as the story continue the feeling will fade

the richness that binds you will go away

the love that you had will be replaced

the thoughts in you mind will be quiet one  day

The horror within will remain anyway, 

the scars lasts forever although they get pale

when winter is coming it'll be a memory cold

as frigthning and scary but you still it hold

as the story continue the circle will break

you became much wiser, you know that's at stake

Memory is stronger than the feeling you had

dont' let them slip, keep remembering the bad. 

reminders of pain, reminders of sorrow

continue to eat, even after tomorrow

Don't let this feeling of resentment win

you know the rest of your life will now begin

I can't let this setback affect everything, I refuse to get my bulimia back, I just wont. I wont. I feel fat, I look fat, I absolutly hate my body as I type this but I will not give in. I will get back into routines of eating, sleeping, working out, lose the pounds I have put on since summer begun but SLOWLY and healthy and JUST the summer pounds, no more. The end. 

jag tror jag behöver min fucking terapeut igen. Jag pallar fan inte mer. 

skolan går åt skogen, jag vet nte vad jga ska göra längre, fattar ingenting. träningen är kass, benen är tunga o trötta o gör bara ont hela jävla tiden. hästen är skadad. Jag har ingenting som bryter min vardag under resten av terminen, ingenting. där är ingenting jag ska göra som jag ser framemot, som kan ge ny energi, ingeting. Vecka efter vecka ser exakt likadant ut. Hade hoppats på att få göra något lite annorlunda till helgen men det blir inte så ändå... 

jag vågar inte boka in att göra något för jg vet att jag inte har tid men just nu är jag på väg ner i en fucking kuk jävla depression och där är ingenting som stoppar den. ingenting. 

allting känns svart just nu. hopplöst, meningslöst, idiotiskt. 

inte ens fucking uteritter med hästen för där är aldrig någon som vill/kan rida ihop med mig så även det gör jag ensam. Jag ger snart upp. 

fick lära mig för någon dag sedan att vi som har (eller mest troligt har) låga nivåer av serotonin har svårast att känna oss lyckliga under vår/höst skiftningarna när ljuset helt plötsligt börjar komma eller försvinner. Kan säga att ganska mycket blev tydligt när jag fick veta det. För alla säger hela tiden att man blir så lycklig när våren börjar komma o det blir ljust, jag blir bara deprimerad. Mår skit just nu, riktigt skit och har ingenting att ta på kring varför. 

Jag har varit symptomfri från bulimin nu i alldeles snart 1 helt år. Tror det var april förra året jag körde fingrarna i halsen och spydde sist. En gång till efter det under sommaren men den räknas inte har jag bestämt. O just nu är det svårare än någonsin. Känner mig fruktansvärt fet och äcklig. Ful är bara förnamnet. Kroppen är ivägen över allt. Gick med i Viktklubb.se för ca 1månad sedan för att få koll på kalorierna in o ut, gick ner första veckan men fuckade det sig o blev hetsätningar, gick upp, gick ner, hetsåt, gick upp o nu sen 2v tillbaka slutade jag igen. Ska börja om. Har ju bundit mig på 4månader o det löper ut dagen efter Göteborgsvarvet o målet är att springa Gtb-varvet SMAL. riktigt SMAL. Inte så där, nja men hon är ju inte tjock varianten utan SMAL. det ska inte finnas några funeringar om någon ska beskriva hur jag ser ut utan det ska vara SMAL. Åt en kanelbulle i stallet idag o var tvungen att gå ut o springa när jag kom hem. 3km på 15 minuter, helt ok tempo. Panikångest är vansinnigt bra på att driva upp tempot. Ville bara spy när jag kom hem men det hade ju inte ens varit lönt, mer än 1h efter liksom, hur lönt är det? O allvar, mtp hur mycket jag ändå tryckt i mig senaste tiden så hade det varit värdelöst att förstöra 11månaders  kämpande för en kanelbulle. Jag ska aldrig börja spy igen. Om jag hetsäter får jag stå för det. Då är det träning träning och träning som gäller, inget annat. 

