vet inte om det är ångesten eller all mat jag satt i mig som gör att jag just nu vill krypa ihop o gråta o spy.... känner mig så jävla bitter, t har fortfarande inte svarat på messet jag skrev till henne i torsdags, idag uppdaterade hon sin fb med att hon hade det underbart ihop med sin pojkvänn så hoppet om att hon skulle vilja träffa mig nästa vecka som hon sagt tidigare rinner ut fullständigt... skulle hon ens föreslå så har jag inte ens tid för mitt jobbschema är fucked o jag ska träffa killen jag träffade i onsdas den enda dagen jag slutar någerlunda tidigt... så det är helgen som jag skulle hinna träffa henne men hur stor är chansen när hon inte ens svarar på sms.... hatar det.... hatar känslan av att känna mig totalt övergiven... hatar att jag är arg o besviken på henne för att hon är iväg o är lycklig.... jag tycker inte om när förändringar sker o när mina sk vänner väljer att glömma bort att jag finns.... kan sitta o bli arg för att hon kommenterar o gillar andras fb statusar o bilder men inte mina... vägrar kommentera eller gilla hennes, de få hon nu gör, för att försöka låtsas att jag ignorerar henne om hon ignorerar mig.. som om hon ens märker det... beter mig som en jävla barnunge... planerar fan för att inte ens hälsa på henne i stallet när hästarna kommer tillbaka... varför ska jag hälsa på henne när hon ignorerar mig i veckor?  jag menar hur svårt är det att svara på ett sms? Jag tycker inte det är ok att man ignorerar sina vänner bara för att man blir kär, men tydligen är det så man ska göra? t är ju inte den första... ska väl själv se till att anamma den grejen om jag någonsin skulle träffa någon. ska ignorera alla runt omkring mig, inte ha tid att träffa eller prata med någon....

fick den frågan av min syster igår. Kunde inte låta bli att le åt att hon frågade, ville börja skratta men höll mig. Ingenting svarade jag!, det är nästan sant, för det beror på från när man räknar... förra månaden så tappade jag 2.3kg så nu börjar jag närma mig första delmålet igen, men det var 9dagar sedan jag vägde mig o jag har varit jätte slarvig med maten o träningen så nu har jag nog gått upp igen... väger fortfarande minst 3kg mer än vad jag gjorde förra året när jag skrevs in på avdelningen igen så jag väger inte för lite, ja, jag väger mindre än jag gjorde för nån månad sedan när jag precis örjade ta kontroll på kräkningarna igen men inte fick ordning på hetsätningarna men då hade jag ju blivit tjock på riktigt igen, nu är jag tjock på låtsas :/ Letade efter mina leggings igår o hittade mina jeans längst in i gardroben, de har jag inte haft på mig på ett år, tror jag hade de sist för ganska exakt ett år sedan då jag o en polare firade hennes födelsedag. De har varit försmå ett tag men nu var de på gränsen till förstora igen!

Trots att jag väger mer. Tror det är träningen som gör det, löpningen ger smalare muskler än vad ridningen gör o jag har inte ridit på hela sommaren, knappt på halva vårterminen heller eftersom hästarna bara varit skadade hela tiden, så jag tror det påverkar hur kläderna sitter ganska mycket. Men jag vet inte, tittar mig i spegeln o ena stunden hatar jag det jag ser, nästa tycker jag att det ändå är nästan ok. Ofta vill jag bara gråta av det jag ser... Att sitta still hela dagarna på jobb driver mig till vansinne, är trött, gnällig, irriterad, känner mig konstant ensam även om jag tillbringar hela dagarna med människor. Saknar T, hon svarar inte ens på sms just nu... blir bara trött... måste lägga av med att försöka få henne att vilja umgås med mig för hon vill uppenbartligen inte det... tror jag skickat 3mess denna veckan o hon svarade inte på ett enda av dem.. o det har liksom bara varit allmäna grejer men nått kul som hunden gjort...

