idag fick jag en liten hemsk chock. Var på första besöket hos avdelningens sjukgymnast och genomgick en 2h lång bedömning och självskattningstest. Fy helvete... det blev en liten chock. Jag fick stå framför ett stativ där det var två laserprickar som man kunde variera avståndet på o ställa in dem, kroppsdel för kroppsdel hur bred jag uppskattade att jag var, både i profil o framifrån. Logiken kickade in lite till o från och mitt mattematiska huvud satte igång o räknade laserprickar så på vissa kroppsdelar skattade jag lägre än vad jag egentligen uppfattade att jag är för jag räknade rent logiskt kring vad måttbandet säger att jag är för storlek men jag lyckades ändå bli som mest 61% off, i profil uppskattade jag att min röv var 61% större än vad måttstocken säger att jag är.... hur fel i huvudet får man bli? Axlarna var det jag prickade bäst, bara 8% fel, sen låg resten av kroppen på allt mellan 14-61%... sjukgymnasten menade på att det tyder på att min kroppsuppfattning är riktigt sned. Gjorde en massa andra tester som visade samma sak. Kände mig lite nedslagen, jag tycker jag blivit bättre, o det var som hon menade på, jag kan ha blvit bättre, jag har ju aldrig gjort den typen av tester tidigare så det finns inget att jämföra med.... Hon visste dock inte om hon skulle kunna hjälpa mig, för hon uppfattade mig som för fast i min tanke kring att "jag vet att jag är stor och kommer inte ändra tankar oavsett vad nån säger"... men det är ju det jag egentligen vill. Jag vill kunna se mig själv som andra ser mig, men det är grymt svårt att förstå hur det sak gå till. En del av mig är livrädd för att få bekräftat att jag inte är mindre än jag tror, när jag gjorde den där laseruppskattningen så var jag på vissa kroppdelar bensäker på att måttet skulle visa mindre och var livrädd för att verkligen få det svart på vitt att jag är stor. jag har så svårt för att se att jag skulle vara smal. O så menade hon på att mina träningsvanor inte är helt friska, att det ska räcka med att köra ett pass/dag... o att när jag beskriver hur mycket jag tränar så låter det "sjukt" i hennes öron. Men ärligt, det är aldrig någon som säger det till mig, skriver man på facebook eller berättar för folk hur mycket man tränar så bli svaren; åh, jag önskar jag hade tid o ork att vara så flitig med träningen. Det är bara uppskattning och beröm som genereras om jag säger att jag tränar, hade jag tävlat i någon gren så hade det definitivt inte uppfattats som sjukligt, för varför skulle en maratonslöpare vara sjuk? det är bara en inbiten och hängiven atlet ju? Jag kör flera olika "sporter" med löpning, ridning och olika pass på gymmet men mina vänner som tävlar i kamsport o fotboll tränar samma tidsmängd men till ett specifikt mål. Vad är skillnaden? Träning är bra för kroppen.... det är grymt tidskrävande och kommer bara fungera så länge jag är student och har så mycket tid att själv disponera och det tar död på mitt sociala liv men, ja, det är ett måste som jag inte kan eller vill prioritera bort...

var så jäkla duktig i flera dagar, nästan flera veckor, gick ner, det var så att folk reagerade, till o med kuratorn påpekade att jag såg smal ut! Helt underbart. O nu går det åt skogen, började under helgen när jag hade besök hemma, fortsatte under måndagen med käk med kompisen o igår o fortsättning idag med att äta en massa skit som jag köpte igår... magen är gigantisk, mår illa men slutar inte äta... krängde en hel pizza till middag, det har jag inte klarat på hur länge som helst... det är ÄCKLIGT... måste sluta... ska till sjukgymnasten på tisdag o kan inte komma dit o se ut som ett översvullen fetto....   ska tillbaka till kuratorn på måndag men funderar hårt på att sluta gå dit.. känner inte att det ger mig något, hon sa själv att vi inte riktigt kommer någonstans o undrade vad hon kunde göra, vad vi kunde göra ihop för att komma vidare, tror inbte jag kommer längre ihop med henne, hon är så himla inne på att jag måste träffa någon, att det kommer vara lättare för mig att tycka om mig själv om där är någon annan som tycker om mig. men vad hände med att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv först? Känns som hon fått slut på saker att säga o jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag borde säga så det går bara runt. O nu har jag varit där i ett år. Jag har slutat kräka, det har jag, men inget annat har ändrats. Det är jätte bra att jag slutat kräkas men tankarna är de samma, önskan o begäret av att bli smal är det samma, ångesten över maten är den samma, känslan av att ingen någonsin kommer tycka om mig är den samma... nu när inte ens mina vänner vill vara mina vänner... känns bara meningslöst, det är mycket som känns meningslöst just nu... det mesta, även om jag ser till att hålla mig flytande o låtsas nog ganska bra ändå... pendlar mellan att inte kunna sitta stil o bara vilja ligga i fosterställning i ett mörktrum. Låg kvar i sängen i 3h idag innan jag kunde ta mig upp, sen hade jag grym ångest över att jag förstört hela dagen genom att ligga kvar i sängen halva dagen... Men, är ledig till skolan börjar så får väl ha överseende med nig själv i 2v, sen finns det ingenting kvar att ha överseende med. Då är det bara att köra på o tvinga sig igenom allt... 