Hittade en "mät ditt kroppsfett" sida o beroende på vart jag mäter för att mäta höften så har jag mellan 19-26% kroppsfett. Antar att tanken är att man ska mäta över rumpan o inte höftbenen o då är det den HÖGA siffran som gäller. Nu är det bara en mät själv sida så resultatet är väl lagom tillförlitligt men 26% kroppsfett? Hur äckligt är inte det.... 1/4 del av mig består av rent fett. En FJÄRDEDEL. mår illa bara av tanken. 

Inte undra på att ingen vill vara med mig. Jag vill inte vara singel längre men jag har inte självförtroende för att klara av att träffa någon o våga tro på att någon skulle vilja vara med mig. För varför skulle någon vilja det? 

jag borde ha vetat bättre än att gå med på viktklubb.se, nu är det igång på riktigt. Bränt 1305 kcal idag, ligger på minus 260kcal.. ska äta 1300 för att nå min målvikt på minus 10kg på 10v men man kan ju äta de kalorierna man förbränt, så om jag tränar bort 1300 så får jag äta 2600... jag har idag ätit 1045kcal vilket inte ens är tillräckligt av vad jag ska äta utan träning. 

Var på gymmet igår o tränaren frågade "ses vi imorn" så sa jag att jag skulle vara i stallet o ha löpträning ist varpå hon kontrade med frågan: Men du vilar nån dag också? Klart blev mitt svar, de dagarna jag bara rider är ju vilodagar! För bara ridning räknas inte. 

Just nu är det (ska det vara) dubbelpass på gymmet på måndagar, styrka tisdag morgon + kondis (löpning eller spinning) på kvällen. Ridning onsdag. Löpning + ridning torsdag, enkelpass på gymmet Fredag, o sen antingen dubbelpass på gymmet eller ridning + löpning lördag och söndag. Det är inte för mycket. Det är varierad träning o jag behöver träna. Behöver jobba bort fettet på kroppen, tona musklerna och komma ner både i vikt och omfång. 

Men jag mår skit på kuppen. Ligger här i soffan o försöker koncentrera mig på skolarbetet o magen kurrar, har ingen energi, ångesten kryper i kroppen lika mycket av viljan att VILJA äta som för att jag INTE vill äta... jag VET att jag ska äta mer idag, har det svart och vitt med exakt räknade kalorier men jag bara kan inte. Är livrädd att jag inte kan sluta om jag börjar, känner att jag inte behöver äta mer för jag har ätit över 1000kcal idag, varför äta mer när jag kan låta bli? Samtidigt som jag vet att jag kommer bli störd på riktigt och hamna i totalt okontrollerade hetsätningar om jag inte iaf följer Viktklubbs nivåer. Jag vill bara gå ner, bli liten och smal. Vet inte ens varför. Vill nog mest försvinna från jordens yta, bli så liten att jag inte syns. Har tagit mig vatten över huvudet denna termin och har verkligen inte aning om hur jag ska klara att bli färdig med det jag måste göra. Både skolan och jobbet släpar efter nått fruktansvärt. O mitt sätt att hantera detta: Sätt upp träningskrav som tar 3-4h/dag! BRA DÄR!!! Fan vad smart. Så jävla korkat, men det är mitt sätt att hantera stress, träna maniskt och gå ner i vikt. Jätte effektivt....... eller inte.... 

