar av att hålla nivån uppe. O jag är så trött på det tänket men jag vet inte hur jag ska bli av med det... det är ju som med bulimin just nu, jag kan inte rättfärdiga min kasshet just nu om jag inte har aktiv bulimi. Var gång jag går till kuratorn o inte kräkt de senaste dagarna så känns det som om jag inte ens borde få gå dit... då förtjänar jag inte hennes hjälp... så det blir fel, det blir som om bulimin måste upprätthållas för att jag ska få lov att gå dit men anledningen till att jag går dit är för att bli av med den... Det blir det idiotiska tanken att om människor inte kan tycka om mig för att jag göra någonting bra så kanske de iaf kan tycka synd om mig, men då ska det fantamig vara synd om mig också... O det är bara korkat att tänka så. Jag vill inte vara en gnälligt jävla deprimerad människa som alla tycker är sjukt dryg och jobbig. Jag hatar människor som inte tar tag i sina liv om de är missnöjda men jag vet just nu inte hur jag ska ta mig ur det. Hur kan man få sig själv att vara nöjd med den man är? För jag känner hela tiden en press på att vara bättre, att jag får inte sätta mig själv före någon annan, behöver någon hjälp så måste jag finnas där. Jag fick förtusan dåligt samvete när en av tjejerna behövde passning till hästen 2dagar o jag såg inte hennes meddelande förrän flera timmar senare då någon annan i stallet redan skrivit att de kunde fixa honom o jag hade inte kunnat ta honom för jag behövde verkligen sitta o plugga hela helgen, men jag fick dåligt samvete och kände mig kass för att jag inte tog honom, trots att någon annan sagt att de kunde ta honom... Jag kan för fan få dåligt samvete om jag inte mockar till de andra hästarna i stallet när jag mockar till mina egna, o jag har faktikt inte alltid tid till det, men det kan jag gå o må dåligt över o känna mig som en stor jävla egoist för att jag inte gjorde dem den tjänsten.

Men just nu är det verkligen en "jag är kassast i världen period"... ska hoppa av skolan för jag klarar inte av att motivera mig till studierna, får inga jobb, får inte ens komma på intervju, ridningen går i skritt o är inte ens rolig längre, hundträningen går ingen vidare för hunden bara driver med mig o mitt temperament förstör allt, mina vänner skiter jag i för jag orkar inte med dem så jag har dåligt samvete för att jag inte träffar B, för att jag inte ringer E oftare, för att jag inte orkar vara social med klasskompisarna,  men jag orkar inte... det finns inte utrymme men jag mår duktigt dåligt över det ändå, o för att jag inte träffar min familj, kommer inte ens på pappas födelsedagsmiddag... där är ingenting just nu som ger mig känslan av att vara duktig, av att räcka till, av att duga... o jag klarar inte ens av att gå ner i vikt, kan jag inte vara bra på något positivt så får jag väl bli bra på något dåligt... men inte ens det går just nu...

O jag vet, hela detta inlägget är deprimerande, det är därför det skrivs på min anonyma blogg, för om människor i min närhet hade vetat att jag verkligen tänkte så här så hade de garanterat tyckt ännu mindre om mig....

har haft en riktigt bra vecka, fram till idag... förstår inte hur dessa små små saker kan få mitt humör att skifta... små helt obetydliga saker... T föreslog igår att vi skulle käka ihop på fredag när hon lämnar hunden, skrev till henne idag att vi kanske kan grilla för jag har precis skaffat en grill, o så skrev hon att hon ev inte skulle ha tid o sen idag när jag skickade ett mess o sa att jag nu har skaffat en grill skrev hon att hon är stressad som det är o inte hinner... kändes som jag tjatat o försöker tvnga henne till något hon inte vill... kom fram till att vad jag gör mot henne just nu är samma sak som B gör mot mig... tjatar om att vilja träffas trots att man vet att den andra personen inte har tid o mest troligt känner sig stressad för att bli påmind om att det inte finns någon tid över... hon är nog mer stressad än vad jag är just nu... känns som hon alltid har fullt upp, hon sover inte, hon tränar hur mycket som helst, hon har gått ner i vikt... hon är jätte fin som hon är, visst, rent fysiskt så skadar det inte henne att tappa några kilo men jag tycker inte hon behöver gå ner o jag tycker inte om att hon går ner nu när hon är stressad... inte för att det är upp till mig att tycka något alls, jag har väl egentligen ingenting med hennes liv att göra...   