idag var det riktigt skönt att få gå till kuratorn. Jag har ingen att prata med om T så det var väldigt skönt att få prata om det, att få berätta att hon har börjat träffa någon o ja, har pojkvän nu verkar det som...av någon anledning så blev jag mer ledsen över det när jag sa det högt än jag blev när jag såg honom, antar att det är för att jag faktiskt kan visa känslor hos kuratorn som jag inte "får" visa någon annanstans. Kuratorn menade på att det inte är konstigt att jag känner mig ledsen över det o eftersom, i samband med att jag fick veta att han existerade så fick sitta hemma själv hela kvällen för T o han hade planer så blev det kanske inte jätte konstigt att det slutade i en hetsätning.

Det som är lite roligt dock är att T känns mycket mer avslappnad o gladare nu än innan, antar att sex har den effekten, (eller,ja, jag vet inte säkert att de har haft sex men det skulle förvåna mig mycket om det inte var så   ). Jag vet att jag ska vara glad för hennes skull men jag kan inte, jag vill inte att hon ska vara med någon annan, jag vill att hon ska vara med mig...

kuratorn började tjata om att jag borde försöka träffa någon annan, att det kan vara lättare att må bra i en relation, att jag kanske kunde testa internet dating, vilket jag har gjort men jag la ner det då jag inte hade td att sitta vid datorn flera timmar varje dag. Jag vet att jag borde försöka träffa någon, men åter igen, vem fan skulle vilka vara med mig :(

sen är det lite roligt för var gång jag bestämmer mig för att försöka undvika T lite, eller, inte undvika, men inte tjata på henne om att vi ska träffas så hör hon av sig o frågar. Som i söndags så funderade jag på att messa henne o fråga om hon ville rida men eftersom jag hade frågat henne flera gånger ang lördagen o fick nej så kände jag bara att då är det bättre att sluta fråga, men strax därefter skickade hon ett mess till mig o frågade om vi skulle rida ihop. så det blev en super härlig runda, o igår så red vi också ihop. Så det känns som om hon ändå vill umgås med mig för annars hade hon ju inte frågat, eller? vill hon bara vara snäll för att jag är en patetisk idiot... 

jag känner mig mest som en patetisk idiot... hakar upp mig på småsaker hela tiden, kan bli på urdåligt humör och riktigt arg på människor för saker som hände för flera år sedan helt utan något som väckte minnet till liv.Blir så trött på mig själv, när jag kom hem från kuratorn så la jag mig i soffan o bara grät... visste att jag skulle iväg o träna men kände mig helt slutkörd så det tog emot duktigt, det var skönt när jag väl körde igång även om spinning är något av det tråkigaste jag vet. Jäkla sommarschema som startat nu, flera av mina pass har blivit utbytta för de skär ner på passen över sommaren... jätte störigt...

försöker se till att träna minst en gång/dag men det går segt, klarar milen på 60 minuter nu så nu är det ca 30sek/km som ska bort. o 10kg. Förra veckan gick maten ok förutom lördagen o lite på söndagen, på lördagen blev det en ganska ordentligt hetsätning o i söndags en liten. Igår klarade jag att hålla det under kontroll så efter att jag kom hem från stallet blev det bara två mackor, åt 2 mackor till frukost efter löpningen, sen makaroner o sås till lunch, ett äpple o så mackorna på kvällen. Idag blev det också 2mackor till frukost, lasange till lunch, lite yoggi innan träningen o så 3 mackor nu ikväll. 3 mackor är egentligen för mycket men helt ärligt var jag hungrig. Har känt hela dagen att jag vill hetsäta o spy men har hitintills klarat att hålla den nere. Ska snart gå en sista runda med vovven o sen sängen, så det ska gå att hålla dem borta idag också.