A kommer nog hem från sin resa nu i början på nästa vecka... får väl se om hon hör av sig.. har träffat två killar från samma internetsida nu, den enda var ybertråkig så han har jag inte hört av mig till igen o han kände nog att jag inte var intresserad så han har heller inte hört av sig, samtalet flöt liksom inte på alls. Den andre killen var riktigt trevlig. ser bra ut, vi har gemensamma intressen, han kom direkt bra överens med hunden o vi gick o snackade ganska nonstop i 2½h o han vill att vi ska ses igen vilken jag hoppas vi gör. Nästa vecka är tajt som F men det ska nog gå. får offra träningen.... :( så jävla kluven med hur jag ska disponera min lediga tid... jobbar nästan bara idiottider hela veckan, onsdagkväll är enda kvällen jag slutar i någerlunda tid, T skulle ha semester nästa vecka också o sist vi träffades sa hon att vi nog skulle hinna ses då men jag har liksom en kväll, borde lägga den kvällen på killen för att det inte ska gå för långt innan vi ses nästa gång så man kan känna efter om där är något intresse att fortsätta ses, men jag vill inte missa chansen att träffa henne för jag saknar att umgås med henne som f.... sen om a kommer hem så vet jag inte vad jag ska göra där, innan hon åkte så kändes det inte alls som om hon hade nått intresse alls för att vi skulle bli något mer än vänner o det fick mig att tappa intresset ganska stenhårt för jag orkar inte gå o bli intresserad av någon som inte är intresserad av mig IGEN... men eftersom hon inte "hann" träffa mig innan hon åkte så pratade vi ju aldrig om det så jag vet ju inte alls vad hon tänker. Jag hade ju jättegärna fortsatt träffa henne som vän om vi nu inte har nått intresse av att det ska bli något annat men jag vet inte hur hon tänker o känner.... o z hjälpte jag att flytta idag så nu bor hon mer än 30 mil härifrån... det tycker jag inte alls om... har verkligen bara w kvar att umgås med här hemma nu... känns bra, jag har en vän som är inom radien av att träffas för en fika... en....

men nä... jag har inga "hej, jag är ensam och övergiven" känslor alls... nädå... inte alls.... ännu bättre är det när jag skulle träffat en bekant förra veckan o hon ringer 45 minuter efter att hon skulle varit här o berättar att hon glömt bort mig. o några dagar senare ställer ytterligare en bekant in för hon varit sjuk, ok, sjuk kan man inte hjälpa, men dte känns kul att man är så betydelsefull att man blir bortglömd.... jag tror jag behöver min kurator just nu............. fucking semester uppehåll.......

strax efter att jag skrivit färdigt här och gått iväg med hunden så messade T o sa att hon mådde bättre så vi åkte iväg iaf, umgicks hela em o kvällen, det var jätte mysigt. Gick o pratade lite om allt, pratade lite om våra relationer o jag kan inte känna annat än en liten tillfredställelse över att hon själv säger att hon inte vet vart det är påväg i hennes relation. jag vet inte, jag borde inte bli glad för det, jag borde vara glad för att hon träffat någon som hon döper till Älsklingen i sin telefon men jag kan fortfarande inte släppa önskan av att hon skulle bli intresserad av mig.

Det är lite hemskt men när jag umgås med T så känner jag att jag inte vill träffa A, jag önskar att jag hade känt lika starkt för henne som för t men det gör jag inte. Pratade lite med t om a idag o känner att jag kan prata ganska öppet med henne om det, det är fel men genom att prata om A så kan jag lite bit för bit erkänna för t hur jag känner för henne, eller iaf att jag kände nått förut, vågar inte säga att jag fortfarande gör det för då tror jag hon kommer sluta umgås med mig. men när vi pratar om att uttrycka och våga ha sina känslor så sa jag något om att "ja, men som på nyår, då sa du direkt att du bara ville vara vänner o då tillät inte jag mig själv att erkänna att jag kände nått mer utan tvingade mig själv att stänga ner känslorna. Hon svarar inte direkt när jag refererar till nyår men jag får iaf sagt nått... o som idag pratade vi lite om att jag kanske egentligen är intresserad av A för att jag verkligen vill ha sällskap för att jag verkligen inte vill vara ensam o jag erkände rent ut att jag inte har några vänner att umgås med o jag tror ändå att hon snappar upp på det o kanske känner att hon vill umgås lite mer med mig, även om det blir för att hon tycker synd om mig... :/