vet inte längre... går in o ut i patetiska deppar som inte har någonting med någonting alls att göra, känner mig mest ensam, vil helst spendera dagarna ihop krupen i soffan med vovven. vill knappt göra någonting alls. Jag är bara helt utpumpad på all energi. Idag orkade jag inte ens rida en av hästarna för jag hade ont i ryggen, musklerna vill inte alls just nu, hela kroppen värker o jag vet inte varför... knäna, ryggen, armarna, magkramper o då har jag inte spytt på över 1v, jag äter bättre än på flera månader, jag sover bättre än jag gjort på hela året.. tränar knappt varje dag, ofta är det bara ridning, idag blev det bara en häst o inget gym för jag fixade i trädgården o var på långrunda med vovven. Igår spenderade jag hela dagen sittande på min feta röv o pluggade. Var o tränade vovven först, mamma o pappa följde med o kollade, o träningen gick skit... höll på att börja gråta när ingenting fungerade o min instruktör tillrättavisade mig hela tiden o jag ändå inte fick rätt på någonting... fick gå ut på kanten o få privathjälp av en av medinstruktörerna å det blev bra tillslut men jag bara orkade inte att allt, inkl hunden, bara slutar fungera. Gamlehästen är halt igen, syrran tror inte att han kommer bli bra o jag är också tveksam... han är inte av den stabilaste modellen o även om han bara är 17 så tror jag inte att hans kropp klarar många år till o har han nu börjat gå sönder så tror varken jag eller syrran att han kommer ha stora chanser att bli bra. Det hemskaste i detta är att jag någonstans tror att syrran kan tycka att det är ganska skönt, hon ville sälja honom för några år sedan men fick ingen köpare, sen åkte han på foder men kom tillbaka igen o nu har hon o mamma bestämt att han får stanna i familjen tills han dör, vi har snart haft honom i 10år så det är inte mer än rätt, men syrran vill egentligen, längst inne, inte ha honom, dels hinner hon inte med häst, speciellt inte nu när bebis nr 2 är på väg, hon har inte råd o han kan inte utveckla hennes ridning alls.... det är absolut inte så att jag tror att min syster vill att han ska dö, absolut inte, men jag tror att det rent praktiskt skulle underlätta hennes liv om hon inte hade haft honom längre. Jag kan känna att jag inte riktigt vet vad jag kommer göra om han blir avlivad nu, han har tagit mig igenom så mycket, han fanns där under de värsta åren av mitt liv, han var det lilla som alltid kunde göra mig glad, jag grät oavbrutet i 2 dagar när han lämnades bort på foder, har aldrig gråtit så mycket över en häst, o då var det ändå ganska säkert att han skulle komma tillbaka, det är något med honom, jag hade aldrig velat ha honom som min egen igen för han o jag fungerar inte ihop i ridningen när det är på heltid, vi driver varandra galna när jag rider honom varje dag, men han är en enorm del av min familj, han är min familj lika mycket som min hund, han kan inte bara försvinna. O min stora grå tror jag också kommer försvinna innan  sommaren, hon mer troligt än gamelgubben. Tog henne i lina förra veckan o hältan har blivit värre igen, men av någon anledning så ska alla personalens bilar gå sönder på en o samma gång så hon kommer ju aldrig in till veterinären o jag har ingen bil så jag kan inte köra in henne... men jag tror att hon blir utdömd... ev att hon får gå över sommaren o får en sista chans under igångsättningen men jag tvivlar på att chefen accepterar det, det finns inte pengar o utrymme att ha henne om hon inte kan gå lektioner, men hon har kostat så otroligt mycket pengar så försäkringsbolaget måste godkänna av utdömning o det gör de inte lätt, även om hästen varit halt till o från (mer till) i snart 2år...

