jag borde ha vetat bättre än att gå med på viktklubb.se, nu är det igång på riktigt. Bränt 1305 kcal idag, ligger på minus 260kcal.. ska äta 1300 för att nå min målvikt på minus 10kg på 10v men man kan ju äta de kalorierna man förbränt, så om jag tränar bort 1300 så får jag äta 2600... jag har idag ätit 1045kcal vilket inte ens är tillräckligt av vad jag ska äta utan träning. 

Var på gymmet igår o tränaren frågade "ses vi imorn" så sa jag att jag skulle vara i stallet o ha löpträning ist varpå hon kontrade med frågan: Men du vilar nån dag också? Klart blev mitt svar, de dagarna jag bara rider är ju vilodagar! För bara ridning räknas inte. 

Just nu är det (ska det vara) dubbelpass på gymmet på måndagar, styrka tisdag morgon + kondis (löpning eller spinning) på kvällen. Ridning onsdag. Löpning + ridning torsdag, enkelpass på gymmet Fredag, o sen antingen dubbelpass på gymmet eller ridning + löpning lördag och söndag. Det är inte för mycket. Det är varierad träning o jag behöver träna. Behöver jobba bort fettet på kroppen, tona musklerna och komma ner både i vikt och omfång. 

Men jag mår skit på kuppen. Ligger här i soffan o försöker koncentrera mig på skolarbetet o magen kurrar, har ingen energi, ångesten kryper i kroppen lika mycket av viljan att VILJA äta som för att jag INTE vill äta... jag VET att jag ska äta mer idag, har det svart och vitt med exakt räknade kalorier men jag bara kan inte. Är livrädd att jag inte kan sluta om jag börjar, känner att jag inte behöver äta mer för jag har ätit över 1000kcal idag, varför äta mer när jag kan låta bli? Samtidigt som jag vet att jag kommer bli störd på riktigt och hamna i totalt okontrollerade hetsätningar om jag inte iaf följer Viktklubbs nivåer. Jag vill bara gå ner, bli liten och smal. Vet inte ens varför. Vill nog mest försvinna från jordens yta, bli så liten att jag inte syns. Har tagit mig vatten över huvudet denna termin och har verkligen inte aning om hur jag ska klara att bli färdig med det jag måste göra. Både skolan och jobbet släpar efter nått fruktansvärt. O mitt sätt att hantera detta: Sätt upp träningskrav som tar 3-4h/dag! BRA DÄR!!! Fan vad smart. Så jävla korkat, men det är mitt sätt att hantera stress, träna maniskt och gå ner i vikt. Jätte effektivt....... eller inte.... 

Men mår bara dåligt just nu, känner mig enormt ensam hela tiden. Tillbringar större delen av dagen, större delen av veckan ensam, o då menar jag helt ensam, sittande framför min dator med antingen plugget eller jobb. Ser människor när jag är på gymmet men det är ju ingen jag pratar med direkt. Stallet är just nu min enda källa till socialt umgänge och det hinner jag knappt med. Har inga vänner som har tid eller lust att träffas. Inte så konstigt när jag aldrig har tid med dem, varför ska de då ta sig tid till mig när jag ropar efter sällskap en specifik tid någon gång då och då, inte precis så jag lämnar nått utrymme för val av tid när där kanske är en timme ledigt, som jag oftast kommer på samma timme som den blir ledig. Helt värdelöst. Känner mig bara nedstämd, onödig och ensam. Onödig framför allt. Det är inget jag gör som spelar någon roll, som gör någon skillnad för någon. Hade jag tagit min hund och försvunnit så hade ingen ens märkt det första veckan. Om jag inte är inbokad på möte på jobb, då hade de kanske undrat vart jag var, men det hade varken gjort till eller från för dem. Mitt meningslösa projekt jag driver spelar ingen roll ändå, det kommer inte göra varken till eller från... 

behöver känna mig behövd, önskar jag kunde känna mig omtyckt... hade bara velat ha någon vid min sida just nu o bara kunna krypa ihop i famnen på. Någon som fattade beslutet åt mig om jag ska äta eller inte. Ibland känns det som jag skulle behöva ha en förälder som bestämmer, trots att det var 8år sedan jag flyttade o många år innan dess som mina föräldrar slutade ha någon bestämmande rätt över mig. 