vi kom även in på att prata lite vikt, hon väger bara 62kg nu... hon har blivit jätte smal, eller, inte farligt smal, riktigt riktigt snyggt o vältränat smalt men jag hatar att hon väger mindre än mig, visst hon är typ 5cm kortare än mig men jag vill vara mindre än henne. Jag måste gå ner, känner mig som en uppsvälld o otränad o fet...... hatar det, kontrollerade med måttbandet när jag kom hem o rumpan o låren håller sig i samma storlek men midjan har gått upp igen... äckligt.....

vi satt i bilen o kom in o pratade om sömnen, eller, ja, jag tog upp det o frågade henne om hur hon sover o så kom ju frågan tillbaka o så sa jag att ja sover riktigt dåligt, o att jag är allmänt labil gällande allt just nu, o berättade att kuratorn har semester o att jag ska till sjukgymnasten i augusti för att försöka få rätt på min självbild :/ jag går inte in på detaljer med henne men det är ändå skönt att prata med någon lite grann, iaf bara ha någon som faktiskt vet att livet inte är tipptopp. Det finns nån viss trygghet i att kunna erkänna det för någon. inte gå in i detaljer o använda henne som kurator på något sätt men bara att ha någon som vet att det fortfarande är jobbigt... t är den personen som jag känner mig absolut tryggast med, så länge jag håller det på denna nivån så tror jag inte att hon tycker det är för jobbigt o inte orkar med mig längre....

tror egentligen jag behöver min kurator just nu, bara kunna prata med någon o vara helt uppriktig o jag vet inte, bara börja storgråta eller nått...

just nu vill jag bara ha någon här, vid min sida som jag bara kan krypa ihop i famnen på o få vara trygg o liten...

idag är jag bara arg på mig själv. Jag skulle från början vara ledig från jobb idag o träffa T för en heldagsutflykt, men sen bytte jag helg med en kollega o skulle då jobba idag, o så när jag pratade med T så sa hon att vi inte kommer kunna ses på minst 2v isf, så jag bestämde mig för att sjuka mig idag, jag vet, jätte dumt, men jag ville verkligen träffa henne o jag skulle ha varit ledig o sagt till hundvakten att hon inte behövde komma för jag var ledig, men självklar så är T sjuk så nu sitter jag här hemma, ensam men feteångest dels över att jag inte får träffa henne på minst 2v till o sen för att jag falsksjukat mig från jobb och för att det jävla nr vi ska ringa för att sjuka oss bara tar mig till en telefonsvarare så jag vet inte ens om min sjukanmälan har gått igenom eller om jag just nu står som ogiltligt frånvarande på jobb.. helt i onödan.... kanske ska ta en tur med hundarna senare idag om hon känner sig bättre men det kommer inte hända, jag känner det på mig... tror inte hon vill träffa mig...

vi pratade i telefon ganska länge i måndags, hon frågade hur det gick med A o av någon dum anledning så valde jag att prata med T om det, borde nog inte ha gjort det för det kändes lite smått märkligt i mellan åt, kom mer o tänka på nyår o fick ångest på nytt över det o att T är med sin pojkvänn nu.... o det blev ju självklart diskussioner fram o tillbaka där hon refererade till deras relation o jag vet inte men jag har lite svårt för att höra henne prata om dem...