om hon o gammelhästen åker samtidigt så tror jag att jag kommer gå under, då vet jag inte vad jag gör, det får inte hända... det får inte hända....

nu har jag klarat 6 dagar utan att hetsäta och utan att kräka en enda gång. Kuratorn var riktigt nöjd med mig i ondags, hon satt o log för att jag satt o log o tyckte att jag var mycket piggare, vilket jag var (är) det gör så himla mycket att gå så många dagar utan att spy en enda gång, har fått några riktiga sug men har lyckat trycka ner dem, har verkligen försökt att äta någerlunda regelbundet, har konstant en banan i väskan för att iaf ha något att stoppa i mig när klockan visar mattid, o det går just nu på rätt håll. Åt pommes och stekt korv till middag o la upp en vad jag tror ska vara en normal portion o jag fick verkligen trycka i mig det sista, då var det nära att jag gav upp o spydde men jag höll mig o senare på kvällen åt jag glass men då slutade jag när det var massa glass kvar o utan att må illa utan bara kände att jag inte ville ha mer. Det är inte lätt men det faktum att jag vet att skolan är slut så fort denna uppsatsen är klar o därmed kan jag ägna lite mer tid åt jobbsökandet o hunden o träning. så det känns bra o hjälper i rätt riktning. Har börjat komma igång med träningen nu också. Körde ett gruppass och löpning idag, red 3 hästar igår, 2hästar i tordags och ett fyspass på gymmet. I onsdags körde jag dubbelpass på gymmet o i måndags o tisdags var det bara hästar som gällde. Så det har blivit lite träning vilket är bra, så det kombinerat med att jag inte har ätit över 2000kcal någon dag så borde jag kunna komma ner i vikt om jag fortsätter med det. Hoppas verkligen jag kan hållla i det, både för att det är otroligt skönt att inte behöva spy varje dag, slipper undan en hel del ångest nu när hetsätningarna har hållt sig, denna vecka har nog varit den mentalt lugnaste på länge, har sovit ordentligt varje natt, vaknar i tid på morgonen. Drömmer fortfarande konsigt o vaknar till nån gång per natt men somnar om direkt. Tror mest det är för att jag inte riktigt är överens med värmen i min lägenhet, skiftar mellan att ha två täcken o inget täcke alls. vaknade en morgon o hade tagit av mig tröjan, har ett vagt minne av att jag vaknade o var genomsvettig. någon natt har jag vaknat o haft täckena totalt insnurrade i varandra, någon natt vaknar jag liggande på tvären i sängen så mitt nattliv är nog ganska aktivt. Funderar på att sluta med sömnisarna, tar bara proppavanen just nu, har slut på imovanen o har inte haft tid att hämta ut nya men de har inte behövts, har somnat utan dem hela veckan, så jag kanske kommer försöka utan propavanen också men det får bli under några dagar då jag inte behöver vakna tidigt på morgonen efter för jag vet inte om jag klarar att sova utan dem.

dagen idag har gått i världens skittecken, mobiltelefonen blev total crachad, morgonens joggingrunda bjöd bara på magkramper, riktigt riktigt irriterande, kom knappt 1km sen krampade hela magen, kan knappt hålla mig upprätt, det går bara inte... fungerar inte, kommer ingenstans, så fort det släpper minsta lilla o jag försöker jogga igång igen så kommer de tillbaka precis lika hemska... det är så irriterande, jag hade köpt det om jag hade blivit trött, för anfådd eller något i den formen som faktiskt hade med träningen att göra, då hade jag kunnat träna bort det, men kramperna har inget med min form att göra, vet inte varför de kommer.Den enda länken jag kan hitta mellan perioderna då jag haft kramperna tidigare är när jag haft dålig kosthållning, men inte nödvändigtvis en särskillt aktiv bulimi, det har skiftat om bulimin varit aktiv eller inte... men ja, får väl ha det som motivation till att förbättra min kosthållning igen.

