as the story continue the feeling will fade

the richness that binds you will go away

the love that you had will be replaced

the thoughts in you mind will be quiet one  day

The horror within will remain anyway, 

the scars lasts forever although they get pale

when winter is coming it'll be a memory cold

as frigthning and scary but you still it hold

as the story continue the circle will break

you became much wiser, you know that's at stake

Memory is stronger than the feeling you had

dont' let them slip, keep remembering the bad. 

reminders of pain, reminders of sorrow

continue to eat, even after tomorrow

Don't let this feeling of resentment win

you know the rest of your life will now begin

I can't let this setback affect everything, I refuse to get my bulimia back, I just wont. I wont. I feel fat, I look fat, I absolutly hate my body as I type this but I will not give in. I will get back into routines of eating, sleeping, working out, lose the pounds I have put on since summer begun but SLOWLY and healthy and JUST the summer pounds, no more. The end. 

jag borde ha vetat bättre än att gå med på viktklubb.se, nu är det igång på riktigt. Bränt 1305 kcal idag, ligger på minus 260kcal.. ska äta 1300 för att nå min målvikt på minus 10kg på 10v men man kan ju äta de kalorierna man förbränt, så om jag tränar bort 1300 så får jag äta 2600... jag har idag ätit 1045kcal vilket inte ens är tillräckligt av vad jag ska äta utan träning. 

Var på gymmet igår o tränaren frågade "ses vi imorn" så sa jag att jag skulle vara i stallet o ha löpträning ist varpå hon kontrade med frågan: Men du vilar nån dag också? Klart blev mitt svar, de dagarna jag bara rider är ju vilodagar! För bara ridning räknas inte. 

Just nu är det (ska det vara) dubbelpass på gymmet på måndagar, styrka tisdag morgon + kondis (löpning eller spinning) på kvällen. Ridning onsdag. Löpning + ridning torsdag, enkelpass på gymmet Fredag, o sen antingen dubbelpass på gymmet eller ridning + löpning lördag och söndag. Det är inte för mycket. Det är varierad träning o jag behöver träna. Behöver jobba bort fettet på kroppen, tona musklerna och komma ner både i vikt och omfång. 

Men jag mår skit på kuppen. Ligger här i soffan o försöker koncentrera mig på skolarbetet o magen kurrar, har ingen energi, ångesten kryper i kroppen lika mycket av viljan att VILJA äta som för att jag INTE vill äta... jag VET att jag ska äta mer idag, har det svart och vitt med exakt räknade kalorier men jag bara kan inte. Är livrädd att jag inte kan sluta om jag börjar, känner att jag inte behöver äta mer för jag har ätit över 1000kcal idag, varför äta mer när jag kan låta bli? Samtidigt som jag vet att jag kommer bli störd på riktigt och hamna i totalt okontrollerade hetsätningar om jag inte iaf följer Viktklubbs nivåer. Jag vill bara gå ner, bli liten och smal. Vet inte ens varför. Vill nog mest försvinna från jordens yta, bli så liten att jag inte syns. Har tagit mig vatten över huvudet denna termin och har verkligen inte aning om hur jag ska klara att bli färdig med det jag måste göra. Både skolan och jobbet släpar efter nått fruktansvärt. O mitt sätt att hantera detta: Sätt upp träningskrav som tar 3-4h/dag! BRA DÄR!!! Fan vad smart. Så jävla korkat, men det är mitt sätt att hantera stress, träna maniskt och gå ner i vikt. Jätte effektivt....... eller inte.... 