Men mår bara dåligt just nu, känner mig enormt ensam hela tiden. Tillbringar större delen av dagen, större delen av veckan ensam, o då menar jag helt ensam, sittande framför min dator med antingen plugget eller jobb. Ser människor när jag är på gymmet men det är ju ingen jag pratar med direkt. Stallet är just nu min enda källa till socialt umgänge och det hinner jag knappt med. Har inga vänner som har tid eller lust att träffas. Inte så konstigt när jag aldrig har tid med dem, varför ska de då ta sig tid till mig när jag ropar efter sällskap en specifik tid någon gång då och då, inte precis så jag lämnar nått utrymme för val av tid när där kanske är en timme ledigt, som jag oftast kommer på samma timme som den blir ledig. Helt värdelöst. Känner mig bara nedstämd, onödig och ensam. Onödig framför allt. Det är inget jag gör som spelar någon roll, som gör någon skillnad för någon. Hade jag tagit min hund och försvunnit så hade ingen ens märkt det första veckan. Om jag inte är inbokad på möte på jobb, då hade de kanske undrat vart jag var, men det hade varken gjort till eller från för dem. Mitt meningslösa projekt jag driver spelar ingen roll ändå, det kommer inte göra varken till eller från... 

behöver känna mig behövd, önskar jag kunde känna mig omtyckt... hade bara velat ha någon vid min sida just nu o bara kunna krypa ihop i famnen på. Någon som fattade beslutet åt mig om jag ska äta eller inte. Ibland känns det som jag skulle behöva ha en förälder som bestämmer, trots att det var 8år sedan jag flyttade o många år innan dess som mina föräldrar slutade ha någon bestämmande rätt över mig. 

Vad jag önskar högst just nu, vilket jag knappt förstår själv och aldrig tidigare verkligen längtat efter så här starkt är en pojk eller flickvän... vill inte vara ensam längre... men har ingen tid för att träffa någon :( 

kvällsångest, dagsångest, dygnet runt ångest. Drömmer mardrömmar om döden på natten, har ångest attacker kring döden på dagen, funderar för första gången på många år att verkligen möta döden. Det här känns så meningslöst just nu. 

Kraschat totalt sista veckan, gråter i tid och otid utan att knappt veta varför. Gått med i viktklubb.se igen, bundit mig på att betal i 3månader, 10kg ner som mål på max 10v. 1300kcal/dag. Försöker kompromissa med mig själv och tillåta mig att äta de kalorierna jag förbränner genom träning, 1300kcal är räknat utan träning, man "får" äta de man tränar bort. Kört 2 fyspass/dag både måndag och tisdag så jag har bränt ca 800- 1000kcal/dag i motion utom idag. Idag skulle jag löpt milen direkt på morgonen för att kunna åka till en kompis sen och ändå hinna plugga men det hade snöat och jag orkade inte ta mig ur sängen när klockan ringde. Sov 2h till och vaknade med ångest ut i fingertopparna. 

Ska det vara så här? Ska jag alltid må så här? Jag vill inte leva på detta viset mer. I tre dagar har jag aktivt valt att inte uppdatera facebook, inte ringa någon, inte smsa någon, har jobbat hemifrån, inte varit i stallet, inte varit i skolan... 3 dygn hade kunnat passera utan att NÅGON saknat mig. Fick ett sms av t nu ikväll så tidigast imorgon hade någon ens reagerat om jag legat död i min säng. 4 dagar hade jag kunnat ligga o ruttna om inte hunden skällt och fått grannen att reagera. Om  det inte är deprimerande så vet jag inte vad... Jag vet att jag får skylla mig själv att jag inte har några vänner, jag har organiserat mitt liv så det inte får plats några, men å andra sidan finns där inga som skulle ha tagit platsen. Jag har försökt, jag har verkligen försökt. När jag börjat ny klass, när jag flyttat, när det kommit nya till stallet, jag har försökt att vara social och trevlig, prata lagom mycket, följa med på det jag hinner, bjuda in och bjuda till men det går alltid åt skogen så varför planera mitt liv för att där ska finnas utrymme för socialt umgänge när det ändå inte fins någon att umgås med? Det är iaf lättare att acceptera att jag inte har någon att umgås med om jag ändå inte har tid att umgås med någon.... 