Kom till stallet lite senare än planerat för jag satt o storgrät i soffan ett tag efter "jogginrundan" innan jag kunde få ihop mig själv tillräckligt för att kunna åka hemifrån. Blev pga det lite försenad o självklart var idiotägaren där o skulle, trots att jag upprepade tillfällen sa att jag behövde sätta fart, snacka hur mycket som helst. O hon får för sig en jävla massa saker o nu får jag inte lov att hoppa hästen längre. Funderar verkligen på att sluta rida honom, det är så vansinnigt omotiverande att lägga ner en väldig massa tid när jag inte får någonting för det, först var det nej till att hoppa honom, fine, sen nu får jag inte hoppa honom alls för hon tror att han kommer gå sönder, för att hon är så jävla dum i huvudet o glömde få hovslagartid så han blev halt för han gick med väldigt länge mellan skoningarna. O då tror hon att hoppningen kommer förstöra honom. VI ar hoppat max 60-70cm höga hinder, det går inte att ta söndr en häst på den höjden. Jag hade förstått det om vi hade hoppat o tränat på 1.20-1.40, då hade vi kunnat diskutera att hästen kan riskera att gå sönder i frambenen. Blir så trött. Hon har så jävla mycket ideer som jag inte förstår eller håller med om. O nu har hon återigen bestämt sig för att inte rida hästen för att hon är fet. Hon är fet så det är inte dte, o hon påstår att hon gör allt hon kan för att gå ner, men hon äter inte regelbunda måltider.. tror hon har tidit hästen max, absolut max 10 gånger sedan jag började rida honom i september o innan dess hade hon ridit honom 2 el 3 gånger o då hade hon haft hästen i 1år innan jag började rida honmom........ blir så trött

roade mig själv med att sitta o läsa om olika psykiska diagnoser. Tydligen är dubbeldiagnoserin ADHD och Bulimi relativt vanligt och medicineringen mot ADHD har visat sig ge positiva utslag även för det bulimiska beteendet. Jag har inte ADHD så den medicinen lär jag ju aldrig få men ja, allmänbildande information om inte annat... har däremot läst lite om dystymi "den okända folksjudomen", beskrivs som en långvarig (kronisk) lättare depression där den drabbade har en konstant depressiv känsla, trötthet, hopplöshet, nedstämdhet. Den drabbade kan uppnå "lyckokänslor" vid tillfällen och händelser men faller därefter tillbaka till en grå hopplöshet där det mesta går på rutin. Det känns som en diagnos som stämmer in på mig just nu. Jag har ingen djupare depression men jag vet att det ligger en lätt depression o trycker som påverkar mig negativt. Jag är konstant och utan anledning trött, jag gör det mesta på rutin, jag ser verkligen inte mycket mening med någonting jag gör just nu, varken ridningen, skolan eller jobbsökandet. Går inte att söka jobb och försöka skriva ett brev som motiverar varför de skulle vilja ha MIG som anställd... jag hade inte vetat ha mig som anställd så varför skulle någon annan vilja ha det?Jag är inte mycket för diagnoser egentligen, tycker att det är för mycket fokus på just diagnoser i vården idag men ibland är det skönt att få ett namn på det som är problematiskt i ens liv, blir lite lättare att hantera om man kan kalla det för något, men, ja, jag får inga diagnoser för jag är för bra på att le och spela socialt accepterade minspel.

