idag var det riktigt skönt att få gå till kuratorn. Jag har ingen att prata med om T så det var väldigt skönt att få prata om det, att få berätta att hon har börjat träffa någon o ja, har pojkvän nu verkar det som...av någon anledning så blev jag mer ledsen över det när jag sa det högt än jag blev när jag såg honom, antar att det är för att jag faktiskt kan visa känslor hos kuratorn som jag inte "får" visa någon annanstans. Kuratorn menade på att det inte är konstigt att jag känner mig ledsen över det o eftersom, i samband med att jag fick veta att han existerade så fick sitta hemma själv hela kvällen för T o han hade planer så blev det kanske inte jätte konstigt att det slutade i en hetsätning.

Det som är lite roligt dock är att T känns mycket mer avslappnad o gladare nu än innan, antar att sex har den effekten, (eller,ja, jag vet inte säkert att de har haft sex men det skulle förvåna mig mycket om det inte var så   ). Jag vet att jag ska vara glad för hennes skull men jag kan inte, jag vill inte att hon ska vara med någon annan, jag vill att hon ska vara med mig...

kuratorn började tjata om att jag borde försöka träffa någon annan, att det kan vara lättare att må bra i en relation, att jag kanske kunde testa internet dating, vilket jag har gjort men jag la ner det då jag inte hade td att sitta vid datorn flera timmar varje dag. Jag vet att jag borde försöka träffa någon, men åter igen, vem fan skulle vilka vara med mig :(

sen är det lite roligt för var gång jag bestämmer mig för att försöka undvika T lite, eller, inte undvika, men inte tjata på henne om att vi ska träffas så hör hon av sig o frågar. Som i söndags så funderade jag på att messa henne o fråga om hon ville rida men eftersom jag hade frågat henne flera gånger ang lördagen o fick nej så kände jag bara att då är det bättre att sluta fråga, men strax därefter skickade hon ett mess till mig o frågade om vi skulle rida ihop. så det blev en super härlig runda, o igår så red vi också ihop. Så det känns som om hon ändå vill umgås med mig för annars hade hon ju inte frågat, eller? vill hon bara vara snäll för att jag är en patetisk idiot... 

jag känner mig mest som en patetisk idiot... hakar upp mig på småsaker hela tiden, kan bli på urdåligt humör och riktigt arg på människor för saker som hände för flera år sedan helt utan något som väckte minnet till liv.Blir så trött på mig själv, när jag kom hem från kuratorn så la jag mig i soffan o bara grät... visste att jag skulle iväg o träna men kände mig helt slutkörd så det tog emot duktigt, det var skönt när jag väl körde igång även om spinning är något av det tråkigaste jag vet. Jäkla sommarschema som startat nu, flera av mina pass har blivit utbytta för de skär ner på passen över sommaren... jätte störigt...

försöker se till att träna minst en gång/dag men det går segt, klarar milen på 60 minuter nu så nu är det ca 30sek/km som ska bort. o 10kg. Förra veckan gick maten ok förutom lördagen o lite på söndagen, på lördagen blev det en ganska ordentligt hetsätning o i söndags en liten. Igår klarade jag att hålla det under kontroll så efter att jag kom hem från stallet blev det bara två mackor, åt 2 mackor till frukost efter löpningen, sen makaroner o sås till lunch, ett äpple o så mackorna på kvällen. Idag blev det också 2mackor till frukost, lasange till lunch, lite yoggi innan träningen o så 3 mackor nu ikväll. 3 mackor är egentligen för mycket men helt ärligt var jag hungrig. Har känt hela dagen att jag vill hetsäta o spy men har hitintills klarat att hålla den nere. Ska snart gå en sista runda med vovven o sen sängen, så det ska gå att hålla dem borta idag också.

o iaf 42dagar med endast en enda kräkning.

