får inte ens svar, hon kan inte ens visa respekt nog att ge mig ett svar på sms:en jag skickade tillbaka till henne. Skrev först ett "nemasproblemas, jag förnekar alla mina egna känslor" sms o sa att det blir skitbra att bara vara vänner men efterhand som kvällen gick så kände jag mer o mer att NEJ, jag vill inte det. Jag tycker inte hennes beteende är ok, jag tycker inte sättet hon väljer att "prata" om det är ok. RING, har vi träffats flera gånger, har du kunnat slicka min fitta så borde du väl kunna plocka upp telefonen o ringa o prata om det faktum att du bara vill vara vänner även om ditt beteende säger abosluta  motsatsen. Men nej, sms. Så jag svarade ju tillbaka via sms, fick inget svar, o sen skickade jag ett till när jag tänkt o snackat igenom det med kompisen. Jag vill inte vara kompis, jag tycker om dig. Vill du ta det långsamt så kan vi göra det. Känner du inget för mig så fine men är det bara att du vill ta saker långsamt så gör jag gärna det o bara träffas kravlöst o ser vad som händer. 

Får INGET svar, inget svar alls. Fine om hon inte är intresserad, fine om hon ändrar sig o får kalla fötter eller tyckte sexet var så jävla dåligt så hon inte vill igen men OM hon nu tycker jag är en så härlig tjej att umgås med o vill vara kompis o bryr sig alls så svarar man väl? Det är det som stör mig absolut mest just nu. Att hon inte kan ha respekten nog för att iaf svara o bara bekräfta att hon läst det. Det var snart 1 dygn sedan jag skickade det o hon har fortfarande inte svarat. Rent jävla omoget och själviskt. Bara elakt........ visa iaf tillräckligt med respekt o mogenhet att SVARA. det räcker med ett jävla; OK, då känner vi olika. Men nått......... ett sketet svar kan man väl iaf få??? Är det förmycket att be om?  

just nu tänker jag bara vara fucking jävla bitter o ledsen o förbannad o sårad o skita fullständigt i vad någon tycker om det. För seriöst; ANONYM BLOGG!!! FUCK YOU!!!!!!!!!!!!!!! 

fick ett långt jävla sms, jag vill bara vara vänner, jag vill inte vara i någon relation just nu. Förlåt för att jag hade sex med dig, det var inte meningen. Vill inte få dig att tro något............ seriöst? Om man 1: är på en dejting sida, 2: träffas flera gånger, 3: kramas, håller om varandra, kysser varandra, 4: går en hel kväll hand i hand inför sina vänner, med armarna runt tjejej man "bara vill vara vän med", sitter o lägger armen om, kysser henne allmänt. 5: Bäddar åt henne i sängen, inte soffa, 6: har sex med henne 7: kysser henne hejdå..... 

Är jag helt dum i huvudet som då får känslan av att hon är intresserad av mer än bara vänskap????????? Är jag verkligen så jävla dålig på att tolka andra människor??? Jag har en liten regel som jag följer om jag inte är stupfull: LIGG INTE MED PERSONER DU BARA VILL VARA VÄN MED. En väldigt enkel regel kan jag känna men tydligen inte något andra följer. Jag går inte o håller hand med mina kompisar, speciellt inte någon jag precis träffat, PÅ EN DEJTING SIDA. Jag sitter inte o håller om mina kompisar när vi dricker vin, speciellt inte någon jag precis träffat, PÅ EN DEJTING SIDA, Jag kysser inte mina kompisar; SPECIELLT INTE NÅGON JAG PRECIS TRÄFFAT PÅ EN DEJTING SIDA. 

nä, jag är inte stört kär i denna tjejen, det är jag inte, som tur var är jag jävligt restricted med mina känslor, jag tillåter mig inte att få dem innan jag är säker. PUNKT. men jag gillade henne, skitsöt, trevlig, roligt. så jag är ledsen över att hon inte är intresserad. Men framför allt har jag börjat hata kommentaren: JAG VILL BARA VARA VÄNNER. varenda jävla tjej jag dejtar/har sex med/blir intresserad av kommer med samma kommentar. JAG VILL BARA VARA VÄNNER. Vad är det för fel på mig?????????? Varför är jag ett sånt jävla vänmaterial när jag knappt ens har några vänner? 

GO FUCK YOURSELF. hatar min livssituation just nu. 

nope... fuck of and die. Hey gyminstructer. I need to kill my body, can you help?

förstår inte känsan i kroppen just nu, avundsjuka, ilska, sorg, tomhet, allt helt utan ensamhet. låg kvar i sängen för länge, somnade på soffan några timmar senare. en överdålig löprunda, ilska mot hunden. konstant irritation mot allt. Hatar situationen just nu. Meningslöst, ansvarslöst, tråkigt. Inget är roligt, allt kan göras imorgon för inga planer finns... 