Men mår bara dåligt just nu, känner mig enormt ensam hela tiden. Tillbringar större delen av dagen, större delen av veckan ensam, o då menar jag helt ensam, sittande framför min dator med antingen plugget eller jobb. Ser människor när jag är på gymmet men det är ju ingen jag pratar med direkt. Stallet är just nu min enda källa till socialt umgänge och det hinner jag knappt med. Har inga vänner som har tid eller lust att träffas. Inte så konstigt när jag aldrig har tid med dem, varför ska de då ta sig tid till mig när jag ropar efter sällskap en specifik tid någon gång då och då, inte precis så jag lämnar nått utrymme för val av tid när där kanske är en timme ledigt, som jag oftast kommer på samma timme som den blir ledig. Helt värdelöst. Känner mig bara nedstämd, onödig och ensam. Onödig framför allt. Det är inget jag gör som spelar någon roll, som gör någon skillnad för någon. Hade jag tagit min hund och försvunnit så hade ingen ens märkt det första veckan. Om jag inte är inbokad på möte på jobb, då hade de kanske undrat vart jag var, men det hade varken gjort till eller från för dem. Mitt meningslösa projekt jag driver spelar ingen roll ändå, det kommer inte göra varken till eller från... 

behöver känna mig behövd, önskar jag kunde känna mig omtyckt... hade bara velat ha någon vid min sida just nu o bara kunna krypa ihop i famnen på. Någon som fattade beslutet åt mig om jag ska äta eller inte. Ibland känns det som jag skulle behöva ha en förälder som bestämmer, trots att det var 8år sedan jag flyttade o många år innan dess som mina föräldrar slutade ha någon bestämmande rätt över mig. 

Vad jag önskar högst just nu, vilket jag knappt förstår själv och aldrig tidigare verkligen längtat efter så här starkt är en pojk eller flickvän... vill inte vara ensam längre... men har ingen tid för att träffa någon :( 

det är jag. Är så trött på mitt humör just nu att det finns inte dess like. Vill mest gråta hela tiden. Har varit något så när duktig med maten denna vecka, tappat 2kg måndag-fredag så jag ska se till att det håller i sig. Inte ätit någon skräpmat eller godis eller något sånt men har inte gått över på svält utan försöker se till att äta mat, riktig mat, regelbundet,lagom o någerlunda nyttigt. Vill egentligen gå rakt över på helsvält o bli av med iaf 6kg rakt av på ingen tid alls men försöker hålla de tankarna inom kontroll för det håller inte. Nu har jag gått närmre ½år utan att kräka så jag kan baserat på symptomen förklara mig själv frisk från bulimin, sen att tankarna finns där starkare än på länge får jag bara stå ut med. 

Är inne i en period där jag bara känner mig ensam, hela tiden. Har massor att göra med skola o jobb så jag har inte tid att träffa de få vännerna jag har men det är egntligen inte vänner jag vil träffa. Jag vill träffa någon som kan bli mer än en vän. Jag bara önskar att jag kunde bli kär i någon som var kär i mig. Någon som kunde tycka om o stå ut med mig även när jag beter mig som bitterfittan nr 1, även när jag är trött, kall och hungrig. När jag bara vill lägga mig ner i någons famn o få lov att gråta av anledningar som inte ens jag själv kan förstå. Jag vill ha den där personen i mitt liv... 

mår inte bra just nu, inte alls, men kan inte fullt ut sätta fingret på vad det är. Ångest inför framtiden är en stor grej men det har jag ändå någerlunda bemästrat. Kroppen vet jag är en del av det, men inte tillräckligt, hösten med mörker och kyl påverkar lite i negativ riktning men tycker mörker är mysigt så det är inte avgörande. Trötthet och stressen är en stor del, men jag är inte så stressad längre, ser ljuset i tunneln där, iaf med en hel del av stressen. Har gjort mig av med mycket uppdrag just för att jag kände att det inte gick, var på väg så djupt ner i hålet så det inte hade funnits någon väg upp om jag fortsatt. Tar en cocktail av tabletter, sömntabletter, insomningtabletter o smärtstillande o sen linement och spikmatta så somnar jag också o sover helt ok. Vaknar lite då o då, ibland frysande, ibland genomsvettig, ibland vaknar jag slutkörd 20gr/natt, ibland klarvaken... men det är ändå bättre än för ett tag sedan. men jag kan bara inte hitta känslan av att må bra. En stund idag när jag satt på hästryggen o tränade galoppombyten och förvända slutor i galopp, då kände jag hur hela jag mådde bra, de 20minuterna då det bara var jag o hästen i ridhuset och vi bara dansade, då kände jag hur jag mådde bra, riktigt bra. Sen satt jag av o så kom det mörka molnet tillbaka. Vill inte ha det molnet över mig längre men har glömt bort hur jag gjort tidigare för att få det att skingras... 