o iaf 42dagar med endast en enda kräkning.

det var ett långt terapi samtal idag... kuratorn föreslog att jag skulle vara med på sommarprogrammet på avdelningen, dagvården har tydligen ett sommarprogram där de kör en högintensiv behandling så man kan bli frisk på en sommar... eller, nä, inte riktigt men när kuratorn la fram det så lät det lite som det... vet inte hur jag ska få ihop det ekonomiskt om jag skulle medverka, en sjukskriven student under sommaren får inga pengar... då har jga ingenting att sjukskrivas från... vet inte hur det ska gå ihop.... vet att jag borde ta chansen, ta chansen att verkligen kunna fokusera på att bli frisk, men när jag lämnade avdelningen idag så såg jag en tjej som gick in på dagvårdsavdelningen, hon var SÅÅÅ smal.... jag kan inte sitta bredvid en så smal människa och äta... jag är minst 10 gånger större än henne och de andra där inne ser garanterat likadana ut.... visst, det hade varit en motivation för att gå ner som fn innan sommaren men det är ju totalt motsats mot vad jag ska fokusera på. Måste sluta vilja gå ner för att kunna bli av med bulimin...  vi pratade om vad det är som påverkar mig just nu så att bulimin blir sämre o det är väl mycket små saker som påverkar just nu, småbråk hit o dit, småstul med hästarna, med personalen, med mitt jobbletande, med allt...  förstår inte full ut själv vad det är som påverkar det så mycket men det är bara kaka på kaka med maa småsaker som bygger upp och bygger upp och bygger upp. Människor som blir besvikna på mig, vänner som blir besvikna, hunden som jag knappt klarar av längre, hästar som är skadade o som jag fortfarande inte vet om de kommer bli bra eller kommer behöva avlivas... borde hantera der på något annat sätt, borde inte hantera det genom att hetsäta och spy... men just nu fungerar ingenting.......

lovade kuratorn en månad men klarar inte ens en vecka... hetsåt och spydde i måndags och åter igen idag... har inte bara ont i magen pga maten o ont i halsen pga kräkningarna men ont i samvetet o självkänslan för att jag inte klarar av ens den enklaste saken... en månad utan att hetsäta och spy... EN månad, EN JÄVLA MÅNAD... hur svårt ska det vara.... en förbannad jävla månad.... klarar inte ens en vecka... ont i magen som tusan just nu och mår psykiskt skit... sitter och tittar på Once Upon A Time, det brukar få mig på bättre humör, hålla tankarna sysselsatta men inte idag, inte ikväll.

Har haft en bra dag fram till eftermiddagen... pluggat, fixat i trädgården, städat, gått lång runda med vovven... åt frukost, käkade en macka till sen lunch, åkte o handlade, köpte hem en mängd med idiotiska saker som absolut ite ska finnas i mina ägor... allt tog slut väldigt fort.... o kom upp igen för en liten stund sedan.... är så trött på det, är så trött på att hålla på så här, har ont i hela min kropp, en kombination av träningsvärk, utmattning och ledsmärtor... allt värker, allt känns som en stor svart klump av hopplöshet just nu... ingenting är roligt just nu, orkar inte vara i stallet, orkar inte plugga, orkar inte jobba, orkar inte träffa och prata med människor men tvingar mig till det, dag ut, dag in... på med ett stort leende, på med pratkvarns masken... hej hopp världens lyckligaste människa! Det är väl bra det iaf, att masken fortfarande sitter som klister de timmarna de behövs... men inte alltid. Får lite spel i mellanåt, dimper ner i mindre utbrott men lyckas oftast hålla det både på en nivå och med en praktisk anledning så att folk runt omkring inte fattar den riktiga orsaken eller hur allvarligt det egentligen är när jag sitter och muttrar för mig själv... "E du lite putt idag?".... ja... för alla hästarna är skadade hela tiden och jag är trött... det duger som anledning och kan jag hålla det till att människorna rund omkring mig uppfattar mig som "lite putt" när jag sitter istället för att förstå att jag sitter och överväger fördelar/nackdelar med att leva...