Ringde Lisa imorse, fick ett sms tillbaka. Hon var uppokat på annat. Kort, rakt o enkelt svar tillbaka o tusen tankar bubblade upp i mitt huvud.... kunde hon inte skrivit nått mer, kunde hon inte föreslått en annan dag, vågar jag fråga om vi kan ses en annan dag, kommer hon höra av sig o fråga om vi ska ses igen, vill hon ses igen, är hon intresserad? Så jävla patetiskt känner jag mig, Ja, hon hörde inte av sig igår, nä, hon hade inte tid att träffa mig idag, nä, hon föreslåg ingen annan dag. Vem vet om hon kommer fråga om vi ska ses en annan dag.... 

Är det ok att köra ignoreringsstilen efter typ 5 träffar o sex? Är jag helt dum i huvudet som reagerar o direkt tänker at hon inte vill ha mer med mig att göra bara för hon sett mig naken? 

Jag kan förstå det om det skulle vara så, jag hade heller inte velat träffa mig om jag haft sex med mig, fy fan vad äckligt... 

måste banta dessutom

mår egentligen inte bra, har ont i huvudet o öronen, sprang lite innan, om man nu kan kalla det för att springa, var mest gång... borde sticka till gymmet o köra dubbelpass nu men har redan missat första och jag vet inte om jag orkar på nästa. borde kanske inte ens mtp att jag inte vill bli sjuk... orkar ingenting, vill ingenting. måste få ett jobb, dör av att vara arbetslös. hatar min jävla situation just nu.. 

https://www.change.org/petitions/stand-against-russia-s-brutal-crackdown-on-gay-rights-urge-winter-olympics-2014-sponsors-to-condemn-anti-gay-laws

Vinter OS 2014 kommer vara i Ryssland och våra världsstjärnor som är Gay riskerar att hamna i fängelse för att de delar segerglädje eller förluster med sina partners. 

Hur kan detta vara ok? 

Jag blev kallad äcklig för att jag kysstes med tjejen jag är intresserad av på en konsert, det kan jag ta, det är inte ok, men jag överlever det utan några större men. Att bli kastad i fängelse, misshandlad, torterad, dödad för samma sak, det är inte ok, det är inte något man kan ta, det lämnar men. Det är så sjukt att jag inte vet vart jag ska börja svära...  

Ibland undrar jag om det ens är värt att leva som människa i denna världen, vi kanske bara skulle detonera en av de många atombomberna och spränga hela jorden i luften. Förinta mänskligheten för vi är ändå den sjukaste och vidrigaste rasen som någonsin levt på denna jord. Men då är det kanske bättre att ta fram nått vapen som bara har ihjäl människorna och inte djuren och växterna. De har iaf inte gjort något fel. 

Ju fler år jag lever i denna världen desto mer hatar jag den. 

fy fan

detta med dejtande o få känslor för någon är svårt, jag avskyr det på riktigt. Gått hela dagen o hindrat mig själv från att skicka ett sms till Lisa o fråga om hon vill komma över ikväll, eller bara messa för att få höra från henne. Hade en super härlig kväll o natt igår. Gick på konsert, promenerade runt hand i hand eller med armarna om varandra, kysstes ute i allmänheten o hade sex väl dolda från allmänheten  i en trea på sjunde våningen! Låg kvar länge i sängen imorse men inget fysiskt hände, stod och blickade ut på utsikten med min arm runt hennes midja men fick inget gensvar. Kysstes när hon lämnade av mig vid bussen o hon log när hon gick där ifrån. Men jag vågar inte lita på känslan av att hon skulle känna samma som jag, att hon kanske skulle kunna bli kär i mig. Jag tror att jag börjar bli kär i henne. Det är inte första gången jag har sex med en tjej men jag var nervös och kände mig som en total oskuld som bara fumlade. Kunde knappt avgöra om hon njöt eller inte, för min del var det ok. Inte mindblowing men inte dåligt. Men jag har väldigt sällan, eller kanske aldrig, vad folk beskriver som Mindblowing sex, trekant har hintintills varit bäst, då händer mycket hela tiden men mindblowing kallar jag nog inte det ändå. Kanske jag som har byggt upp någon fantasi om hur sex ska vara, fantasi som aldrig kommer uppfyllas. Jag tänker för mycket tror jag, slappnar inte av även om jag vill. Får aldrig en orgasm. Säger att jag får det, är sjukt bra på att fejka, o kanske återigen, det kanske inte är så där underbart som jag målat upp i mitt huvud så jag kanske visst fått en, utan att veta om det. 