just nu känns det väldigt svart på vitt... T har börjat date en kille som hon hade med till stallet idag, de möttes via internet, han bor en bit bort så han har sovit hos henne sen igår... han e ful... de kom ihop med hunden när jag kom till stallet o då presenterade hon inte honom, sa bara att hon inte kunde komma o grilla ikväll (hade frågat henne igår) för hon hade planer... sen när vi red så berättade hon vem han är, att de träffats några gånger... jag försökte att inte visa något, att låtsas vara glad för hennes skull men det tog emot... jag vill inte att hon ska träffa någon, eller, jo,  jag vill självklart att hon ska vara lycklig och inte vara ensam men jag vill att hon ska vara lycklig och inte ensam ihop med mig... eller, jag vet inte... jag vet inte vad jag känner överhuvudtaget, jag kan inte sluta tänka på henne jag vill vara med henne men jag vet samtidigt att jag o hon aldrig hade fungerat i en relation, vi hade bråkat som fan tror jag o hon är inte intresserad av mig så det alternativet finns inte oavsett, förstår bara inte varför mina tankar kan fatta detta... kände för att sätt mig o gråta när hon sa att de börjat träffas... blir tokig på mig själv i perioder för att jag inte slutar tänka på henne, vad är det som ska krävas för att jag ska sluta älta nyår om och om igen? jag vet att jag har ett idiotiskt tankesätt där jag kan älta iprincip vad som helst hur många gånger som helst, om och om igen. Det kan vara vad som helst, ett bråk, en tillsägelse, en helt oproblematisk händelse, ett trevligt möte, sex,precis vad som helst, sen går det runt runt o runt i huvudet med femhundratolv olika senarium. o jag blir så trött på det, jag hatar mina egna tankar när de börjar fastna o ältas nästintill sjukligt. Tvångstankar har jag inte men det kan nästan kännas som om mina tankar blir till tvångstankar där de bara rullar på även om jag vet att de inte är bra för mig. jag hatar det, vet att detta är sånt jag borde prata med min kurator med men jag kan inte, jag vill inte ens erkänna det för henne, vill inte stå för hur mina tankar fungerar... att inte ens ha kontroll över sina egna tankar. Jag vet inte hur jag ska få ordning på det. Just nu går tankarna till att jag bara ska skita i allt ikväll o trycka i mig en massa skit o ägna kvällen åt att spy. Det är ju ett moget och bra sätt att hantera det på. 

Har fått in riktigt bra rutiner denna vecka. Började jobba i måndags så det är frukost kl 7, sen en frukt vid 10, lagad lunch vid 12, en frukt vid 2-3, sen till stallet eller gymmet efter att ha hämtar/rastat hunden ordentligt o så en macka eller yoggi med musli till kvällsmat. Det har gått riktigt bra. Kommit hem från stallet runt 21.30 på kvällarna så det har bara varit att duscha, äta lite o gå o lägga mig. Det bästa sättet att hindra hetsätningarna. men nu ikväll har jag inget att göra. Bjöd in T på att grilla men hon ska vara med sin "pojkvän" där e inte någon annan hemma just nu som jag kan umgås med, det är jätte kvavt ute så jag känner att jag inte klarar av att gå ut o springa o jag vill inte lämna hunden ensam hemma idag för han är ensam så mycket nu när jag jobbat så på helgerna ska han få ha sällskap så mycket det bara går....

så det känns som om allt kommer gå åt helvete ikväll, hatar när jag har den känslan i kroppen redan nu, klockan är inte ens 16... :(

jag håller på att få fullständig panik just nu. Har bestämt mig för att inte träna idag, var ute o joggade igår morse och körde ett Step Up pass på kvällen plus långrunda med hunden. o imorn ska jag springa på morgonen och sen rida och förhoppningsvis hinna till gymmet efter stallet också. Men det är ett helvete att bara sitta här, paniken kryper i kroppen, känner mig vansinnigt fet och äcklig o onyttig. Jag vet att man ska ha lediga dagar men det är inte bra för mig att ha det, kryper i hela kroppen o jag vet inte vad jag ska göra för att få det att sluta. Sitter o väjer mellan att bara hetsäta reste av kvällen, sitta o försöka härda ut, eller ge mig ut o motioner. Där är ett Body Pump pass kl 20.00 men jag ska inte träna... vill hellre gå ut o springa, då kan jag kanske låta bli att springa imorgon, det är lite svårt att hinna med det på morgonen för jag vill hinna med en långrunda med hunden innan jag går till jobb.. sen måste jag till stallet på kvällen o jag vet inte hur sent det blir så jag vet inte om jag vågar satsa på att springa där efter. Försöker verkligen se till att lägga mig i tid på kvällarna så jag får inte bra sömnrutiner o klarar av att komma upp på morgonen o hålla mig vaken hela dagen. Men, det börjar bli svalt nu så 1h promenad med vovven kanske kan få bort ångesten...

