in the middle of nowhere, at the beginning of the end

seeking destruction, seeking revenge

in the middle of life, at the beginning of the start

seeking answers, seeking calm

keep wondering about where to go, who to be, what to become. 

Keep wondering about the meaning of everything, about the meaning of life

in the middle of nowhere, at the beginning of the end

Seeking a clue, seeking some relief

In the middle of life, at the beginnig of the start

seeking the question, seeking a wish

I can't seem to understand, I can't even figuer out what I want to know, keep going back and forth, keep wandering in circles with no way to stop. 

I just stood there with the nailfile at hand, struck it in my arm and pulled. A nail file is not sharp, a nailfile don't even penetrates the the skin, hardly left a mark. Keept wishing for a knife... keept wishing for blood, keept wishing for the strength to resist as I wished for the strength to get a knife. 

Har inte haft önskan att skära på så länge att jag knappt kunde minnas hur kraftigt behovet kan vara. Fanns ingen anledning till önskan, fanns inget som riktigt triggade igång det, det bara kom. finns ingen anledning till att jag gång på gång på gång denna vecka tänkt tanken att jag vill hoppa framför ett tåg. Jag har ingen anlendning till min önskan, jag har ingen anledning till att vilja dö, ingen anledning till att känna som jag gör. Förstår nästan ingenting, förstår inte varför jag ens kraschar, o krasch är inte ens rätt ord, för jag är uppe o igång men känslorna svallar i takt med minutvisaren på klockan... Uppe o igång, gör o gör o känner att jag driver mig framåt utan något motstånd. Känslan av att vara värdelös och syfteslös, meningslös och ensam... känslan av ensamhet är nog större än någonsin. Försöka peppa upp någon annan som mår skit o känner sig helt ensam med orden: "du har iaf mig..." har aldrig känts så dum och meningslös... du har iaf mig,... o vad fan är jag att ha? ingenting egentligen... tvingar mig på andra som står utan val, förstår inte vad jag sysslar med, vill bara försvinna bort men har ingen anledning till det. 

Dystomi hade blivigt min diagnos, känner ingen glädje, ingenting är roligt, fast även det är en lögn. Finner vissa saker roliga, kan le utan falskhet men tappar leendet lika fort igen. Har försökt ställa upp för en vän hela veckan, gjort vad jag kunnat men det känns som det var för lite, känns som hon klarat sig bättre utan mig. "Jag kommer över"... "Gör inte det, jag vill inte det".... dagen efter tvingade jag mig in, fick för mig att hon skulle må bättre o att hon ville ha mig där trots allt men tvivlar starkt på det. Hon behövde hjälp med vissa saker, praktiskt behövde hon min hjälp, praktiskt var jag till hjälp, men känslomässigt var jag nog bara ivägen... hon sa att hon uppskattade min hjälp o att jag var där men jag vet inte, jag tror bara inte på att hon egentligen ens vill vara med mig alls, känns som jag bara är hennes sista val, för där finns ingen annan o jag finns där o ställer upp så mycket att hon känner sig tvingad att umgås med mig för att "betala tillbaka". Känns ibland som det är av medömkan hon umgås med mig... förstår inte varför, förstår inte varför jag inte bara kan lita på att hon umgås med mig för att hon vill umgås med mig, för att hon faktiskt tycker om mig. för att hon uppskattar vår vänskap. Kanske för att hon tidigare sagt att vi inte ens kan vara vänner...  kanske för att hon säger att hon inte förtjänar vad jag gör för henne... Är det hennes osäkerhet eller min? Varför kan jag inte bara låta allt vara utan att sönderanalysera`? Varför kan jag inte tro på att vi bara är vänner o hon uppskattar mitt sällskap när hon lika ofta som jag föreslår att vi ska göra saker ihop? När hon nästan oftare än mig är den som hör av sig? Varför kan jag inte tro på det? Varför kan jag inte tro på att jag har en riktigt vän? 

Varför kan jag inte bara vara nöjd o inte förstöra mitt eget liv hela tiden genom att överanalysera o tänka det värsta... 

why?