hellre ett kort och lyckligt liv än ett långt och olyckligt... alla säger: Följ dina drömmar! Gör vad DU VILL! ta för dig av livet. Man ska göra så mycket, följa sitt hjärna, samtidigt ska man säkra sin inkomst och se till att inte riskera att försörja sig på den allmäna tjänstepensionen när man blir gammal. Hur ska det gå ihop? O vad om man inte har några drömmar? Vad om man inte vet vad som gör en lycklig? Jag har ingen aning , har aldrig haft enn aning om vad jag vill. har snart 6 års universitetsstudier i ryggen men så fort någon frågar vad jag ska bli när jag läst färdigt så rycer jag på axlarna o svarar "smartare"... jag vet inte ens om jag finner intresse i vad jag läser, om jag ens brinner för det jag utbildar mig till, har inga drömmar om vart jag är om 10 år. Känner inte ens att jag vill leva om 10 år. Tänker aldrig på att bli gammal för hur stor är chansen att jag når dit? Jag vågar sällan hoppas, jag drömmer inte om något stort, jag längtar inte efter en viss framtid, jag drömmer nog endast efter att få ha en dröm, att få ha en önskan o känsla av att DIT vill jag nå, jag är försvunnen i min brist på framtidstankar. Jag hittar på dem, jag kan berätta för människor vart jag tror jag kommer jobba o försöker intala mig själv att det är det jag vill jobba med,, en del av mig funderar på att söka vidare in på en doktorandtjänst för att inte behöva fatta beslutet att lämna universitetets trygga värld o även om jag är långt ifrån en A-student så brukar jag akademiskt kunna halka in lite överallt på ett bananskal. En kickas masteruppsats med min handledare o doktorandtjänsten är kanske min. Men vill jag verkligen det? Jag vill inte studera mer, vill inte behöva läsa o läsa o läsa o skriva o skriva o skriva, är så trött på det nu, det räcker. Men jag vet inte vad jag annars ska göra. Arbetslös bulimiker med depressionsproblem? Tjoho... nä, då är jag hellre student.... 

vet inte om jag egentligen vill kalla det kvällsångest men lite ligger det o gnagar... 

fyller år imorgon, 25 bast... halvvägs till femti. hur gick det till? hur passerade jag ens 15? Jag tänkte inte passera 15 när jag var 14, då tänkte jag att jag skulle ha dött innan. Nu tänker jag att jag aldrig kommer passera 30. känns inte som det, vet inte riktigt varför men jag tror inte jag gör det. Vill inte fortsätta om jag håller på så här. Åt mängder hela helgen, torsdag-söndag, har mängder med mat kvar från middagen, 2stora påsar chips, tårta, mat, godis... inget var inärheten av slut. har gömt tårtan o maten i frysen o allt annat långt bak i skafferiet. Tänker at jag kanske kan glömma bort att det finns och därmed aldrig äta det. Har skärpt mig hitintills denna vecka dock, jobbade både igår och idag o kommer jobba imorgon o sen träning på torsdagkväll, kommer nog vara i stallet på fredagkväll o det är kvällarna som hetsätningarna kommer som ett brev på posten. Skulle väga mig imorgon, måste se hur mycket jag inleder detta året med men dagen imorgon kommer bli ganska jobbig så jag borde inte inleda den med tårar för att jag väger för mycket, har till o med fått ha mamma till att hämta hunden hemma o lämna honom till mig på jobb för jag hinner inte hem o hämta honom när jag bytar jobb. Ganska skönt dock, fullt upp hela dagen o kommer få rida hästen efter att jag slutar jobba så jag är nog i stallet till närmre 23. så jag kan få glömma att det är min födelsedag. 