kanske får träffa o rida ihop med T imorgon. Hon ringde innan för att höra om jag ja var i stallet o ville ha käk för hon skulle stanna o handla mat på vägen dit. sa att jag var hemma o så undrade hon om jag skulle ha häst imorn, men hon skulle tydligen tvätta så jag kanske inte kan vänta tills hon kommer men jag vill träffa henne... är så jävla trött på mig själv, det är snart 6 månader sen nyår o jag kan fortfarande inte sluta tänka på det, perioder slutar jag tänka på det o släpper det helt, andra dagar kan jag inte sluta tänka på henne naken... O det som är mest stört är att när jag träffar henne så har jag inga sexuella känslor för henne, jag kramar henne mer än gärna men inte mer men så fort jag sitter ensam så slutar jag inte tänka på det. Har väl egentligen kommit till slutsaten att jag verkligen behöver ha sex. Satt bredvid en av killarna jag ska börja jobba ihop med på tåget hem från jobb o satt o på allvar övervägde vad som hade hänt om jag frågat om han ville följa med mig hem o ha sex.. skulle aldrig någonsin göra det, som om att han (eller någon annan) skulle vara intresserad av att ha sex med mig om personen inte är stup full... o sen är jag inte det minsta attraherad av killen heller.. men, ja... jag behöver seriöst sällskap... måste ta tag i mitt liv på den fronten. Jag tror att jag hade mått bättre om jag hade haft sällskap, om det fanns någon annan som hade tyckt om mig så hade det kanske varit enklare att börja tycka om sig själv... :(

jag vill bara kräka... av någon anledning var jag super sugen på ostbågar o köpte hem det, o åt hela påsen på ingen tid alls o jag mår så jävla illa, vill bara spy, känns som om ångesten håller på att spränga mitt huvud. Det känns inte lönt att kämpa emot längre, vilken jävla mening är det? Har inget att vinna på att bli av med bulimin... det är det enda jag har som jag verkar vara bra på... fast det är inte sant heller... jag suger på att spy, har jätte svårt för att få upp det jag ätit. min kropp reagerar inte längre på att jag kör fingrarna i halsen...

allt känns bara tungt just nu, som om att springa i uppförsbacke, i motvind, med en 100kg boll fäst i ett snöre bakom en som bara vill rulla nedåt. Att ta detta skitjobbet jag fått, för en lön på 13000/månad INNAN skatt, ett jobb som kräver nolll utbildning, att misslyckas konstant med hästarna, att hundens träning går åt skogen för mitt temperament inte klarar av det, att jag bara blir fetare o fetare, att betygen blir sämre o sämre, att min utbildning visat sig vara värdelös när det kommer till jobbsökandet (där av skitjobbet under sommaren).. allt på en gång, bästa vännen ska flytta 40mil bort...o mina två favorithästar mest troligt aldrig kommer bli friska o den tredje kommer jag sluta rida för hans ägare är dum i huvudet...

det känns inte som om något positivt har hänt på hur länge som helst...

o jag vet inte hur jag ska klara sommaren, för nu under 4 veckor kommer jag pga jobbet inte kunna träffa kuratorn, sen kan jag förhoppningsvis träffa henne en gång o sen går hon på 5v semester.... jag är inte redo för att sluta gå dit, att få träffa henne en gång på hela sommaren, det kommer inte fungera, jag kan inte det... jag orkar inte med detta själv, det går inte.... jag kan inte... hon sa att om jag får möjlighet att gå tidigare nån dag så kan hon stanna kvar längre för att träffa mig, trots att hon egentligen slutar 16, men, jag vet inte om jag kommer kunna gå tidigare... det blir över en timme tidigare o så varje vecka... hur fan ska jag kunna förklara det? Tänker inte precis berätta för dem att jag går i terapi... men jag vet inte hur jag ska ta mig igenom sommaren utan henne. Jag orkar inte... O jag har ingen annan som jag kan prata med.