det går ingenstans med A, vi umgicks hela helgen o jag kunde lika gärna ha umgåtts med en vän, vi träffades igen i måndags o då var vi på en "prova på dans" i parken o vi dansade lite tillsammans men där var absolut ingenting som visade att vi var mer än vänner. Dansade med en annan tjej, lång, smal, blond, riktigt snygg o det kändes som det var mer kemi mellan oss än mellan mig o A, trots att jag aldrig träffat den tjejen tidigare. Jag börjar mest ifrågasätta mina egna känslor, vet inte om jag egentligen är intresserad av henne, utseendemässigt så är hon inte vad jag normalt är intresserad av. Hon är kortare än mig, vilket förvisso T också är, men så har hon den otacksamma kroppsbyggnaden där hon har ganska smala ben, liten rumpa men stor mage och små bröst. Jag gillar kvinnor med kurvor men de ska gärna vara lite symetriska, mage+rumpa+bröst då är det snyggt att vara lite rundare men inte bara mage. sen är hon tunnhårig, har inte tänkt på det så mkt tidigare men nu när vi var på stranden o luggen åkte bak så syntest det varför hon har lugg, hennes hårfäste är jätte högt upp, nästan så hon är på väg att bli skallig. Jag vet att det är dumt att fokusera på sånna saker, det är inte utseendet som är det viktiga men utseendet spelar roll för om jag blir attraherad av någon eller inte o jag tycker om A men jag vet inte om jag egentligen är attraherad av henne eller om jag bara är attraherad av iden att äntligen få ha någon. Jag vill verkligen inte vara ensam längre, jag orkar inte vara ensam... jag vill ha någon som bara vill vara med mig. Jag har inte många vänner o de har knappt tid för mig, Z flyttar 30mil bort i månadsskiftet, T har aldrig tid, sist vi sågs, innan midsommar, så menade hon på att det är lättare att hinna träffas när hon väl får semester men nu har hon redan bokat upp sina första två semesterveckor så tidigast vi kan ses om vi inte ses idag är v30 o jag känner på mig att hon kommer vara med sin pojkvänn en massa då så det lär väl ändå inte bli av.... Just nu så behöver jag mina vänner men det känns inte som jag har några som egentligen har tid eller lust att vara med mig. Hade bestämt med B att vi skulle träffats i torsdags men då glömde hon bort mig så det blev inte av. Z träffar jag kanske varannan vecka, hon är jämt hos min pojkvänn på  helgerna o få ihop att ses under vardagarna när båda jobbar är lite svårt. Sist jag skulle träffa T så ställde hon in för att hon skulle tvätta o nu är hon sjuk... W har tid till o från, hon har börjat komma på fötter ordentligt igen nu så det är jätte skönt att hon mår bättre igen.

men jag vet inte, jag försöker verkligen få koll på allt som har med mat och träning att göra men det är skitsvårt, kuratorn är borta i nån vecka till o att klara detta själv är ett levande helvete vissa dagar. Jag har fortfarande inte spytt men varierar mellan att gå på halvsvält några dagar för att sen fastna i heltätningar några dagar efter. Försöker äta regelbundet men det är så jävla svårt, vaknar på morgonen och vill dö av tanken på att behöva äta, sen på jobb har vi jämt olika tävlingar där vi vinner godis, de bjuder på glass och kanelbullar o då försöker jag äta det utan ångest men det slår tillbaka när jag kommer hem och är ensam. Löpträningen går jätte dåligt, kan knappt springa alls, på midsommar sprang jag milen på 54minuter utan problem, nu de senaste gångerna jag löpt så har jag inte ens orkar springa 4km utan att behöva stanna. Att ha ett stilla sittande jobb är fruktansvärt, har ont i kroppen för att jag är så stel av allt sittande, det känns så väl att all vardagsmotion är borta, ingenting fungerar som det ska, min mage är i konstant uppror, mitt humör är åt helvete, är ett känslomässigt vrak för det mesta. Började storböla så sent som i måndags för att jag skulle lämna hunden hemma för att träffa A... just nu sitter jag o vet inte ens vad jag ska göra, vill gå o träna ikväll men OM T vill ses så vill jag inte vara uppbokad o inte kunna träffa henne, men samtidigt så kommer ångesten bli gigantisk om hon ändå inte vill ses o jag sitter här hemma själv, som vanligt... ska nog ta hunden på en riktigt lång runda nu så är han glad o då är det iaf lite vardagsmotion....