Vet inte vad det är som gör mig så obehagligt till mods med födelsedagar. Jag blir besviken för att ingen vill fira min födelsedag men arg om någon gör det. Syrran tyckte jag skulle komma dit på middag men nu kan jag ändå inte eftersom jag jobbar, vill inte att någon ska ringa o säga grattis men kommer bli ledsen om ingen gör det. Vill ha uppmärksamheten men samtidigt inte. Vet inte vad det är, har alltid varit så. det är väl den underbara ambivalensen kring att jag inte vill leva men inte heller vill dö... 

just nu känns det väldigt svart på vitt... T har börjat date en kille som hon hade med till stallet idag, de möttes via internet, han bor en bit bort så han har sovit hos henne sen igår... han e ful... de kom ihop med hunden när jag kom till stallet o då presenterade hon inte honom, sa bara att hon inte kunde komma o grilla ikväll (hade frågat henne igår) för hon hade planer... sen när vi red så berättade hon vem han är, att de träffats några gånger... jag försökte att inte visa något, att låtsas vara glad för hennes skull men det tog emot... jag vill inte att hon ska träffa någon, eller, jo,  jag vill självklart att hon ska vara lycklig och inte vara ensam men jag vill att hon ska vara lycklig och inte ensam ihop med mig... eller, jag vet inte... jag vet inte vad jag känner överhuvudtaget, jag kan inte sluta tänka på henne jag vill vara med henne men jag vet samtidigt att jag o hon aldrig hade fungerat i en relation, vi hade bråkat som fan tror jag o hon är inte intresserad av mig så det alternativet finns inte oavsett, förstår bara inte varför mina tankar kan fatta detta... kände för att sätt mig o gråta när hon sa att de börjat träffas... blir tokig på mig själv i perioder för att jag inte slutar tänka på henne, vad är det som ska krävas för att jag ska sluta älta nyår om och om igen? jag vet att jag har ett idiotiskt tankesätt där jag kan älta iprincip vad som helst hur många gånger som helst, om och om igen. Det kan vara vad som helst, ett bråk, en tillsägelse, en helt oproblematisk händelse, ett trevligt möte, sex,precis vad som helst, sen går det runt runt o runt i huvudet med femhundratolv olika senarium. o jag blir så trött på det, jag hatar mina egna tankar när de börjar fastna o ältas nästintill sjukligt. Tvångstankar har jag inte men det kan nästan kännas som om mina tankar blir till tvångstankar där de bara rullar på även om jag vet att de inte är bra för mig. jag hatar det, vet att detta är sånt jag borde prata med min kurator med men jag kan inte, jag vill inte ens erkänna det för henne, vill inte stå för hur mina tankar fungerar... att inte ens ha kontroll över sina egna tankar. Jag vet inte hur jag ska få ordning på det. Just nu går tankarna till att jag bara ska skita i allt ikväll o trycka i mig en massa skit o ägna kvällen åt att spy. Det är ju ett moget och bra sätt att hantera det på. 

Har fått in riktigt bra rutiner denna vecka. Började jobba i måndags så det är frukost kl 7, sen en frukt vid 10, lagad lunch vid 12, en frukt vid 2-3, sen till stallet eller gymmet efter att ha hämtar/rastat hunden ordentligt o så en macka eller yoggi med musli till kvällsmat. Det har gått riktigt bra. Kommit hem från stallet runt 21.30 på kvällarna så det har bara varit att duscha, äta lite o gå o lägga mig. Det bästa sättet att hindra hetsätningarna. men nu ikväll har jag inget att göra. Bjöd in T på att grilla men hon ska vara med sin "pojkvän" där e inte någon annan hemma just nu som jag kan umgås med, det är jätte kvavt ute så jag känner att jag inte klarar av att gå ut o springa o jag vill inte lämna hunden ensam hemma idag för han är ensam så mycket nu när jag jobbat så på helgerna ska han få ha sällskap så mycket det bara går....

så det känns som om allt kommer gå åt helvete ikväll, hatar när jag har den känslan i kroppen redan nu, klockan är inte ens 16... :(

vet egentligen inte om detta inlägg egentligen hör hemma under kategorin kvällsångest men ikväll är en sån kväll då allt bara snurrar, humöret går upp o ner fortare än jag själv hinner med. Skulle haft en som vanligt stressig dag men allt gick fortare än planerat så jag fick hela kvällen ledigt.