Jag var o tränade hunden idag, det gick mot all förmodan riktigt bra. Mot slutet började han bli trött och ofokuserad, precis som jag, men vi fick faktiskt beröm av tränaren för att vi utvecklats o det går framåt i vår relation, så det var riktigt kul att höra. Förvånande men kul. Det känns ju inte som det annars, får bara klagomål på min hund o hans uppfostran, listan kunde göras lång kring vad T inte var nöjd med hos honom när hon passade honom sist. O jag vet att min hund är en liten odåga men en del av de sakerna hon beskriver är saker som jag inte märker (ex skällande på natten, det gör han ALDRIG hemma) eller att han är stirrig att gå med, visst han kan roar sig med att gå från sida till sida o ja, det stör det mig men då brukar det räcka med en tillsägelse för att han ska sluta o gå på den sidan jag vill. Att han drar är jag medveten om, speciellt om man går tillsammans med en annan hund men han har blivit så mycket bättre så jag kan inte göra annat än att fortsätta träna. Jag stör mig radikalt på hans beteende när vi möter andra hundar, det är helt oacceptabelt men det jobbar vi som fan på. O att han springer efter henne så fort hon rör sig i lägenheten, ja, det gör han hemma också till viss del, speciellt när han är rastlös så då går det inte att förvänta sig att han inte gör det i en miljö där han inte är 100% trygg. Han är en otroligt aktiv och rastlös hund, det spelar ingen roll hur mycket träning han än får o hur uppfostrad han än blir, han kommer alltid vara "in your face (as)" så fort han inte är 100% avkopplad, vilket han bara är när han är med mig. O visst, det har sina nackdelar med att ha en hund som är "mammig" men han är min, bara min, o jag tänker inte hålla på o lämna bort honom på passning bara för att han ska lära sig att koppla av utan mig.. fick bo hemma hos mina föräldrar i 1v för att han skulle lugna sig där, kan liksom inte bo överallt bara för att kunna ha hundvakt... 

Messade med T i gårkväll, skickade svar på hennes "det är ju bara kul" sms ang hoppningen, skrev typ, jovisst, skit kul! o så undrade hon varför jag tar ridningen så allvarligt? det fick mig att tänka till lite, det kanske är dags att sluta ta ridningen på allvar? Jag kommer ju ändå ingenstans med den, varför låtsas o hoppas på att en dag ha råd med en egen häst o kunna bli duktig när det ändå aldrig kommer hända? Kanske bara ska nöja mig med att vara en värdelös amatör ryttare som kommer betala 150kr/gång för en 45minuters ridlektion på ett gammalt ök ihop med 8 andra värdelösa ryttare på andra ök. Jag har ju inte kommit någonstans på de 19 åren jag ridit hitintills så varför skulle det ändras nu?

skrev iaf tillbaka till henne att ridningen är den enda sport som jag någonsin velat satsa på och det är pga pengar och hästbrist som jag inte har kunnat satsa. O att ridningen går åt helvete samtidigt som allt annat i mitt liv går åt helvete i ett enda stort misslyckande gör att det blir lite för mycket på en gång.... hon skrev tillbaka att hon hoppas att jag kan vända hur jag känner o mår just nu snart o att jag skulle välja ut en eller två positiva saker o fokusera på dem.

blir så jävla arg på mig själv för att jag ens skickade första sms'et, ska inte säga någonting till någon när jag mår så. Jag själv hatar när andra människor bara gnäller över att allt är skit o går dåligt o det är så synd om dem. Hatar det, stör mig som fan när människor håller på så o tvingar sig på andra för att få någon som tycker synd om dem o berättar att de inte alls är helt jävla kassa. O så gör jag precis likadant själv. Hatar det, men det hade varit så jävla skönt om någon jävla människa hade kunnat komma med någon kommentar som bevisar att jag inte är fullständigt värdelös just nu o att det visst är värt att leva... T är sjukt skön med det för hon accepterar inte att man gräver ner sig i nån jävla självömkan utan står isf för att hon tycker att man ska gaska upp sig så hennes svar var egentligen det enda rätta, en snäll kommentar för att visa medlidande o så ett tips för att göra något åt det. Hon ringde mig för en stund sedan o frågade om jag mådde bättre idag, o det kan jag knappast påstå att jag gör men jag svarade att det gör jag väl o bytte ämne... Jag står inte ut med mig själv när jag bara gnäller o gnäller o gnäller o tycker synd om mig själv, då tänker jag inte tvinga mina enda vänner att stå ut med mig heller. Tänker inte visa upp den sidan på riktigt för T, klarar inte av att hon inte orkar med mig så det är bara att bita ihop o hålla käften o klistra ett smile på läpparna. Problemet är att jag orkar inte längre, jag är så vansinnigt trött på allt just nu. Jag kan inte se vart jag vill komma med mitt liv. Kan inte ens fylla i några ansökningsformulär för jobb för jag vill inte ha något av jobben som finns? För hur ska jag kunna marknadsföra mig? Känner mig just nu helt jävla värdelös. Visst, jag är en bra skådespelare, det vet jag, fråga de flesta i min närhet så har de inte en jävla susning om hur jag mår eller hur extremt dålig självkänsla o självförtroende jag har för jag låter inte andra se det... ytterligare anledning till varför jag ångrar sms'et till T, det som inte syns det finns inte. Den dagen jag beslutar mig för att avsluta detta jävla skitlivet, den dagen ska det komma som en förvåning för alla, det ska inte finnas någon som ska kunna tänka "men om jag bara"... det ska vara en enorm förvåning med kommentarerna: Va, men hon som var så glad o mådde så bra! " sen lär jag väl ändå inte lycka med det för på senaste tiden har jag fan inte ens orkat hålla fasaden uppe till mer än kanske 70% så det är för mycket som smyger igenom... så jävla illa...