jag vet inte riktigt vad som sker just nu, tillbringade kvällen ihop med A, vi kollade på film o snackade lite under tiden. Efter halva filmen så höll vi hand, det var den enda fysiska kontakten vi hade. Sen när filmen var slut så låg hennes hund o sov i soffan o så sa jag "ni får helt enkelt sova här" o så sa hon till mig att hon vill åka hem o att hon gärna tar det lite lugnt. Jag svarade att det är helt ok, att jag inte har någon brådska, o så följde jag henne en bit på vägen o så sa vi hejdå med en puss.

Jag har egentligen inga problem med att vi tar det lugnt, det är egentligen bara bra, jag tror det är bra för mig att vara med någon som vill ta det lugnt för jag kan lätt köra på för fort o sen bara banga ur för att det gick för fort men samtidigt så vill jag inte ta det för lugnt, o jag kan väl känna att nu har vi ändå träffats fyra gånger, hon kysste mig efter 2a gången o nu är det bara pussar, endast hejdå pussar. Att vi väntar med att ha sex är jag helt ok med, jag väntar gärna men lite hångel kanske? eller, nått som ger känslan av att hon är intresserad av mer än bara vänskap för just nu är jag osäker, jag känner att jag är intresserad av mer än vänskap o vill gärna känna mig säker på att hon också är det, om jag bara vet det så kan jag ta det hur lugnt som helst... även om jag just nu känner mig lite besviken över att hon inte är kvar. Jag är fruktansvärt dålig på att vara ensam just nu, jag vill verkligen ha sällskap o jag vill ha hennes sällskap. Känner mig lite som en fjöntig fjortis som bytar kärlek varje dag o jag vet att jag utnyttjar A för att glömma T, men jag vill vara med A, jag tänker inte på T när jag är med henne, idag skrev T på sin fb om att hon har en underbar dag ihop med sin pojkvänn o jag kände mig bara glad för hennes skull för jag visste att jag skulle få vara med A. Men jag vet inte om hon verkligen vill vara med mig. Det känns som hon vill träffa mig o hon förestår att vi ska träffas men hon ger inga inviter alls till fysisk kontakt så jag vet inte... känner mig lite förvirrad. samtidigt så känner jag att det är för tidigt för att ifrågasätta det o för tidigt för någon av oss att egentligen veta vad vi vill, vi har bara träffats 4 gånger men det känns som vi har träffats hundra, det känns som jag känner henne. jag känner mig trygg med henne, avslappnat. så jag hoppas verkligen hon är intresserad o om hon inte är det så hoppas jag hon säger det snart för jag orkar inte med att bli kär i någon som inte är intresserad av mig ytterligare en gång.

Ni vet den där hemska längtan som uppstår när man bara måste testa något man vet man inte borde göra, den som inte går att stå emot, den infann sig för en liten stund sen... Så nu har jag ett Bamse plåster på varje arm o en sån lust att skapa fler anledningar till att sätta på fler.... Känslan av att trycka ner rakbladet i armen och se blodet pressas fram genom det lilla strecket, åh vad jag saknat den.... Åh vad jag vill skära djupare, längre,mer. Det är som en drog jag önskar jag aldrig blev befriad från, men dock en drog som kan ta mitt liv i en blinkning. Jag får inte, jag ska inte men jag vill.... Den där tanken på att det hade varit så enkelt, så snabbt,så smärtfritt. Det blir baraen befrielse o en kick när rakbladen smeker huden, ångesten kommer långt efter... Men den kommer den med, o frågorna, o skammen över att veta vad jag gjort... O oron över att någon ska få veta sanningen... Hatar denna älskade känsla.... 

