jag måste nog snart torka ut mig själv så detta slutar... vaknade med en ångestklump i magen o bestämde mig för att ta hunden på en lång runda så vi var ute i över 1h, halva rundan kände jag tårarna komma, i mellanåt kom de. Min lille kille fattar ingenting, till slut bara stannar han, sätter sig ner o vägrar gå förrän jag kramat honom o ler. Älskar honom mer än någonting i världen men funderar på om det är bättre för honom att bo hos någon annan, någon som kan ta hand om honom bättre än jag, någon som ger honom vad han behöver i uppfostran, regler och tid. 

kom hem o åt frukost, stor grät när jag bredde mina mackor o gav upp o gav den andra till hunden efter att ha tvingat i mig den första ... men det här har jag redan skrivit. Det skrev jag imorse insåg jag nu... så välfungerande är min hjärna.... den fungerar inte alls... 

gick ut o sprang, 1.2mil helt utan att stanna o i jämt tempo, tog lite över 1h så det var ok tempo o benen kändes lättare än på länge men tårarna rann under tiden jag sprang. Förstår det inte... kan bara inte samla ihop mig själv. Klarade inte av att äta på flera timmar men fick i mig soppa vid 17, sen fick jag hetsätningspanik o cyklade till netto precis innan stängningstid o köpte en stor påse godis. Den har stått i köket i 1h nu, vill inte ens äta det men jag vet att jag kommer göra det. 

O just nu går Roxanne på spotify... den låten var igång när jag o t gick in i sovrummet... förstår inte det heller... har inte tänkt på henne på det sättet på länge, på flera månader, känt själv att jag inte är intresserad av henne på det sättet, jag tycker vansinnigt mycket om henne men inte sexuellt men nu helt plötsligt har jag börjat tänka på nyår igen o börjar bli helt fucked up i huvudet. Antar att det är för att det var evigheter sen jag hade sex sist o verkligen behöver någon som bara håller om mig, få närhet, riktigt närhet o kyssar, kan vara så enkelt. men varför måste jag gå tillbaka o tänka på henne? Det irriterar mig. O det gör mig lite ledsen att hon inte hört av sig alls idag för att fråga om jag mår bättre... kan väl tycka att om någon säger till en att man mår skit, både fysiskt o psykiskt så kanske man skickar ett sms dagen efter bara för att höra om det är bättre? Men det är väl bara jag... Ska sluta förvänta mig att någon annan bryr sig. Ska sluta bry mig själv, vill bara stänga av alla känslor fullständigt. Fokusera på vad jag måste göra o skita i allt annat. Glömma bort att det finns en värld runt omkring mig o bara excistera i känslolös tomhet. Glömma allt som väntar, alla krav, misslyckadet jag kommer stå inför om 2månader när min uppsats blir underkänd för att den inte är halvfärdig o jobbet inte kommer erbjuda mig någon vidare anställning för jag presterat för dåligt. Stå inför sommaren med en icke avklarad examen, inga pengar, inget jobb o som vanligt inga vänner att umgås med. Känns som jag ser fram emot min framtid. 

stod o bredde två rostmackor till frukost o kunde inte sluta gråta. Vet inte varför ens en gång, tårarna bara rinner. Är förbannad hela tiden, trött, irriterad, arg, utmattad. Kroppen strejkar o gör mest ont, hjärnan har sagt upp sig. Blir förbannad för allt, över 1h promenad med hunden nu på fm o hela rundan varierade jag mellan att gråta eller få agressationsutbrott. till slut blev hunden så trött på mig så han satte sig på rumpan o vägrade gå förrän jag satt mig bredvid honom o kramat honom. Klarade inte av att äta upp 2mackor till frukost men drack ett glas oboy o nu mår jag illa o känner mest för att kräka. Får inte kräka, om 1 månad har jag klarat 1år så jag får under inga omständigheter spy nu. Men mår bara skit. Grät halva kvällen i stallet, var idiotisk nog arg o besviken för att t inte hade tänkt steget längre o fixat till min häst så jag för en gång skull hade fått möjlighet att inte behöva åka dit för jag har så inåtahelvete mycket att göra o det hade varit helt underbart att bara en gång skull ha någon som ställer upp o gör mig en tjänst inte för att jag bönar o ber om det utan bara av ren jävla omtänksamhet för att hon vet att jag har fullt upp, är skitstressad o verkligen behövt den hjälpen. Jag har ställt upp för henne så många gånger, både när hon bett mig o när jag gjort det bara för att jag vet att hon har mycket att göra och hade blivit glad av att få slippa o när jag för en gång skull inte är i stallet innan eller samtidigt som henne o hon vet att jag är skitstressad så tänkte jag, eller hoppades, att hon kunde tänka på mig o fixa min häst bara för att vara snäll, men nä. varför skulle hon? hon messade på kvällen o frågade om jag ridit, skrev tillbaka att jag bara skrittat lite för jag orkade inte emr för jag mår skit.  o så frågade hon om det var fysiskt eller psykisk o när jag svarade att det var bådeoch så fick jag tillbaka "försök sova bort det". Sova bort det`? Sova bort att hela mitt liv just nu känns som en långsamt tågkrasch där jag bara sitter längst fram i tåget, ser det andra tåget rakt framför mig och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det. Jag mår skit, riktigt skit. Kan inte sluta gråta, kan inte samla tankarna för att få ihop varken skola eller jobbet. hunden bara bråkar o driver mig till vansinne för ajg klarar inte av honom. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar just nu. Jag ser inte hur det ska gå ihop, jag har 2månader på mig att klara uppsatsen och jag är inte ens 1/4 genom. o samtidigt måste jag söka jobb, klara hunden, klara mitt nuvarande jobb, träna, hästen o försöka träffa någon, försöka upprätthålla de få vänskapsrelationer jag har kvar. Jag vet bara inte hur jag ska klara det längre. tiden, orket, fokus, inget håller längre. vill bara ge upp men jag kan inte ge upp, jag kan inte dra ner på något. Har dunkande huvudvärk och måste ändå ge mig ut o springa så fort Gilmore Girls är slut o sen spendera iaf 4h med jobbet o sen resten av söndagsdygnet åt uppsatsen o jag vill bara inte, jag orkar inte, varken fysisk eller psykiskt jag bara orkar inte... men nu är programmet slut så jag måste. fan....................

