över ett år har nu passerat sen jag slutade spy. över ett år som fri från bulimin, iaf de fysiska symptomen. Det är jätte skönt, jag är stolt över att jag klarat av det. Helt själv dessutom. Det är stort men det är jobbigt. Har gått upp 7kg de senaste 2 åren.... det var ganska exakt 2år sedan jag skrevs in på ätstörningsenheten (denna omgången) och då vägde jag 7, kanske till o med 8 kilo mindre. Har inte vågat ställa mig på vågen den senaste månaden. Jag äter fruktansvärt dåligt sen någon månad tillbaka. Det är inte uppe i fulla hetsätningar men det är enorma mängder varje dag. Lever mer eller mindre på godis o mackor. försöker skärpa mig o äta lagad mat o inte så mycket skit men sugen blir ofta för stora och orken är för liten. Sommaren står inför dörren, låg i trädgården i bikini idag under någon timme när solen stod som högst, tror inte jag hade vågat visa mig på stranden. Har inte haft sex sen i november, hade nog inte klarat av det. Har funderat på att ringa K men vågar inte för jag känner mig för tjock. Vägde 4-5kilo mindre när jag träffade henne första gången, såg så mycket bättre ut då. Nu kommer hon inte vilja röra mig, även om hon fortfarande är större än vad jag är... hon gav alltid kommentaren att jag var liten och sexig, nu är jag fet och äcklig. Vill gå ner, vill inget hellre än att gå ner men jag kan och vågar inte. Jag borde räkna kalorier och hålla igen, hålla stenkoll på vad jag stoppar i mig. Vad jag gör av med vet jag, enda anledningen till att jag inte rullar fram är för att jag tränar så mycket det bara går, får gigantisk ångest om jag inte tränar men nu senaste veckorna har jag till o med minskat på det för att hinna med skolan och jobbet. Ska spendera sommaren med att träna, flera timmar varje dag, ska jobbar hård med att få ordning på maten men vet att det blir svårt om jag bara går hemma. ska söka jobb minst lika många timmar som jag tränar,

komma i mitt livs bästa form, hitta drömjobbet o bli lycklig. så jag ska bara hålla ut en månad, sen ska jag verkligen ta tag i allt. men just nu måste jag priotitera skolan oavsett hur obehagligt det är för kroppen