jag hatar facebook just nu... alla jävla människor som måste skriva om "älsklingen"... förhelvete, varför inte ha sex på en parkbänk mitt i stan också så ALLA vet att ni är så jävla kära och lyckliga... trodde fan inte t skulle vara en sån, men jo... idag var det "umänge med Äsklingen" som stod på schemat efter att hon dumpat mig som vanligt... är just nu bara ledsen, jag fattar att man vill umgås med personen man är nykär i men varför måste folk dumpa sina vänner och helt plötsligt börja total ignorera dem bara för att man är kär?  hon kunde inte ens svara på ett sms för at säga glad midsommar förra helgen, sen skulle vi ha träffats i onsdags HON föreslog det, men nä, när jag jagat tag på någon för att byta pass med mig o messade henne så hade hon ju under helgen kommit på att hon skulle tvätta på onsdagkväll. TVÄTTA..... o det väntar hon med att säga tills jag messar henne på månd-em, om hon nu kom på det under helgen så kunde hon väl säga det då, men nä, vänta tills jag påminner henne, så skulle vi "hålla det öppet" o det är HON som hade saker planerat ivägen, då kan jag tycka att det är HON som bör höra av sig o säga att vi får skita i det helt o hållet, men nej... vid 20 messade jag henne o då kom det ett "har precis satt mig i soffan"... kul om jag gått där hemma o väntat på att hon skulle höra av sig.... hon var i stallet när jag kom i måndags men då pratade hon knappt med mig... bara skrek ett "vi hörs" när hon gick... yearigth... som om att hon hör av sig... o idag skulle vi kanske ha träffats i stallet men jag pallade inte bestämma att vi skulle rida ihop för jag visste att hon ändå skulle ändra sig o mkt riktigt, hon drog för att träffa sin Älskling istället.... jag är så grymt besviken på henne just nu... fine att hon vill umgås med sin Älskling men varför bara totalskita i sina vänner, eller, ja, det är kanske bara mig hon skiter i.... har liksom gått från att träffas flera gånger/v, prata eller messa varje dag till att hon inte ens kan svara o skriva glad midsommar.... o jag kan inte komma på vad det är jag gjort... fattar inte vart jag gick fel så hon bara slutar vilja umgås. Jag har inte sagt eller gjort skit ang hennes fula pojkvänn, inte ett skit.... men ja menar, det är sånna små idiotiska saker som ändrats, som typ förru så gick vi jämt med hundarna efter att vi ridit o om inte tågen passade perfekt så körde hon mig jämt hem, sist vi gick med hundarna ihop var nog 1månad sedan o då stressade vi runt korta rundan för jag skulle hinna med tåget, ahde det varit nån vecka innan så hade vi tagit den långa rundan o så hade hon erbjudit att köra mig hem. O sen kan hon få för sig att vara super trevlig. Jag bad henne köra mig hem innan midsommar, som "betalning" för en grej... då snackade vi hur mkt som helst o jag fick en kram när jag skulle gå ur bilen o HON föreslog att vi skulle ses o grilla.. sen bara, NÄ, jag ska tvätta.... o efter det så har hon bara hört av sig för att svara på direkta frågor jag skrivit till henne på sms. Jag blir bara ledsen....

jag menar, förhelvete, om jag inte ens kan behålla mina vänner, hur i helvete ska jag då nån gång lyckas behålla en partner??? OM inte ens mina vänner står ut med mig hur fan ska då någon göra det?

har ätit som en äcklig gris de senaste dagarna också... det gick så jävla bra för nån vecka sedan, hade jag fortsatt så hade jag varlvvägs till målet nu, men nej... bara trycker i mig o tränar inte en bråkdel så mycket som jag behöver... så jävla äckligt... som om att någon skulle kunna tycka om mig... ser ut som en uppsvälld blekfet gris... ska banta tills jag dör, ska banta så jag dör... spela roll just nu... skiter i vilket, fucking jävla skitvärld ändå...