idag fick jag en liten hemsk chock. Var på första besöket hos avdelningens sjukgymnast och genomgick en 2h lång bedömning och självskattningstest. Fy helvete... det blev en liten chock. Jag fick stå framför ett stativ där det var två laserprickar som man kunde variera avståndet på o ställa in dem, kroppsdel för kroppsdel hur bred jag uppskattade att jag var, både i profil o framifrån. Logiken kickade in lite till o från och mitt mattematiska huvud satte igång o räknade laserprickar så på vissa kroppsdelar skattade jag lägre än vad jag egentligen uppfattade att jag är för jag räknade rent logiskt kring vad måttbandet säger att jag är för storlek men jag lyckades ändå bli som mest 61% off, i profil uppskattade jag att min röv var 61% större än vad måttstocken säger att jag är.... hur fel i huvudet får man bli? Axlarna var det jag prickade bäst, bara 8% fel, sen låg resten av kroppen på allt mellan 14-61%... sjukgymnasten menade på att det tyder på att min kroppsuppfattning är riktigt sned. Gjorde en massa andra tester som visade samma sak. Kände mig lite nedslagen, jag tycker jag blivit bättre, o det var som hon menade på, jag kan ha blvit bättre, jag har ju aldrig gjort den typen av tester tidigare så det finns inget att jämföra med.... Hon visste dock inte om hon skulle kunna hjälpa mig, för hon uppfattade mig som för fast i min tanke kring att "jag vet att jag är stor och kommer inte ändra tankar oavsett vad nån säger"... men det är ju det jag egentligen vill. Jag vill kunna se mig själv som andra ser mig, men det är grymt svårt att förstå hur det sak gå till. En del av mig är livrädd för att få bekräftat att jag inte är mindre än jag tror, när jag gjorde den där laseruppskattningen så var jag på vissa kroppdelar bensäker på att måttet skulle visa mindre och var livrädd för att verkligen få det svart på vitt att jag är stor. jag har så svårt för att se att jag skulle vara smal. O så menade hon på att mina träningsvanor inte är helt friska, att det ska räcka med att köra ett pass/dag... o att när jag beskriver hur mycket jag tränar så låter det "sjukt" i hennes öron. Men ärligt, det är aldrig någon som säger det till mig, skriver man på facebook eller berättar för folk hur mycket man tränar så bli svaren; åh, jag önskar jag hade tid o ork att vara så flitig med träningen. Det är bara uppskattning och beröm som genereras om jag säger att jag tränar, hade jag tävlat i någon gren så hade det definitivt inte uppfattats som sjukligt, för varför skulle en maratonslöpare vara sjuk? det är bara en inbiten och hängiven atlet ju? Jag kör flera olika "sporter" med löpning, ridning och olika pass på gymmet men mina vänner som tävlar i kamsport o fotboll tränar samma tidsmängd men till ett specifikt mål. Vad är skillnaden? Träning är bra för kroppen.... det är grymt tidskrävande och kommer bara fungera så länge jag är student och har så mycket tid att själv disponera och det tar död på mitt sociala liv men, ja, det är ett måste som jag inte kan eller vill prioritera bort...