borde kanske sluta rida helt o hållet. Så jävla värdelöst går det. Tog en av lektionshästarna på en träningstävling idag, mest för att få hoppa lite o få lite självförtroende i ridningen igen, men ja, det lyckades inte. red ridskolans mest populära hopphäst, som jag själv beskriver som den bästa hopphästen i stallet, men nä, inte ens honom kunde jag få att hoppa ordentligt. Stannade på tre hinder, hade ingen kontroll på honom, han lyssnade inte alls så alla svängar gick åt skogen o de hinderna han inte kände för att gå mot sket han i. fick ritten filmad o det är så jag skäms "nä, det är bara kul" fick jag som svar när jag sa till T att jag skäms över ritten... bara kul, jo, det är ju jätte kul att inför flera av sina elever genomföra en totalt värdelös ritt. Det är ju precis det man vill som ponnyridlärare, visa eleverna hur man inte ska göra. Jag höll ett smile på läpparna o skrattade bort det inför dem, inför alla, men jag skäms. Det är så jävla dåligt ridet, den bästa jävla hästen i stallet o inte ens den kan jag rida... en gång i tiden kunde jag rida, satt o red tokiga unghästar med världens rodeoshower utan problem. Jag kunde till o med rida dressyr. När jag satt o red en av mina konvalicenthästar så red två av tjejerna i stallet samtidigt, en av dem på sin unghäst, o satt o gjorde öppa i galopp... det kunde jag också en gång i tiden men nu, kan fan inte ens rida en vanlig jävla öppa... kan knappt förklara för mina elever hur man rider en öppna för jag har seriöst glömt hur man gör. Känns som om ingenting går just nu, är verkligen nere i en riktig skitperiod. Skolan går fullständigt åt skogen, kan inte läsa mer än ett kapitel i taget utan att glömma bort allt jag läst, o knappt det kan jag... hundträningen går inte bra alls, ska iväg o träna honom för tränare imorgon o kommer få de värsta utskällningarna någonsin över hur kasst ledarskap jag har över min hund... bulimin går åt skogen, hetsätningarna bara fortsätter, gå fam bara upp i vikt o defenitivt inte ner ett enda gram. Fysträningen går skit, körde dubbelpass igår o har världens träningsvärk o orkade knappt hålla igång hela sista passet... kännermig vaninnigt värdelöst, ingenting går som jag vill, lyckas inte med någonting. Ringde upp bästa kompisen idag för att höra hur det går med henne o hennes mamma o det var så jag efter en stund tänkte den så jävla egoitiska tanken; varför ringde jag henne nu?, hur jävla ego får man bli, för fan, min bästa väns mamma är döende o jag orkar knappt ringa o prata med henne. Vi snackade i dryga timmen men ja, inte ens där kan jag räcka till o göra något värdefullt...

blir så trött...