Har en känsla som jag minns  i hela kroppen. Från min absolut första, och egentligen enda, orgasm. Min dåvarande pojkvän som gick ner på mig. Första gången jag varit med om det och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Det var mindblowing, totalt mindblowing. Men jag har aldrig upplevt det igen. Kanske den käslan har lämnar mig för alltid. Vem vem. Har mest sex för att det ska så vara... eller, jag älskar att ligga o pussas o kramas o bara smeka, behöver inte vara mer. Varken om jag är med en kille eller tjej. Med Lisa ville jag mest bara ligga nära o mysa men steget från det till sex är litet och vill den andra så är jag på. Att ge njutning är bättre än att få ofta. 

Men nu går jag o funderar på vad jag ska göra, när kan jag höra av mig igen utan att vara för pushig, ska jag vänta på att hon gör det? Skickade ett mess för att tacka för igår o säga/fråga nått annat o fick svar tillbaka. Men hon ger inte så tydliga signaler. När vi träffades igår så tog hon direkt min hand, höll armen om min midja, satt med armen om min axel när vi satt  drack vin med hennes vänner, låter mig stå o hålla om henne o kysste mig tillbaka öppet. Men när jag gör halvdåliga försök till att "flörta" över sms så får jag inget svar alls på det... Vill inte dra för stora växlar i något, vill inte förbereda mig på varken det ena eller det andra, vill bara ta hela relationen som den kommer, dag för dag, träff för träff. Just nu hoppas jag hon vill ses igen snart eller att hon säger ifrån ärligt om hon inte vill. Hatar detta, vill inte vara för på för jag vill inte stöta bort henne, men vill inte vara för avvaktande så hon inte tror att jag är intresserad... jävla balansgång... avskyr det :P 

god natt

känslan av att vara behövd, att kunna ställa upp för någon på ett sådant sätt man verkligen önskar att den personen ställt upp för en själv är förknippat med så mycket tankar att jag knappt kan reda ut dem. Så många gånger har situationen varit den omvända, jag gråter o är svag o hon är stark men, jag lämnas ensam o hon kan inte ens hålla om mig när jag gråter utan lämnar av mig hemma i ensamheten. Nästan 1 dygn spenderade jag vid hennes sida när hon kraschade, hittade henne storgråtande av ångest i sängen o bara la mig tätt intill o höll om henne. Fixade mat, tvingade ut henne på promenad, höll om henne i gråtattackerna, kliade henne på ryggen för att få henne att slappna av o kunna somna på natten. Gjorde allt jag själv önskar att någon annan kunde göra för mig när situationen varit omvänd. Har handlat åt henne, fixat mat, tagit hand om djuren, ringt o pratat, försökt göra allt i min makt för att hon ska må bättre. Det var slumpen som avgjorde att jag var där när hon kraschade, annars hade jag nog aldrig fått veta, hon hade aldrig berättat, jag hade aldrig insett hur illa det var. Hon hade gjort som jag gjort i alla år, tagit på masken och låtsas som ingenting. Hon hade aldrig ringt för att be mig komma över, precis som jag hade hon gråtit i sin ensamhet trots att sällskap och någon som håller om en är det man längtar efter mest. Livet är märkligt. Slumpen kan få oväntade konsekvenser. Skapa situationen där en tillit och närhet uppstår som aldrig uppstått annars. Känns som flera murar är raserade även om flera sakta byggs upp. Nya band är knutna men jag kan inte avgöra vilken styrka knoparna är åtdragna med. Jag hoppas det varar, jag hoppas tilliten som uppstod dessa dagarna stannar men vem vet... Murar rivs och byggs upp. 

Det var länge sedan jag skrev här inne senast. Jag misslyckades med Gtb-varvet. Eller, jag sprang det på en helt OK tid men jag var inte smal. Jag blev klar med både uppsatsen och jobbrapporten. Båda fick högsta betyg. Jag övervägde att ta livet av mig sista veckan. Jag kraschade i sängen när det var klart. Grät hejdlöst i några dagar så fort jag tänkte tanken "jag måste". Jag har fortfarande inte kräkt. Jag har 21% kroppsfett. Jag ligger "över medel" i fysisk form, både styrka och kondition. Jag avskyr min kropp. Jag får inget jobb. Jag gör ingen nytta alls. Jag kan inte uppfostra min hund. Jag vet inte hur jag ska betala mina räkningar om 2 månader. Jag försöker gång på gång svara på frågan "vad vill du göra i framtiden" och kan fortfarande inte se att jag har en framtid. Jag är inte deprimerad i depressionens äkta bemärkelse. Jag är så nära psykiskt frisk som jag kan komma men ändå känns allt fel. 

Jag har inte tränat ordentligt sedan Gtb-varvet. Har sprungit nått litet, varit på något enstaka pass på gymmet men det går knappt att räkna så utspritt som det varit. Alla sommarens planer har fallerat i ren frustration kring att situationen är smått meningslös. Jag har lärt mig att "utbrändhet/depression" kommer fort när man är arbetslös.... Jag avskyr min livssituation.