var så jäkla duktig i flera dagar, nästan flera veckor, gick ner, det var så att folk reagerade, till o med kuratorn påpekade att jag såg smal ut! Helt underbart. O nu går det åt skogen, började under helgen när jag hade besök hemma, fortsatte under måndagen med käk med kompisen o igår o fortsättning idag med att äta en massa skit som jag köpte igår... magen är gigantisk, mår illa men slutar inte äta... krängde en hel pizza till middag, det har jag inte klarat på hur länge som helst... det är ÄCKLIGT... måste sluta... ska till sjukgymnasten på tisdag o kan inte komma dit o se ut som ett översvullen fetto....   ska tillbaka till kuratorn på måndag men funderar hårt på att sluta gå dit.. känner inte att det ger mig något, hon sa själv att vi inte riktigt kommer någonstans o undrade vad hon kunde göra, vad vi kunde göra ihop för att komma vidare, tror inbte jag kommer längre ihop med henne, hon är så himla inne på att jag måste träffa någon, att det kommer vara lättare för mig att tycka om mig själv om där är någon annan som tycker om mig. men vad hände med att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv först? Känns som hon fått slut på saker att säga o jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag borde säga så det går bara runt. O nu har jag varit där i ett år. Jag har slutat kräka, det har jag, men inget annat har ändrats. Det är jätte bra att jag slutat kräkas men tankarna är de samma, önskan o begäret av att bli smal är det samma, ångesten över maten är den samma, känslan av att ingen någonsin kommer tycka om mig är den samma... nu när inte ens mina vänner vill vara mina vänner... känns bara meningslöst, det är mycket som känns meningslöst just nu... det mesta, även om jag ser till att hålla mig flytande o låtsas nog ganska bra ändå... pendlar mellan att inte kunna sitta stil o bara vilja ligga i fosterställning i ett mörktrum. Låg kvar i sängen i 3h idag innan jag kunde ta mig upp, sen hade jag grym ångest över att jag förstört hela dagen genom att ligga kvar i sängen halva dagen... Men, är ledig till skolan börjar så får väl ha överseende med nig själv i 2v, sen finns det ingenting kvar att ha överseende med. Då är det bara att köra på o tvinga sig igenom allt... 

sista mötet med kuratorn idag på 6v... hon har 5v semester men det är måndag idag o vi ska träffas en torsdag när hon kommer tillbaka så det är typ 6v... sex veckor är länge... Berättde för henne om P idag o hon tyckte det var jätte bra o hoppades att det utvecklas. Det gör jag med, men det är lite skrämmande hur mycket fokus hon lägger vid det, någonstans tycker jag att det inte ska krävas en partner för att kunna hantera ätstörningarna. Om jag klarar av att få kontroll på ätstörningarna nu tack vare att jag får en flickvän så kan jag ju bara gissa på hur illa det kommer bli om vi sen gör slut. Det är för mig ingen bra plan att ha en partner som den stora utvägen ur ätstörningarna. Klart det kan hjälp, sällskap o någon som faktiskt tycker om en kommer självklart ha en positiv effekt. Men jag tänker inte satsa min tillfriskning på en relation, det går bara åt helvete. På sätt o vis är det skönt att inte behöva träffa kuratorn på ett tag, känns som vi väldigt ofta kommer in på samtalsämnen som jag inte alls behöver prata med henne om, typ arbetsmarknaden o det är något jag kan diskutera med vem som helst o inget jag behöver sitta o snck med henne om när jag bara träffar henne i 45 min max 1g/v. Men ja, samtidigt är det inte bra för mig att ha ett så långt uppehåll, inte just nu. Har jätte svårt för att äta just nu. O det är inte helt medvetet. Mår illa var gång jag stoppar något i munnen, har gjort sen i lördags. Det blir inte lika häfliga reaktioner som i lördags när jag trodde jag skulle spy på tallrken men det tog närmre 1h i fm att få i mig ett päron. Fick i mig halva lunchlådan o har ätit två rostade mackor nu ikväll så det är inte helt dåligt men blodtrycket o blodsockret är tillbaka nere i fötterna så när jag skiftade mellan att sitta o stå på jobb så kom det några svimningsanfall o då var jag glad att jag kunde sätta mig igen o hålla mig i skrivbordet :p

Ska ut o springa imorgonbitti. Har inte motionerat sen i lördags, då var det milen på 56min så det är bara att träna järnet nu så jag klarar 2mil i augusti. Hade tappat 1½kg från fredag till imorse så det känns bra, bara att fortsätta. SKa inte utnyttja illamåendet men kan inte låta bli. Är bara lite rädd att det kommer gå överstyr för just nu vill jag verkligen inte äta, tycker det är ganska skönt att inte "kunna" äta. Nu när jag sitter still så mkt på dagarna så måste jag hålla dieten kontrollerad... men frågan är hur kontrollerad... balans balans, balans...