kvällen igår blev så bra så det är inte sant. Bästa bandet ever, de är så bra o det är sånt drag , konserten var helt underbar, ler bara av tanken på det! helt underbart. det är en så underbar känsla när man kan försvinna in helt i musiken, ingenting annat existerar, bara en själv och musik och 10000 andra människor som känner exakt samma sak. Som står och sjunger med, klappar, hoppar skriker o ler, alla bara ler. Finns inte mycket här i livet som kan ge mig en sån energikick och lyckokänsla. T var hemma hos mig innan jag åkte för att hämta hunden o hjälpa mig att knäppa klänningen o jag kan helt ärligt säga att när jag valde kläder så stod det mellan en tajt klänning och en kjol med löst linne o mycket av anledningen till att jag valde klänningen var för att T skulle komma o jag ville ha på mig något riktigt snyggt. Jag vet att hon inte är intresserad o att hon inte är attraherad av tjejer men, vafan, jag har andra vänner som inte är bi/homo som ändå gillar att se en tjej i snygga kläder. Även om jag hade en hel del panik över att ha på mig en så tajt klänning som visar alla former, speciellt min enorma röv, så släppte paniken ganska mycket med vinet, så det blev bra, riktigt bra. O kvällen var fantastisk, riktigt fantastisk. det enda som hade gjort den bättre är om jag hade mött T när jag kom hem... men nu kom jag istället hem till en helt tom lägenhet, inte ens en hund, riktigt tomt utan honom. FIck tillbaka honom i förmiddags, T hämtade mig på tåget o körde mig o vovven till stallet. Men det var faktiskt skönt att inte behöva gå ut med hunden varken på kvällen (natten) o inte heller på morgonen. Älskar min hund men att alltid behöva gå upp o gå ut med honom det första man gör på morgonen o det sista man gör på kvällen är lite segt ibland, det är skönt när man kan ha lite semester :)

Var hos veterinären med gammelhästen o fick tillåtelse att sätta igång honom nu efter hältan, helt underbart :) o sen blev det en helkväll med T, först en riktigt lång ridtur o sen en lång promenad med vovvarna o så körde hon mig hem. Jag hade mockat o fixat allt till hennes häst under dagen o till o med ryktat honom när hon kom, för hon blev sen o jag hade tänkt rida en häst till idag men jag kände att jag orkade inte riktigt det vilket i slutändan blev superbra för då fick jag umgås med T o bara slappa med djuren hela kvällen.

Så ikväll är jag lugn o lycklig o känner att det finns riktigt hopp om livet igen. Det går att må bra, det finns kvar o kan tas fram, jag behöver inte må skit jämt, jag kan må riktigt bra, som igår, som idag. Det är så skönt att bli påmind om det, riktgt skönt :)

jag är så vansinnigt besviken just nu. Ikväll spelar ett av mina absoluta favoritband och jag köpte biljetterna i december månad för att vara hundra på att de inte skulle ha tagit slut. en kompis ska hänga med o se dem, hon är inte lika frälst i dem som jag men verkade sjukt pepp på att hänga med. Vi sa från början att vi skulle göra en halvdag av det, åka över så vi kunde käka o ta några drinkar innan konserten, ingen stress utan bara ha trevligt o slappna av o peppa för konserten. Jag skaffade hundvakt för 2 månader sedan, hade till o med en plan B och en plan C om det kulle skita sig med plan A. I fredags messade jag kompisen som ska med o skrev nått i stil med "åh, snart är det dags", då berättar hon fint att hon inte ens har sett till att byta arbetspass så hon slutar jobba kl 18.00 INSLÄPP är 19.00 vi har ståplatser på en slutsåld konsert, att käka o ta nån öl innan är ju bara att helt glömma, vi kommer vara där runt 20.00 dvs när förbanden drar igång, dvs när alla har ställt sig packade som sillar o vi snällt kommer få stå längst bak o vara lyckliga om vi ens ser dem på storbildsskärmen. Jag är så jävla arg o besviken, om hon hade tänkt till för 3 (!!!) månader sedan hade jag kunnat stå längst fram, lugn o glad o småfull, men nä, nu kommer jag komma dit, stressad o irriterad o sjukt jävla opepp. Vill inte ens åka just nu, känns som hela jävla kvällen är förstörd redan....