idag fick jag en liten hemsk chock. Var på första besöket hos avdelningens sjukgymnast och genomgick en 2h lång bedömning och självskattningstest. Fy helvete... det blev en liten chock. Jag fick stå framför ett stativ där det var två laserprickar som man kunde variera avståndet på o ställa in dem, kroppsdel för kroppsdel hur bred jag uppskattade att jag var, både i profil o framifrån. Logiken kickade in lite till o från och mitt mattematiska huvud satte igång o räknade laserprickar så på vissa kroppsdelar skattade jag lägre än vad jag egentligen uppfattade att jag är för jag räknade rent logiskt kring vad måttbandet säger att jag är för storlek men jag lyckades ändå bli som mest 61% off, i profil uppskattade jag att min röv var 61% större än vad måttstocken säger att jag är.... hur fel i huvudet får man bli? Axlarna var det jag prickade bäst, bara 8% fel, sen låg resten av kroppen på allt mellan 14-61%... sjukgymnasten menade på att det tyder på att min kroppsuppfattning är riktigt sned. Gjorde en massa andra tester som visade samma sak. Kände mig lite nedslagen, jag tycker jag blivit bättre, o det var som hon menade på, jag kan ha blvit bättre, jag har ju aldrig gjort den typen av tester tidigare så det finns inget att jämföra med.... Hon visste dock inte om hon skulle kunna hjälpa mig, för hon uppfattade mig som för fast i min tanke kring att "jag vet att jag är stor och kommer inte ändra tankar oavsett vad nån säger"... men det är ju det jag egentligen vill. Jag vill kunna se mig själv som andra ser mig, men det är grymt svårt att förstå hur det sak gå till. En del av mig är livrädd för att få bekräftat att jag inte är mindre än jag tror, när jag gjorde den där laseruppskattningen så var jag på vissa kroppdelar bensäker på att måttet skulle visa mindre och var livrädd för att verkligen få det svart på vitt att jag är stor. jag har så svårt för att se att jag skulle vara smal. O så menade hon på att mina träningsvanor inte är helt friska, att det ska räcka med att köra ett pass/dag... o att när jag beskriver hur mycket jag tränar så låter det "sjukt" i hennes öron. Men ärligt, det är aldrig någon som säger det till mig, skriver man på facebook eller berättar för folk hur mycket man tränar så bli svaren; åh, jag önskar jag hade tid o ork att vara så flitig med träningen. Det är bara uppskattning och beröm som genereras om jag säger att jag tränar, hade jag tävlat i någon gren så hade det definitivt inte uppfattats som sjukligt, för varför skulle en maratonslöpare vara sjuk? det är bara en inbiten och hängiven atlet ju? Jag kör flera olika "sporter" med löpning, ridning och olika pass på gymmet men mina vänner som tävlar i kamsport o fotboll tränar samma tidsmängd men till ett specifikt mål. Vad är skillnaden? Träning är bra för kroppen.... det är grymt tidskrävande och kommer bara fungera så länge jag är student och har så mycket tid att själv disponera och det tar död på mitt sociala liv men, ja, det är ett måste som jag inte kan eller vill prioritera bort...

var så jäkla duktig i flera dagar, nästan flera veckor, gick ner, det var så att folk reagerade, till o med kuratorn påpekade att jag såg smal ut! Helt underbart. O nu går det åt skogen, började under helgen när jag hade besök hemma, fortsatte under måndagen med käk med kompisen o igår o fortsättning idag med att äta en massa skit som jag köpte igår... magen är gigantisk, mår illa men slutar inte äta... krängde en hel pizza till middag, det har jag inte klarat på hur länge som helst... det är ÄCKLIGT... måste sluta... ska till sjukgymnasten på tisdag o kan inte komma dit o se ut som ett översvullen fetto....   ska tillbaka till kuratorn på måndag men funderar hårt på att sluta gå dit.. känner inte att det ger mig något, hon sa själv att vi inte riktigt kommer någonstans o undrade vad hon kunde göra, vad vi kunde göra ihop för att komma vidare, tror inbte jag kommer längre ihop med henne, hon är så himla inne på att jag måste träffa någon, att det kommer vara lättare för mig att tycka om mig själv om där är någon annan som tycker om mig. men vad hände med att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv först? Känns som hon fått slut på saker att säga o jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag borde säga så det går bara runt. O nu har jag varit där i ett år. Jag har slutat kräka, det har jag, men inget annat har ändrats. Det är jätte bra att jag slutat kräkas men tankarna är de samma, önskan o begäret av att bli smal är det samma, ångesten över maten är den samma, känslan av att ingen någonsin kommer tycka om mig är den samma... nu när inte ens mina vänner vill vara mina vänner... känns bara meningslöst, det är mycket som känns meningslöst just nu... det mesta, även om jag ser till att hålla mig flytande o låtsas nog ganska bra ändå... pendlar mellan att inte kunna sitta stil o bara vilja ligga i fosterställning i ett mörktrum. Låg kvar i sängen i 3h idag innan jag kunde ta mig upp, sen hade jag grym ångest över att jag förstört hela dagen genom att ligga kvar i sängen halva dagen... Men, är ledig till skolan börjar så får väl ha överseende med nig själv i 2v, sen finns det ingenting kvar att ha överseende med. Då är det bara att köra på o tvinga sig igenom allt... 