Var på gymmet en snabbit, tänkte först strunta i det, eller, ja, jag skulle först åka dit nu på kvällen o köra nått gruppass men sen när jag insåg att jag kunde ha en helkväll hemma o bara få slippa kolla klockan alls så stack jag inom efter skolan. Tänkte jag skulle jogga iaf i 30 minuter, men det gick inte... kramp i magen, som vanligt... ska prova att springa i andra skor nästa gång för jag tror det har med hur jag sätter ner fötterna som påverkar magmuskerna o får dem att krampa för just nu blir det värre o värre o värre för varje träningspass. O om magmusklerna blir starkare för att jag äntligen börjat träna på allvar så har de ju mer kraft att krampa. Egentligen borde jag bara acceptera att jag inte kan springa o bara strunta i det, jag kan träna på annat sätt men det är pinsamt att inte kunna springa 2km utan att behöva lägga sig dubbelvikt... Fick ett samtal av T nu ikväll, hon hade just sprungit milen.... jag brukar ändå se mig själv som i någerlunda hyfsad kondition men när hon ligger o springer milen efter knappt 1-1½ månads träning o jag inte kommer två kilometer så skäms jag...

Det är jätte kul att det går bra för henne, det är inte det men var gång hon uppdaterar sin status eller ringer o berättar att hon varit ute o sprungit eller någon annan uppdaterar sina fbstatusar med att de har tränat o gjort bra saker så skäms jag... Jag är just nu inne i en träningsperiod, mår seriöst dåligt om jag inte tränar en dag, helst två pass per dag, kör jag ett gruppass på gymmet så måste jag ställa mig på löpbandet efter, om jag inte kört dubbla pass, men då mår jag dåligt om jag inte kör ett tredje pass... Försöker verkligen äta rätt just nu och har fortfarande inte kräkt en enda gång på vad som snart är 2veckor, det är det längsta uppehållet på hela året tror jag, kanske till o med det längsta uppehållet på ett helt år till o med, men jag äter fortfarande för mycket, har inte haft några direkt o fullt utvecklade hetsätningsperioder men några små o för mycket mat generellt... Jag är på tok för tjock för att sommarsäsongen ska komma, kan knappast gå runt i short o linne med denna äckliga kroppen... det går inte... o bara tanken på att ha bikini får mig att må illa... jag klarar inte av min kropp när den ser ut så här, måste, måste, måste träna mer o äta mindre. Har ingen aning om vad jag väger, det kan vara vad som helst mellan 60-80kg, eller nä, absolut inte 60... ligger långt över 60... hade jag vägt 60 så hade jag varit mycket smalare... måste ställa mig på en våg snart, bara för att få veta, ha något att förhålla mig till... jag måste ner... måttbandet ljuger inte o nu är det mer än 6cm för mycket igen....