ringde upp Z o skrek av mig lite på henne om de vardagliga tingen, jobbet o hästarna, o det går att svära om till "vem som" men jag kan inte säga högt till någon att hela mitt liv känns totalt misslyckat just nu, INGENTING är roligt, ingenting känns meningsfullt. spelar roll om jag får ett jobb med bättre lön, spelar roll om jag hittar ett jobb som jag ens vill ha, hur stor är chansen att jag kommer känna mig glad ändå? hur stor är chansen att jag kommer få nått slut på dessa helvetes jävla ätstörningarna någonsin? Jag hatar min kropp, jag hatar mig själv. Det är inte konstigt att jag är singel med inte ens en kk, för vem fan hade stått ut med mig? Vem fan hade velat ha sex med mig igen efter att de sett min kropp? o vem hade stått ut med mitt sällskap? Mitt humör just nu är så otroligt värdelöst så det är så jag skäms. Jag blir arg, ledsen o upprörd för allt, det spelar ingen roll vad det är, jag blev arg och irriterad bara jag såg ägaren till min unghäst dag. Blev sur på pappa bara för att han frågade om jag skulle me ut o dyka. Jag har inte tid att dyka... jag vet inte ens hur jag ska ha tid till att jobba... det kommer inte gå att jobba, rida, ta hand om hunden och hinna träna mig själv... ridningen kommer ryka först... det tar för långt tid och ger för lite som det är nu.

Ångrar att jag skaffade hunden, jag älskar honom mer än vad som går att beskriva, men det är synd om honom... ska han behöva sitta ensam hela dagarna med bara en lunchpromenad o sen på kvällen, ska ha vara hemma ensam då med för att jag måste träna min feta kropp???? Hur snällt är det??? det är inte rätt mot honom... det är inte rätt mot honom att ha mig som ägare överhuvudtaget... han får ta all skit just nu, han fattar inte varför jag hela tiden är sur och irriterad o bara skäller på honom för minsta lilla... han hade haft det bättre hos någon annan.. men jag klarar mig inte utan honom

sitter o försöker bara vara i ångesten... kuratorn tror på den iden, att man bara ska vara o låta ångesten komma, o gå... det går ingen vidare.... så fort jag slutar skriva eller koncentrera mig på tv:n , helt enkelt slutar göra något aktivt så börjar hjärtat slå fortare, alla tankar bara står still, känns som om hela världen stannar o faller ner i ett svart hål av besvikelse, skuld och hat.... jag kan inte bara låta ångesten komma, o gå... för den går aldrig...

idag insåg jag att vad jag känt och funderat kring under en längre period verkligen stämmer. Har länge känt att hästarna inte ger mig den glädjen jag känt tidigare i mitt liv. Det har börjat kännas mer och mer som ett jobb som skall göras, fast helt utan lön. Innan var lönen lyckat och glädjen som kom från att rida och hålla på med hästarna, nu finns inte den glädjen. Det är bara ett jobb som skall utföras, periodvis helt glädje löst. Tre hästar rider jag kontinuerligt just nu, unghästen är den enda som verkligen är rolig att rida men där förstör hans ägare allt genom att vara dum i huvudet och inte bry sig om sin häst så allt arbete jag lägger ner på honom blir bara meningslöst eftersom hon inte gör någonting för att upprätthålla det så jag börjar om, börjar om och börjar om med hans utveckling. Den gamle är skadad igen, jag tror inte att han någonsin kommer bli bra, den insikten var nog vad som tippade bägaren, precis efter att min grå fick sin sista chans och min chef tog henne från mig, hon skulle få en månad på sig att visa att hon håller för en igångsättning och då skulle hon tydligen bli riden av en o samma person o jag har haft några tjejer till att hjälpa mig lite då och då o därför fick jag inte fortsätta rida henne nu, för hon skulle bli riden av samma person varje dag i en månad så den som red henne direkt skulle känna om hon blev dålig igen. O jag blev så jävla arg, jag har jobbat med henne i 1½år, igång sättning efter igång sättning, skada på skada på skada o sen när hon får en jävla sista chans så får jag inte ha med henne att göra. Det var första riktiga sparken i magen, spark nr två kom från unghästens ägare då hon bestämde sig för att jag inte får hoppa honom för att hon tror att hans ben inte kommer hålla för hoppning, för han blev halt när hon lär honom gå 10 veckor utan att få nya skor, han får max gå 7v för hans ben och hovställning är lite krokiga så att han blir halt när han går för länge med skorna så är det inte konstigt. men, nä, då får jag inte hoppa honom för hon tänker att om han blir halt av att gå med skorna för länge så kommer han bli halt av att hoppa, o hoppa är vad den hästen älskar att göra o han gör det jätte bra. Han tycker det är super kul o blir helt underbar när han får hoppa. men det får jag inte göra. O så pungspark nr 3, gamelhästen blev åter igen halt och påbörjar en ny behandling där veterinären börjar ta upp sidefekterna med att han blir behandlad igen när hans ben börjar bli gamla.. broskvittring är en stor risk o då är det tack o adjö...

