Jag tycker inte om högtider som "kräver" umgänge Jag är okay med att inte umgås med människor o ha många vänner men just på högtider är det så påtryckande jobbigt. Var i stallet från morgon till eftermiddag o på vägen hem fick jag en riktig "jag är ensamast i världen" känsla o kände bara för att börja gråta, ville bara hem o gråta. T är med sin pojkvän, Z är med sin pojkvän, W är iväg med sin bästa kompis, försökte mig till o med på att bestämma träff med bekanta som jag inte träffat på länge för jag ville verkligen inte vara ensam men när man är ute dagen innan midsommar så är det kört så idag var det att vara ensam. Drog ut o sprang i ösregnet och satte nytt personligt rekord på milen. Efter ett långt bad så kändes det bättre. Åt nån toast till middag o lyckades övervinna suget över att gå ner till Hemmakväll o köpa världens största godispåse.

Känns bara lite jobbigt att bara ensam när allt jag vill ha är sällskap...

det är lite galet hur fort jag har fått känslor för P. idag kom hon men till mig på fm så käkade vi frukost ihop o sen gick vi med hundarna till hundgården o där var 6 andr hundar så hundarna hade fullt upp o vi stod o pratade både md varandra och med de andra hundägarna. Sen följde hon mig en bit till tåget o så stod vi där när vi skulle delas o tittaade lite fjånigt påå varandra o så frågade hon jätte glatt: När ses vi igen? O jag bara; så snart som möjligt   det blir tyvär efter midsommar för hon ska iväg... men så kom den där spända känslan, kram? puss? inget alls? Så jag kramade om henne o när vi släpte kramen så kysste hon mig. Hon har de mjukaste läpparna jag någonsin kysst. o jag hade kunat stå kvar där o kyssa henne mycket längre än vi gjorde så det känns jätte härligt o soännnde

sista mötet med kuratorn idag på 6v... hon har 5v semester men det är måndag idag o vi ska träffas en torsdag när hon kommer tillbaka så det är typ 6v... sex veckor är länge... Berättde för henne om P idag o hon tyckte det var jätte bra o hoppades att det utvecklas. Det gör jag med, men det är lite skrämmande hur mycket fokus hon lägger vid det, någonstans tycker jag att det inte ska krävas en partner för att kunna hantera ätstörningarna. Om jag klarar av att få kontroll på ätstörningarna nu tack vare att jag får en flickvän så kan jag ju bara gissa på hur illa det kommer bli om vi sen gör slut. Det är för mig ingen bra plan att ha en partner som den stora utvägen ur ätstörningarna. Klart det kan hjälp, sällskap o någon som faktiskt tycker om en kommer självklart ha en positiv effekt. Men jag tänker inte satsa min tillfriskning på en relation, det går bara åt helvete. På sätt o vis är det skönt att inte behöva träffa kuratorn på ett tag, känns som vi väldigt ofta kommer in på samtalsämnen som jag inte alls behöver prata med henne om, typ arbetsmarknaden o det är något jag kan diskutera med vem som helst o inget jag behöver sitta o snck med henne om när jag bara träffar henne i 45 min max 1g/v. Men ja, samtidigt är det inte bra för mig att ha ett så långt uppehåll, inte just nu. Har jätte svårt för att äta just nu. O det är inte helt medvetet. Mår illa var gång jag stoppar något i munnen, har gjort sen i lördags. Det blir inte lika häfliga reaktioner som i lördags när jag trodde jag skulle spy på tallrken men det tog närmre 1h i fm att få i mig ett päron. Fick i mig halva lunchlådan o har ätit två rostade mackor nu ikväll så det är inte helt dåligt men blodtrycket o blodsockret är tillbaka nere i fötterna så när jag skiftade mellan att sitta o stå på jobb så kom det några svimningsanfall o då var jag glad att jag kunde sätta mig igen o hålla mig i skrivbordet :p

Ska ut o springa imorgonbitti. Har inte motionerat sen i lördags, då var det milen på 56min så det är bara att träna järnet nu så jag klarar 2mil i augusti. Hade tappat 1½kg från fredag till imorse så det känns bra, bara att fortsätta. SKa inte utnyttja illamåendet men kan inte låta bli. Är bara lite rädd att det kommer gå överstyr för just nu vill jag verkligen inte äta, tycker det är ganska skönt att inte "kunna" äta. Nu när jag sitter still så mkt på dagarna så måste jag hålla dieten kontrollerad... men frågan är hur kontrollerad... balans balans, balans...

äntligen börjar revbenen synas igen, syns bara ordentligt om jag sträcker på mig ordentligt men de börjar komma, ryggkotorna börjar syna igenom ordetligt nu när jag böjer mig fram, rumpan har minskar nån centimeter till i omfång. Det är låren o överarmarna som inte följer utvecklingen. på måndag morgon ska jag få veta om vikten följer den... det måste ha minskat, det finns inget annat alternativ. bara måste.

hade hoppats på att kunna hitta på något med T under midsommarhelgen men självklar ska hon åka till honom så den iden sket sig duktig.... kommer sitta ensam hemma, som vanligt, medan alla andra umgås med sina vänner o har trevligt så sitter jag i min deprimerande ensamhet. Jag borde fråga E eller B om de har lust att göra något. Mins inte när jag träffade B sist, har nog inte snackat med henne på säkert 1månad men jag känner inte att jag vill prata med henne, jag saknar inte henne. Det känns lite hemskt att jag inte gör det, men jag gör det inte. Sen förra sommaren har vår relation inte riktigt blivit återställd o jag går inte o är sur över det som hände, det är inte alls därför jag inte pratar o umgås med henne, jag känner bara att jag inte har något direkt att säga till henne. Sist vi pratade så beklagade hon sig bara över att hon blivit tjock o inte visste hur hon skulle göra för att gå ner o jag vill inte ha med hennes vikt nedgång att göra. Den enda viktnedgången jag klarar av att hantera är min egen...

internet dejtingen går ingen vidare, killen som jag snackat mest med avaktiverade sitt konto utan att säga ett ljud när vi väl hade bestämt att vi skulle ses o jag skickade mitt nr till honom. Tjejen jag funderade på att fråga om vi skulle ses har nu 1v senare inte svarat på mitt senaste mail. Men där tog jag en chansning o skickade ett mail till där jag bara frågade om vi skulle ses.