gick o tänkte när jag var ute med hunden, vad det egentligen är som driver det.... vad är det som får mig att hela tiden pushar ångesten fram o får mig att aldrig vara nöjd. Jag tror det bottnar i just känslan av att aldrig duga, jag har alltid velat vara bara på det jag gör men det har aldrig varit nog, mitt bästa är aldrig bra nog, det har aldrig räckt, jag har aldrig varit nöjd, det blir bara högre förväntningar. O jag vet att det börjar från barndomen, det är ett tankesätt som jag haft så länge jag kan minnas, att inget någonsin är bra nog. Det dög aldrig, bra betyg, det hjälpte inte, väluppfostrad, det dög inte, ordningsam, dög inte, hjälpte till med allt jag bara kunde tänka mig, dög inte... o det är inte ens det att jag fick höra att det inte dög det var bara det att berömmet aldrig kom. Gjorde man fel så fick man veta det men gjorde man rätt o bra så var det en självklarhet så det behövdes inte berömmas så då fick jag ju alltid göra mer, bättre, duktigare.... o var gång jag flyttade upp en nivå på "att göra" listan, kunde jag hålla bra betyg så fick man lägga till att ta hand om hästen o när det gick så kom det extra träning, fler hästar, jobb, hushållsarbete, hund, mer träning, bättre betyg, högre krav på ridningen... det fanns (finns) aldrig något stopp. O det blev någonstans på vägen helt fel, tankesättet att "vara bäst" blev också att vara värst... att någonstans bevisa att jag klarar lite mer än alla andra för då KANSKE jag duger, så då försvann sömnen, maten, vila, allt skulle genomföras oavsett vad som hände i livet, gick o träna med 39graders feber (vilket slutade i en lunginflamation o sängliggande i 2v) tränade fullt ut med en avsparkad sena i tummen, tränade fullt ut med ledinflamation i handen, med en blödning i lårmuskeln, med sprucken svanskota, med hjärnskakning, klara proven utan att plugga, utan att sova... jag ansåg mig aldrig som anorextiker för jag var aldrig extrem nog, jag åt ju säkert 1000-1500kcal/dag, sen att jag fystränade 4-5h/dag, det ignorerade jag fullständigt... Om jag sov mer än 3h/natt så fick jag ångest för då sov jag för mycket o då var det ingen utmaning, alla klarar sig med sömn, det är ett helt befängt, vem bryr sig, det är ingen som tycker man är bättre för att man torterar sig själv, ingen som tycker mer om en för det... men det är ett konstant återkommande fenomen i mitt psykiska liv... jag kan inte komma undan tanken att det jag gör aldrig är tillräckligt... jag måste alltid göra mer för att duga. Just nu är jag inte bra på någonting känns det som, ridningen går ingenstans för jag har bara konvalicent hästar o en unghäst utan hopp, träningen, ja, hur bra känns det när man inte kan "bevisa" det, hade jag kunnat springa hade det varit enkelt att se framsteg o säga att man är i bra form, hej, jag sprang Milen på 50 minuter igår! Ja, då vet man att man är i bra form, men om jag ser mig runt omkring på gruppassen på gymmet så är där allt från jätte vältränade till feta kärringar som kör de passen eftersom man kan anpassa det efter sin egen kapacitet så att orka 1-2 sådana pass säger ingenting. Skolan går bajs, jobbsökandet går åt skogen, hundträningen går iprinicp inte alls för jag har så vansinnigt kort temperament. O det sjuka i det hela är att helt plötsligt så tänker jag; men, om jag slutar ta mina sömnpiller så kommer jag inte kunna sova så då får jag iaf en liten anledning till varför jag suger...

Vet egentligen inte om det är där ätstörningarna o depressionerna grundat sig också, om jag "skaffar mig" en massa svårigheter så har jag iaf en anledning... jag fick inte 20.0 när jag gick ut gymnasiet utan bara 18, MEN så tillbringade jag första terminen i trean in o ut från psyk.... där är hela tiden ett behov av att rättfärdiga när jag inte klarar av att hålla nivån uppe. O jag är så trött på det tänket men jag vet inte hur jag ska bli av med det... det är ju som med bulimin just nu, jag kan inte rättfärdiga min kasshet just nu om jag inte har aktiv bulimi. Var gång jag går till kuratorn o inte kräkt de senaste dagarna så känns det som om jag inte ens borde få gå dit... då förtjänar jag inte hennes hjälp... så det blir fel, det blir som om bulimin måste upprätthållas för att jag ska få lov att gå dit men anledningen till att jag går dit är för att bli av med den... Det blir det idiotiska tanken att om människor inte kan tycka om mig för att jag göra någonting bra så kanske de iaf kan tycka synd om mig, men då ska det fantamig vara synd om mig också... O det är bara korkat att tänka så. Jag vill inte vara en gnälligt jävla deprimerad människa som alla tycker är sjukt dryg och jobbig. Jag hatar människor som inte tar tag i sina liv om de är missnöjda men jag vet just nu inte hur jag ska ta mig ur det. Hur kan man få sig själv att vara nöjd med den man är? För jag känner hela tiden en press på att vara bättre, att jag får inte sätta mig själv före någon annan, behöver någon hjälp så måste jag finnas där. Jag fick förtusan dåligt samvete när en av tjejerna behövde passning till hästen 2dagar o jag såg inte hennes meddelande förrän flera timmar senare då någon annan i stallet redan skrivit att de kunde fixa honom o jag hade inte kunnat ta honom för jag behövde verkligen sitta o plugga hela helgen, men jag fick dåligt samvete och kände mig kass för att jag inte tog honom, trots att någon annan sagt att de kunde ta honom... Jag kan för fan få dåligt samvete om jag inte mockar till de andra hästarna i stallet när jag mockar till mina egna, o jag har faktikt inte alltid tid till det, men det kan jag gå o må dåligt över o känna mig som en stor jävla egoist för att jag inte gjorde dem den tjänsten.