Vad jag önskar högst just nu, vilket jag knappt förstår själv och aldrig tidigare verkligen längtat efter så här starkt är en pojk eller flickvän... vill inte vara ensam längre... men har ingen tid för att träffa någon :( 

kvällsångest, dagsångest, dygnet runt ångest. Drömmer mardrömmar om döden på natten, har ångest attacker kring döden på dagen, funderar för första gången på många år att verkligen möta döden. Det här känns så meningslöst just nu. 

Kraschat totalt sista veckan, gråter i tid och otid utan att knappt veta varför. Gått med i viktklubb.se igen, bundit mig på att betal i 3månader, 10kg ner som mål på max 10v. 1300kcal/dag. Försöker kompromissa med mig själv och tillåta mig att äta de kalorierna jag förbränner genom träning, 1300kcal är räknat utan träning, man "får" äta de man tränar bort. Kört 2 fyspass/dag både måndag och tisdag så jag har bränt ca 800- 1000kcal/dag i motion utom idag. Idag skulle jag löpt milen direkt på morgonen för att kunna åka till en kompis sen och ändå hinna plugga men det hade snöat och jag orkade inte ta mig ur sängen när klockan ringde. Sov 2h till och vaknade med ångest ut i fingertopparna. 

Ska det vara så här? Ska jag alltid må så här? Jag vill inte leva på detta viset mer. I tre dagar har jag aktivt valt att inte uppdatera facebook, inte ringa någon, inte smsa någon, har jobbat hemifrån, inte varit i stallet, inte varit i skolan... 3 dygn hade kunnat passera utan att NÅGON saknat mig. Fick ett sms av t nu ikväll så tidigast imorgon hade någon ens reagerat om jag legat död i min säng. 4 dagar hade jag kunnat ligga o ruttna om inte hunden skällt och fått grannen att reagera. Om  det inte är deprimerande så vet jag inte vad... Jag vet att jag får skylla mig själv att jag inte har några vänner, jag har organiserat mitt liv så det inte får plats några, men å andra sidan finns där inga som skulle ha tagit platsen. Jag har försökt, jag har verkligen försökt. När jag börjat ny klass, när jag flyttat, när det kommit nya till stallet, jag har försökt att vara social och trevlig, prata lagom mycket, följa med på det jag hinner, bjuda in och bjuda till men det går alltid åt skogen så varför planera mitt liv för att där ska finnas utrymme för socialt umgänge när det ändå inte fins någon att umgås med? Det är iaf lättare att acceptera att jag inte har någon att umgås med om jag ändå inte har tid att umgås med någon.... 

gick väl egentligen o väntade på att kraschen skulle komma... väntar med skräck på söndag kväll o måndag fm, har en extremt stark (förvisso patetisk) känsla av att hunden kommer dö då... bara känner på mig att någon hemskt kommer hända även denna måndagen... hade samma känsla inför min födelsedag o då dog en av hästarna. Dör vovven så ger jag upp, då ska jag aldrig ha ett djur igen, aldrig någonsin. Vet inte om jag mentalt klarat att mista honom alls, jag hade nog behövt ordentligt psykologisk hjälp för att inte ge upp o ta livet av mig. Jag vet hur patetiskt det låter, "åh, jag kan inte leva utan min hund" buhu, men allvar, hade han försvunnit NU så vet jag inte hur jag skulle klara det. Den enda som är värre att förlora än honom är min syster, det är så viktig han är. Vet att ett av de sämsta besluten jag någonsin tagit var att skaffa honom från första början men där stod valet o kvalet i att skaffa någon som behövde mig levande och mentalt närvarande eller att hamna i sjukhussängen. Jag är inte säker på att jag orkat leva vidare för 2år sedan om jag inte haft honom som pushade mig varje dag. Vet inte hur många timmar jag suttit med honom i famnen eller legat intill honom på golvet o skakat av gråt. Han är den enda som behöver mig och jag behöver på något sätt känna mig behövd. Inte veta att jag kan ligga död i minst 4 dagar innan någon ens märker att jag inte svarar i telefon. minst 4 dagar.......