sen kom pungspark nr 4 idag när träningshopptävlingen med galoppören gick fullständigt åt helvete så jag bröt mitt i banan o skret i resten av hinderna...

gick en sväng med hunden ihop med T o pratade lite om varför jag blir så förbannad när det går dåligt i ridningen... hon tycker jag har för höga krav på mig själv o för höga förväntningar men jag tycker inte det, jag tycker inte att det efter 20års ridning är orimligt att jag förväntar mig att jag SKA ta mig runt en träningsbana med minimala terränghinder felfritt o kontrollerat. Även om jag bara hoppat hästen 2 gånger, vart av en var inne o en ute på terrängbanan. Det ska inte finnas att det är så okontrollerat att jag bryter när det är ca 4hinder kvar. Jag kan inte acceptera att jag inte rider mina hästar i form varje träningspass, unghästen kan jag köpa för han är inte stark nog i kroppen för att balansera sig i en ordentlig form men de två andra SKA gå i form.

T menade på att det ska vara roligt att rida, inte kravfyllt, men så kom jag till insikten att jag tycker inte det är särskilt roligt att rida längre. Det som är märkligast med den insikten är att jag blir så vansinnigt ledsen över att tänka den tanken. Jag tycker inte längre att det är roligt att rida, att uttala de orden får mig att börja gråta, gång på gång. Jag har haft hästar som mitt största intresse sen jag var 6 år gammal, fick min första skötponny när jag var 11, min första egna häst när jag var 12 o red varje dag, varje vecka, varje år fram till gymnasiet tog slut o jag började resa runt lite, men alltid när jag kommit hem så har det första jag velat göra är att träffa hästen o ut o rida o sen 3år tillbaka har det åter igen varit så gott som dagliga ridturer o allt som oftast flera ridturer per dag. o nu känns det som ett tvång.

Jag vet att det beror mycket på det faktum att jag inte har någon egen häst, jag rider alla andras hästar där jag inte har något att säga till om, man bara gör vad de vill att man ska göra utan någon framtidsplan för varken hästen eller mig själv. Min utveckling går baklänges, jag blir bara sämre och sämre. eller så har jag helt enkelt aldrig varit särskilt duktig, bara varit för trög för att förstå det.

sen tror jag definitivt att alla omständigheter spär på den misslyckade känslan enormt. Att jag nu fått acceptera ett jobb som är extremt underbetalt och som jag seriöst borde vara väl överkvalificerad för, men jag får ju inte ens komma på intervju för några andra jobb så uppenbarligen är hela min utbildning och arbetserfarenhet misslyckad, känns kul att veta att 4år av ens liv kanske är helt bortslösad. Det faktum att hundens träning inte direkt går framåt är ytterligare en omständighet som spär på misslyckande känslan o det faktum att jag väger 10kg mer än jag borde o ändå sitter o kränger... bara att nu tillåter jag mig inte att kräka så jag kommer bara bli fetare och fetare och fetare. Försöker öka upp träningen så mycket det bara går, joggade nästan 1 mil i förrgår, körde dubbla pass på gymmet dagen innan dess, igår blev det bara ridning för sen var jag iväg på E's mammas begravning så jag hann o orkade verkligen inte träna. Idag jobbade jag i stallet, mockade 15boxar och red. Borde ha dragit ut o löpt men jag klarar inte av att få ihop mig själv till det just nu...

O sen till listan över vad som får mig att känna mig misslyckad just nu är hur mina betyg ser ut, de har aldrig varit sämre.. har fått godkänt på allt hitintills men det har verkligen varit precis på gränsen...