Men just nu är det verkligen en "jag är kassast i världen period"... ska hoppa av skolan för jag klarar inte av att motivera mig till studierna, får inga jobb, får inte ens komma på intervju, ridningen går i skritt o är inte ens rolig längre, hundträningen går ingen vidare för hunden bara driver med mig o mitt temperament förstör allt, mina vänner skiter jag i för jag orkar inte med dem så jag har dåligt samvete för att jag inte träffar B, för att jag inte ringer E oftare, för att jag inte orkar vara social med klasskompisarna,  men jag orkar inte... det finns inte utrymme men jag mår duktigt dåligt över det ändå, o för att jag inte träffar min familj, kommer inte ens på pappas födelsedagsmiddag... där är ingenting just nu som ger mig känslan av att vara duktig, av att räcka till, av att duga... o jag klarar inte ens av att gå ner i vikt, kan jag inte vara bra på något positivt så får jag väl bli bra på något dåligt... men inte ens det går just nu...

O jag vet, hela detta inlägget är deprimerande, det är därför det skrivs på min anonyma blogg, för om människor i min närhet hade vetat att jag verkligen tänkte så här så hade de garanterat tyckt ännu mindre om mig....

borde kanske sluta rida helt o hållet. Så jävla värdelöst går det. Tog en av lektionshästarna på en träningstävling idag, mest för att få hoppa lite o få lite självförtroende i ridningen igen, men ja, det lyckades inte. red ridskolans mest populära hopphäst, som jag själv beskriver som den bästa hopphästen i stallet, men nä, inte ens honom kunde jag få att hoppa ordentligt. Stannade på tre hinder, hade ingen kontroll på honom, han lyssnade inte alls så alla svängar gick åt skogen o de hinderna han inte kände för att gå mot sket han i. fick ritten filmad o det är så jag skäms "nä, det är bara kul" fick jag som svar när jag sa till T att jag skäms över ritten... bara kul, jo, det är ju jätte kul att inför flera av sina elever genomföra en totalt värdelös ritt. Det är ju precis det man vill som ponnyridlärare, visa eleverna hur man inte ska göra. Jag höll ett smile på läpparna o skrattade bort det inför dem, inför alla, men jag skäms. Det är så jävla dåligt ridet, den bästa jävla hästen i stallet o inte ens den kan jag rida... en gång i tiden kunde jag rida, satt o red tokiga unghästar med världens rodeoshower utan problem. Jag kunde till o med rida dressyr. När jag satt o red en av mina konvalicenthästar så red två av tjejerna i stallet samtidigt, en av dem på sin unghäst, o satt o gjorde öppa i galopp... det kunde jag också en gång i tiden men nu, kan fan inte ens rida en vanlig jävla öppa... kan knappt förklara för mina elever hur man rider en öppna för jag har seriöst glömt hur man gör. Känns som om ingenting går just nu, är verkligen nere i en riktig skitperiod. Skolan går fullständigt åt skogen, kan inte läsa mer än ett kapitel i taget utan att glömma bort allt jag läst, o knappt det kan jag... hundträningen går inte bra alls, ska iväg o träna honom för tränare imorgon o kommer få de värsta utskällningarna någonsin över hur kasst ledarskap jag har över min hund... bulimin går åt skogen, hetsätningarna bara fortsätter, gå fam bara upp i vikt o defenitivt inte ner ett enda gram. Fysträningen går skit, körde dubbelpass igår o har världens träningsvärk o orkade knappt hålla igång hela sista passet... kännermig vaninnigt värdelöst, ingenting går som jag vill, lyckas inte med någonting. Ringde upp bästa kompisen idag för att höra hur det går med henne o hennes mamma o det var så jag efter en stund tänkte den så jävla egoitiska tanken; varför ringde jag henne nu?, hur jävla ego får man bli, för fan, min bästa väns mamma är döende o jag orkar knappt ringa o prata med henne. Vi snackade i dryga timmen men ja, inte ens där kan jag räcka till o göra något värdefullt...