jag tror jag behöver min fucking terapeut igen. Jag pallar fan inte mer. 

skolan går åt skogen, jag vet nte vad jga ska göra längre, fattar ingenting. träningen är kass, benen är tunga o trötta o gör bara ont hela jävla tiden. hästen är skadad. Jag har ingenting som bryter min vardag under resten av terminen, ingenting. där är ingenting jag ska göra som jag ser framemot, som kan ge ny energi, ingeting. Vecka efter vecka ser exakt likadant ut. Hade hoppats på att få göra något lite annorlunda till helgen men det blir inte så ändå... 

jag vågar inte boka in att göra något för jg vet att jag inte har tid men just nu är jag på väg ner i en fucking kuk jävla depression och där är ingenting som stoppar den. ingenting. 

allting känns svart just nu. hopplöst, meningslöst, idiotiskt. 

inte ens fucking uteritter med hästen för där är aldrig någon som vill/kan rida ihop med mig så även det gör jag ensam. Jag ger snart upp. 

fick lära mig för någon dag sedan att vi som har (eller mest troligt har) låga nivåer av serotonin har svårast att känna oss lyckliga under vår/höst skiftningarna när ljuset helt plötsligt börjar komma eller försvinner. Kan säga att ganska mycket blev tydligt när jag fick veta det. För alla säger hela tiden att man blir så lycklig när våren börjar komma o det blir ljust, jag blir bara deprimerad. Mår skit just nu, riktigt skit och har ingenting att ta på kring varför. 

Jag har varit symptomfri från bulimin nu i alldeles snart 1 helt år. Tror det var april förra året jag körde fingrarna i halsen och spydde sist. En gång till efter det under sommaren men den räknas inte har jag bestämt. O just nu är det svårare än någonsin. Känner mig fruktansvärt fet och äcklig. Ful är bara förnamnet. Kroppen är ivägen över allt. Gick med i Viktklubb.se för ca 1månad sedan för att få koll på kalorierna in o ut, gick ner första veckan men fuckade det sig o blev hetsätningar, gick upp, gick ner, hetsåt, gick upp o nu sen 2v tillbaka slutade jag igen. Ska börja om. Har ju bundit mig på 4månader o det löper ut dagen efter Göteborgsvarvet o målet är att springa Gtb-varvet SMAL. riktigt SMAL. Inte så där, nja men hon är ju inte tjock varianten utan SMAL. det ska inte finnas några funeringar om någon ska beskriva hur jag ser ut utan det ska vara SMAL. Åt en kanelbulle i stallet idag o var tvungen att gå ut o springa när jag kom hem. 3km på 15 minuter, helt ok tempo. Panikångest är vansinnigt bra på att driva upp tempot. Ville bara spy när jag kom hem men det hade ju inte ens varit lönt, mer än 1h efter liksom, hur lönt är det? O allvar, mtp hur mycket jag ändå tryckt i mig senaste tiden så hade det varit värdelöst att förstöra 11månaders  kämpande för en kanelbulle. Jag ska aldrig börja spy igen. Om jag hetsäter får jag stå för det. Då är det träning träning och träning som gäller, inget annat. 

Hittade en "mät ditt kroppsfett" sida o beroende på vart jag mäter för att mäta höften så har jag mellan 19-26% kroppsfett. Antar att tanken är att man ska mäta över rumpan o inte höftbenen o då är det den HÖGA siffran som gäller. Nu är det bara en mät själv sida så resultatet är väl lagom tillförlitligt men 26% kroppsfett? Hur äckligt är inte det.... 1/4 del av mig består av rent fett. En FJÄRDEDEL. mår illa bara av tanken. 

Inte undra på att ingen vill vara med mig. Jag vill inte vara singel längre men jag har inte självförtroende för att klara av att träffa någon o våga tro på att någon skulle vilja vara med mig. För varför skulle någon vilja det?