funderar inte på att ta livet av mig, det gör jag verkligen inte, men arbetar fortfarande ganska hårt för att hitta anledningar till att inte fundera på det...

var hos kuratorn idag. Ställde mig på vågen med ryggen mot siffrorna, så hon vet vad jag väger men det vet inte jag... ska väga mig igen om 4 veckor och så får jag se om jag vill veta vad vågen visar då. Kommer nog leka 20 frågor med henne; är det någon skillad, hur många kilo, är det upp eller ner... vad exakt väger jag... jag SKA gå ner till dess. När vi fortsatte prata och började återige diskutera dagsmenyera så poägterade hon flera gånger att om jag följer den menyn och INTE hetsäter så kommer jag mest troligt gå ner i vikt. Det sa hon flera gånger vilket måste betyda att jag behöver gå ner, visst, det kan vara en motivationshöjade taktik också för hon vet att jag verkligen verkligen vill gå ner men hade jag inte behövt gå ner så hade hon inte varit så positiv angående det... men jag måste verkligen gå ner, för nu vet hon vad jag väger och hon tycker att jag kan gå ner i vikt.... så jag kom hem, gick o handlade bröd, mjölk och fil och självklart en hög med muffins som ajg nu suttit och tryckt i mig.... så jävla korkat. Vi kom överens om att jag skulle börja NU, med en gång när jag var där, men jag skjöt direkt upp startiden till imorgon... men, nu är det på allvar, om 1 månad ska jag stå på vågen igen och då SKA den visa mindre. Mycket mindre. Så jag SKA sköta mig, en månad, hur svårt kan det vara... EN månad, 30 dagar... 30 dagar är ingenting, det är bara att ge mig fan på det. Jag ska klara detta. SKA

fan.... måttbandet visar +2.5cm runt min enormt feta röv. Jag har kännt att jag har tagit på mig den senaste veckan, ätit som ett svin, kräkte idag... det gjorde som vanligt ont i magen och spräckte nått blodkärl så det blev att spotta lite blod efter men inget värre än vanligt. Inga jätte krampor eller så... sitter fortfarande och försöker bearbeta förslaget till dagvård. Är väldigt opep på att plugga, det hade jag gärna sluppit men inte på bekostnad av att bli sjukskriven, kommer aldrig få ihop nog med pengar till att betala räkningarna, kommer  ju säkert inte få jobba i stallet om jag nu blir sjukskriven, som student får man ju så gott som inga pengar alls så då blir det att söka socbidgrad och då kommer jag behöva använda upp den lilla sparkassan jag har kvar, dvs min "om livet går helt åt helvete budget så klarar jag mig en månad" eller om hunden måste till veteriären och försäkringen inte vill täcka det... sånna pengar vill soc att man gör av dem först. Ska se till att ta ett snack med "bror från en annan mor" och se om han kan hjälpa mig placera pengarna i nån låst fond så de inte går att röra om det skulle bli aktuellt. Han pappa är tydlihen asgrym på att få pengar att växa genom smarta placerigar så det kan nog bli bra.

nu börjar sömnisarna kicka in så det blir nog inte mcyket skrivande ivkäll.

har fortfarande inte smält att kuratorn föreslog att jag skulle sjukskrivas och börja på dagvården på avdelningen... jag kan inte förstå hur hon kan tro att det är så ila. Det är inte så illa.. eller....

nej... det är inte så illa, verkligen inte. Hade jag börjat gå dit så hde jag utan tvekan varit mycket fetare än alla andra där... tror inte att det varit positiv för mig att vara där... omringad av smala tjejer som peta i maten... dagvården går typ ut på att äta flera gånger om dagen.

Jag vet inte... jag tror inte jag hade mått bra av det, samtidigt hade det varit riktigt skönt, tror att det hade varit br för mig att göra något så pass drastiskt så jag verkligen själv insett att jag måste ändra mitt sätt att leva, men samtidigt vet jag att min hjärna är idioskt funtad så om jag trivs med avledningen så kommer jag "göra mig själv sämre" för att kunna stanna där. Hur idiotiskt det än är känns det som om jag altid måste rättfärdiga det jag gör, specielt om det är något som kräver hjälp. Jag tycker inte ens att jag har att göra i terapi  en gång i veckan..