blir så trött...

jag skulle så gärna vilja ha 1 månads (eller 1år kanske) semester på en öde ö där bara jag och min hund fick lov att vara. En ö med ca 25-30 grader varmt, inga farliga djur men en hel del ätbar frukt och bär som man bara kan plocka. Ha en båt som åker förbi cirka en gång i veckan som lämnar lite bröd o pasta, och ev post... ingen möjlighet till att få tag på godis eller andra onyttigheter, ingen möjlighet till att hetsäta eller något sånt, bara tillbringa dagarna med att strosa runt i djungen, ligga på stranden, bada, jogga, träna hunden, tänka, sluta tänka, bara vara, ingen stress, hade inte ens velat ha med en klocka, möjligvis en kalender så jag kan hålla koll på hur länge jag har kvar till jag hade tvingats lämna. Båten kunde komma med nya böcker som en biblioteksbåt och ta med brev fram och tillbaka om någon skulle få för sig att skriva till mig. O så hade jag velat ha en radio kopplad till fastlandet så kjag hade kunnat ropa på hjälp om något händer mig eller hunden. Det hade varit så skönt. att bara få lov att vara långt borta från alla människor, från alla måsten, från allt. Vil til o med bort från hästarna just nu.. känns som om det bara är jobbigt, känns som om det bara är måsten, krav, tråkigheter... vet inte längre... det har nog bara blivit för mycket, med alla hästarna, alla ägare, o så gå in och jobba extra hela tiden. Njuter och längtar efter de dagarna jag inte behöver vara i stallet, längtar till mitt vick tar slut så jag kan få återgå till att bara ha stallet som hobby... när man inser att man inte har en enda dag ledig och jag på allvar får panik och bara vill gråta över att behöva åka tillbaka till stallet imorgon bitti samtidigt som deadlinen för uppsaten närmar sig med stormsteg och nästa kurs tydligen ska påbörjas INNAN vi avslutat den vi läser nu.... då är det inte roligt längre... då börjar det bli för mycket.... har på allvar övervägt att prata med kuratorn igen om dagvården. Jag vil inte, jag känner inte att jag egentligen behöver det, jag kommer inte passa in, jag kommer få panik av att se alla smala tjejer som sitter där och inte vill äta medan jag kan sitta och glufsa i mig hur mycket som helst... det känns som om jag hade stulit platsen från någon som behöver den så mycket mer, någon som förtjänar den och verkligen behöver den, någon som inte klarar sig själv... jag klarar mig, förtjänar inte att få den hjälpen, jag behöver inte dne hjälpen, jag måste bara ta mig i kragen och skärpa mig....