Har börjar komma in i att skriva inlägg på väg till jobb... Hej jag har en tågblogg. Sittande i den tysta kupén o försöker hålla tankarna i styr. Hålla dem borta från allt jag inte bör tänka på. Spenderade kvälen igår att tänka på om ja ska ha en nymobiltelefon, fokuserar jag tillräckligt mycket så tar det bort tankarna från alt annat, iaf en stund. Mår fortfarande illa när ja äter men åt kanelbulle o glass på jobb för vi hade avslutningsfika, slutar ju sommarvicket nu när helgen är slut. Det ska bli synd men ja har fått några nya bekantskaper som jag hoppas på att hålla lite kontakt med iaf. Får se hur länge det håller men det hade varit trevligt. Så jobba hela dagen o så ev till hästen för att rida ikväll o amma sak i morgon. Sen är det kuratorn på måndag morgon, efter snart 7v... Känns nästn nervöst....

Ställde mig på den imorse, 0.4kg mer än förra månaden... Jävla bajs.. Set betyde att jag vägt mer tidigre i månaden efter hetsperioden som passerade för nu den senaste veckan vet ja att jag ätit för lite. Mår konstant illa, ångest som kryper. sKickade fylke sms till t o hade ett långt samtal med henne sen där hon s att hon tror att ja har känslor för henene, vilket ja erkände att ja har.. O pratade om att våra livssituationer är för olika, att hon inte kan vara den vän hon tror jag vill ha/behöver... O att hon medvetet tagit avstånd från mig för att hon tror att det är lättare för en person att bli av med känslor om man inte umgås så intensivt med personen man har känslor för... Måste prata med henne en gång till om detta för jag var lite för bkis o ångestfull för att förstå o ta till mig allt men väntar tills jag träffar henne nästa gång...men ja , mår ganska bajs just nu:(

Jag vet inte vad som hände, bruka kunna använda löpningen för att stoppa panikattacker men idag utlöste löpningen. Det gick frukansvärt dåligt att springa överlag, hade ingen ork i kroppen o efter c 7km försvann all luft, tvärstopp i lungorna o den välbekanta paniken slog mig i huvudet så hårt att ja trodde jag skulle svimma... Hade varit så jäkla korkad så jag tänkte på t o vår icke existerande vänskp medan jag sprang o även på min älskde häst som mest troligt inte lever tills vintern... Mmen paniken o ångesten kastade sig över mig hårdare än på flera månader... Fick tillbaka kontrollen ganska fort o fick ner luft i lungorna efter bara nån minut men fan asså... Det ska inte få ske när jag tränar... Det ska inte få ske alls.... Trodde jag började bli bättre, klarat hela sommaren utan att kräka o inte gått på någon rolig svältperiod alls, det har varit jobbigt riktigt jävligt under långa perioder speciellt när jag inte haft några vänner att vända mig till, men jag har överlevt, jag har inte spurt... O har nästan legat still på vikten även om jag gråter i timmar efter att ha stått på vågen:( men nu, hur lönt känns det att fortsätta kämpa när det bara escalerar o nu blir ännu värre? Ger snart upp

det känns som jag upprepar mig men fan vad trött jag blir på mig själv.. har haft en jätte härlig dag ute på havet. hunden har haft hundvakt av en kompis hela dagen o hon gav mig jätte mycket beröm för honom för han hade uppfört sig jätte bra. det kändes helt underbart att få höra något positivt, för det är nästan aldrig någon som säger något positivt om honom. Om jag beklagar mig för hur han uppför sig så är det aldrig någon som säger: ja, men det här är han ju bra på. Han biter inte längre sönder något, han skäller aldrig när han är ensam, han kan åka både tåg o buss utan att vara till några som helst problem, han drar bara i kopplet om det kommer en mötande hund eller katt, han är rumsren (vilket är en absolut självklarhet), säger man sitt/ligg så sitter/ligger han (tyvärr inte så länge man skulle vilja). Problemet med stort P är att han är stirrig o stressig o har just svårt för att vara still. Och då möte med andra hundar. men jag har mött djävulskt många hundar som är tusen gånger hemskare.... det var väldigt skönt att faktiskt få höra något positivt. det behövs med tanken på svackan vi är i nu.

Känner mig dum nu, skickade iväg ett sånt: hej detta skriver ja bara för att ge dig dåligt samvete sms...skrev egentligen baraen menin, antar att det betyder att du inte vill träffas eftersom du inte svarat

Ångrar det redan, hon kommer bli sur för att ja tjatar o sen om vi träffas så är det för att hon fått dåligt samvete inte för att hon egentligen vill träffa mig...

Hatar känslan i min kropp just nu... Hade verkligen behövt mina vänner denna sommaren, ingen kurator, inga kräkningar, ingen att umgås eller prata med för att döva ångesten... Har snart inte kräkt på 4månader tror jag, det är fortfarande svårt att låta bli men det har gått o jag har klarat det själv... Borde väl känna mig starkare av det men det känns bara hemskt att behöv klara allt själv. T fanns där innan, inte att prata med om problemen men som någon som jag trodde tyckte om mig, det är lättare att acceptera sig själv om någon annan tycker om en... Så just nuär det sjukt svårt... Nästan omöjligt...