var tvungen att köpa nya byxor idag, alla jag har som passar är antingen trasiga eller bara allmänt opassande att bära i offentliga sammanhang (dvs bara mjukisbyxor) Men det är fruktansvärt, att behöva stå och leta efter storlekar, hålla upp byxorna framför kroppen för att mäta om just den storleken kan passa för idag provade jag allt från 36-42or o det var de stora som var för små och de små som var för stora... hatar byxor. Stå inne i ett litet provrum med speglar på båda sidorna så man ser allt fett välla ut både fram och bak på kroppen, förnedringen när man inte får ett par 40 över anklarna... ju fler byxor jag provade desto fetare såg jag ut, låren såg ut att växa för varje par.... fick sämre och sämre självkänsla för varje par som fick hängas tillbaka, hade önskar och hoppades på att bara kunna gå in på HM, ta ett par, prova, passa och vara klar, men det tog över 2 timmar att hitta jeans som passade. Var på väg att betala tusen kronor för ett par för de var de första efter minst 20st som passade men påminde mig själv om att jag har vansinnigt dålig ekonomi och pengarna jag fick av pappa nyligen för att kompensera att syrran fick pengar till ungen skulle räcka till både skor, byxor, hundvaccinering och hundtränings avgifter, så tusenkronor för ett par byxor fanns inte på kartan. Så jag fick leta vidare och lyckades tillslut hitta några som passade.

Det tar emot fruktansvärt att köpa byxor när jag ser ut så här, jag vill inte ha byxor i denna storleken, jag vill inte ha något som binder mig till att vara bekväm i denna vikten. Jag ska NER, ner, ner och ner. Har iaf både igår och idag hållt mig till en normal diet. Tränade ordentligt igår och åt inte jätte mycket för mycket, landade på 1500kcal tror jag, o idag har jag inte tränat men ätit ca 1400-1500kcal. Borde ha tränat men låg och hostade hela natten, har ingen röst och näsan har börjat rinna så jag varken vågar eller orkar eller hinner träna idag. Gick en långrunda med hunden mitt på dagen iaf. Pratade med E i telefon i över 1h idag, eller ja, hon pratade, jag lyssnade. Jag vet att det är hemskt men jag orkar inte riktigt, jag vet att hon mår jätte dåligt nu när hennes mamma gått bort och det är mycket att fixa med begravning och papper och resten av hennes familj är inte precis lätta att hanteras med och jag förstår att hon verkligen behöver stöd o jag vill verkligen ge henne stöd och finnas där men jag orkar inte, hon messade i morse när jag satt i skolan o frågade om vi kunde ha en telefondate o så sa jag att jag skulle ringa när vi hade lunch o jag ändå skulle ut med hunden men när jag kom hem för att hämta vovven så ångrade jag att jag sagt det... jag orkar inte med mig själv just nu, har inte ork att låtsas vara glad ens i stallet och det tar jätte mycket energi att vara hennes stöd, det är inte det att jag inte vill, jag vill verkligen finnas där, har så vansinnigt dåligt samvete för att jag inte åkt dit med en blomma eller något men jag hinner inte, det finns inte tid, det finns inte kraft...

Z har precis blivit uppsagd från sitt jobb o henne har jag inte ringt o pratar med änsengång. Hon messade mig när hon fått veta det och skrev då att hon inte ville prata för hon blev för upprörd o sen försökte jag ringa henne igår men då klickade hon mig o sen när hon ringde upp någon timme senare så orkade jag verkligen inte svara.

B har jag inte pratat med på flera veckor tror jag, messade lite med henne för några dagar sedan men jag orkar inte ringa henne, orkar inte prata med någon i telefon. Med Z o E vill jag inte prata om att jag mår skit eftersom de mår dåligt och inte ska behöva ta min skit också o med B orkar jag bara inte för hon har inte med mitt mående att göra, efter förra sommarens incidenter så vänder jag mig inte till henne om jag mår dåligt, det bara är så. För just nu mår jag skit och mina två bästa vänner mår skit och ja, jag känner att jag absolut inte räcker till och ringer inte upp dem för att stämma av hur de mår så ofta som jag borde men jag skulle aldrig någonsin be dem fara o flyga o säga till dem att jag inte orkar med dem när de mår dåligt och att jag bara vill prata med dem om roliga saker, ALDRIG. Ringer E så svarar jag alltid om jag kan eller så ringer jag upp så fort jag kan, Z duckade jag igår men hon klickade mig först och det var sent på kvällen o hon hade ringt igen om det var viktigt, då ringer hon alltid flera gånger i rad. men ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag känner mig bara slutkörd, riktgt jäkla slutkörd. Red ihop med T och några andra igår och kände mig bara ivägen för jag var sur o irriterad o världens sämsta sällskap. Imorgon hoppas jag på att motionera båda hästarna själv och egentligen hade jag hoppats på att rida ihop med T på torsdag men jag tror jag kommer försöka vara i stallet på dagen när jag vet att hon jobbar så hon slipper mig för jag är seriöst inget trevligt sällskap och om hon inte redan tröttnat fullständigt på mig så kommer hon göra det snart om jag inte skärper mig eller helt enkelt håller mig från henne...   