kan inte riktigt placera detta inlägget i en bra kategori. Som vanligt varit i stallet större delen av dagen, hoppträning som gick bättre än förväntat. Var inte alls sugen på det när jag åkte till stallet i fm men när jag väl började och hade hoppat ett hinder så släppte allt och så var det bara jag och hästen och hinderna. Fick smådelar av träningen filmat och det kändes bättre än vad det såg ut, men min tränare var nöjd, hästen var nöjd och jag var nöjd. Men jag skulle ha ätit innan jag red första hästen, men glömde det, hade till o med varit så ordentlig att jag hade mat med mig. Åt när jag satt och väntade på tåget men gav hunden hälften för då ville jag inte alls ha någon mat. Fick en akutdepp på vägen från stallet till tåget, eller, ja, vad man nu kan kalla det för, var så trött och slut i kroppen att jag kände att jag hade kunnat börja gråta av tanken på att jag måste åka till stallet imorgon igen. Och hela helgen, och på något sätt klara av skolan och få introduktionen till uppsatsen klar till fredag. Försökte plugga lite imorse, kom ur sängen redan vid 7,30, hade nog sovit sammanlagt 4h för jag somnade runt 12, vaknade runt 2 och stoppade i mig ytterligare en Imovane så jag somnade igen och sov nån timme till. Imovanen kommer vara slut om 3dagar om jag fortsätter ta 2/natt, läkaren kommer tillbaka om 5dagar, det är en dålig ekvation. Men, det får gå, det är bara sömn, vem behöver det? Käkade två mackor när jag hade duschat och blev hungrig någon timme senare, riktigt hungrig, så det kurrade i magen så jag åt 3 knäckebröd. men nu är jag hungrig igen??? WTF??? Why??

Har tappat 2.5cm runt rumpan på 2.5 vecka nu :) Med hetsätningar,... tryckte i mig en hel 250g påse chips igår kväll när jag kom hem från jobb, men är någon milimeter mindre i dag än igår. Helt underbart :) En av de få positiva effekterna sömnbristen har, förbränning dygnet runt! De som "kan" säger att sömnbrist får ämnesomsättningen att sänka men jag tror att jag har högre förbränning nu eftersom jag är aktiv istället för att sova.

Funderade iaf på att hitta någon som kan ta hand om mina hästar över helgen. Känner att jag verkligen inte kan tillbringa hela helgen i stallet, skolan klarar inte det, måste få pluggat. O hunden måste få lite egentid, han är trött på att vara i stallet nu... men får se, det där med att inte klara av allt själv och be om hjälp är inte riktigt min grej,,

åkte av unghästen igår, visste egentligen att jag skule göra det, när de andra sa galopp och jag satt barbacka längst bak med en häst som bara skrittat i över 2v, ja, då vet man att grusen väntar, men likförbannat tyckte jag att vi kunde galoppera, det var nästan som om jag ville trilla av och en av de första tankarna när jag landade var, fan, jag slog mig inte hårdare. Landade på axeln och fick en mindre duns i huvudet men det blev bara lite blått... kunde väl fått slå i huvudet o varit medvetslös i 2veckor eller nått, hade varit skönare... 2v på dropp kanske kunde fått mina hetsätningar att lugna sig. Så jävla korkat att tänka så men får jag inte vara medvetet självdestruktivt så får jag väl vara det omedvetet. Ska vara i stallet hela helgen, ska ta kvällsfodringen på kvällen imorn, lär ju ändå vara kvar... T tyckte att jag var lite elak mot mig själv och att jag tog på mig lite för mycket genom att säga att jag tar kvällsfodringen mtp att jag börjar jobba kl 7... 13h i stallet är ibland lite mycket, men jag är hellre där. Sitter hellre inne hos en av hästarna och läser för att fördriva tiden än att vara ensam hemma. Är så rastlös så det kryper i kroppen på mig. Sov lite mer i natt än igår natt, hämtade ut imovanen igår men den dumma läkaren glömde skriva ut propavanen så jag lyckades somna efter några timmar framför tv-n men vaknade ganska snart igen. Imovanen går ut så himla fort o vaknar jag kan jag knappt somna om. Skulle ha varit på föreläsning nu på fm men kan inte motivera mig till att gå dit, ska försöka läsa igenom några artiklar innan jag åker till stallet och nästa vecka ska jag bruka riktigt allvar så jag kan bli färdig med miniuppsatsen och ge mig själv 2, nästan 3 veckors semester innan nästa kurs kör igång. Det hade behövts.