19 dagar hade jag klarat fram till idag... nu blir det att börja en ny räkning, känns lite jobbigt och omotiverande att börja om så jag funderar på att låtsas som "en gång är ingen gång" (även om en gång är en gång för mycket) och fortsätta räkningen från 19 imorgon. Vet inte ens vad som hände idag. Var på jobb från kl 6 på morgonen o dagen flöt på hur bra som helst. Red lillhästen på lektion o det gick över förväntan, åt ordentlig lunch på jobb (medtagen hemmagjord lasange) men på vägen hem kom suget, inte direkt suget: Åh vad gott det hade varit med godis, utan verkligen suget efter en riktigt hetsätning. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det suget för det är så vansinnigt ångestblandad och obehagligt men ändå ett härligt och lugnande sug, speciellt när jag känner att det inte är lönt att kämpa mot det. Hade hela kvällen ledig, borde ha pluggat men det kunde jag glömma med en gång. Det blev inte en jätte stor hetsning ändå, har nog lyckats "krympa" ner magsäcken igen så jag blev illamående mycket fortare än väntat och sen var det riktigt svårt att få upp det igen. Det tog emot mer än vanligt och nu gör både halsen och magen ont. Har haft ont i halsen nästan hela veckan så kräkning på det var kanske inte jätte smart...

Har anmält mig till ett nytt motionslopp som är om ca 1 månad, det är på 1 mil och jag ska ha det som fortsatt motivation för att släppa hetsätningarna och hålla igång träningen så matvanorna kan stabiliseras. Hittade ju vågen i garderoben när jag la in mina försmå sommarkläder o har 10kg att gå ner. Förra vintern klarade jag 15kg från 14e november till siste december så då ska jag hinna gå ner 10 innan milen loppet går av stapeln. 2kg/v, med rätt (dvs kalorisnål) kost och rätt (dvs mycket) träning så ska det gå. Ska jag kunna springa en hel mil så måste jag vara lättare, det går inte om jag ska bära runt på hela denna jävla tjocka kroppen, då kommer jag aldrig orka. Sen är där ett lopp till i slutet på sommaren som får bli motivationen för resten av sommaren och efterdet får jag hitta något annat. För nu ska bulimin dö. Den ska bort. Jag ska bli smal, sund, vältränad. Och så ska jag STANNA så. Punkt jävla slut.

tog upp sommarkläderna ur källaren idag.... o provade dem.... det var dumt.. riktigt dumt... självklart var shortsen för små... till o med de som var på gränsen till förstora... jag visste att det skulle vara så, jag vet att jag är större nu än förra sommaren... det hemskaste var att medan jag letade efter kläderna så hittade jag min våg som jag gömt undan, så nu kan jag till o med veta exakt vad jag väger. Jag vågar inte ställa mig på den, det kommer ta knäcken på mig. Har klarat 16 dagar nu utan att kräka o iprincip utan att hetsäta, men jag har inte ätit nyttigt. Igår bllev det en massa alkohol och chips under en heldag av valborgsfirande. Livsfarligt för magen... livsfarligt för allt.

Har spenderat nästan hela dagen med T, långpromenad med vovvarna, sen långtur med hästarna o sen käkade vi ihop o gick ytterligare en runda till. Vi gick o snackade lite om allt, hade precis ätit när vi gick så jag mådde lite illa o hade verkligen lust att gå o spy men det lät jag bli.... men var tvungen att skryta lite o berättade för henne att jag klarat mig utan att spy i över 2v så var hon dö söt o sa till mig att om det är något som gör det svårare för mig typ att äta eller så så vill hon att jag ska säga det så hon inte kommer med förslag som gör det jobbigt för mig. Hon är så söt som ens säger det... sa till henne at jag föredrar att inte säga något utan bara tvinga mig själv åt att klara av äta allt. Det går inte alltid så bra men denna veckan har det fungerat. Åt pizza med henne i fredag o behöll den o falafel idag o den har också stannat. Äter bättre när jag är med henne än själv så det mesta fungerar.