gick väl egentligen o väntade på att kraschen skulle komma... väntar med skräck på söndag kväll o måndag fm, har en extremt stark (förvisso patetisk) känsla av att hunden kommer dö då... bara känner på mig att någon hemskt kommer hända även denna måndagen... hade samma känsla inför min födelsedag o då dog en av hästarna. Dör vovven så ger jag upp, då ska jag aldrig ha ett djur igen, aldrig någonsin. Vet inte om jag mentalt klarat att mista honom alls, jag hade nog behövt ordentligt psykologisk hjälp för att inte ge upp o ta livet av mig. Jag vet hur patetiskt det låter, "åh, jag kan inte leva utan min hund" buhu, men allvar, hade han försvunnit NU så vet jag inte hur jag skulle klara det. Den enda som är värre att förlora än honom är min syster, det är så viktig han är. Vet att ett av de sämsta besluten jag någonsin tagit var att skaffa honom från första början men där stod valet o kvalet i att skaffa någon som behövde mig levande och mentalt närvarande eller att hamna i sjukhussängen. Jag är inte säker på att jag orkat leva vidare för 2år sedan om jag inte haft honom som pushade mig varje dag. Vet inte hur många timmar jag suttit med honom i famnen eller legat intill honom på golvet o skakat av gråt. Han är den enda som behöver mig och jag behöver på något sätt känna mig behövd. Inte veta att jag kan ligga död i minst 4 dagar innan någon ens märker att jag inte svarar i telefon. minst 4 dagar....... 

vet inte om jag egentligen vill kalla det kvällsångest men lite ligger det o gnagar... 

fyller år imorgon, 25 bast... halvvägs till femti. hur gick det till? hur passerade jag ens 15? Jag tänkte inte passera 15 när jag var 14, då tänkte jag att jag skulle ha dött innan. Nu tänker jag att jag aldrig kommer passera 30. känns inte som det, vet inte riktigt varför men jag tror inte jag gör det. Vill inte fortsätta om jag håller på så här. Åt mängder hela helgen, torsdag-söndag, har mängder med mat kvar från middagen, 2stora påsar chips, tårta, mat, godis... inget var inärheten av slut. har gömt tårtan o maten i frysen o allt annat långt bak i skafferiet. Tänker at jag kanske kan glömma bort att det finns och därmed aldrig äta det. Har skärpt mig hitintills denna vecka dock, jobbade både igår och idag o kommer jobba imorgon o sen träning på torsdagkväll, kommer nog vara i stallet på fredagkväll o det är kvällarna som hetsätningarna kommer som ett brev på posten. Skulle väga mig imorgon, måste se hur mycket jag inleder detta året med men dagen imorgon kommer bli ganska jobbig så jag borde inte inleda den med tårar för att jag väger för mycket, har till o med fått ha mamma till att hämta hunden hemma o lämna honom till mig på jobb för jag hinner inte hem o hämta honom när jag bytar jobb. Ganska skönt dock, fullt upp hela dagen o kommer få rida hästen efter att jag slutar jobba så jag är nog i stallet till närmre 23. så jag kan få glömma att det är min födelsedag. 

Vet inte vad det är som gör mig så obehagligt till mods med födelsedagar. Jag blir besviken för att ingen vill fira min födelsedag men arg om någon gör det. Syrran tyckte jag skulle komma dit på middag men nu kan jag ändå inte eftersom jag jobbar, vill inte att någon ska ringa o säga grattis men kommer bli ledsen om ingen gör det. Vill ha uppmärksamheten men samtidigt inte. Vet inte vad det är, har alltid varit så. det är väl den underbara ambivalensen kring att jag inte vill leva men inte heller vill dö... 

äta tänker jag aldrig göra igen.. sova kan jag inte... så jag kan väl lika gärna gå o hänga mig för det är fan meningslöst att försöka med någonting alls just nu... 

är nere i en sån jävla håla just nu så idag orkade jag inte ens hålla ihop det på träningen... inget fungerade... "gör om, gör rätt", var glad, kom igen... o där sitter jag med tårarna rinnande o kan inte få dem att sluta... 3h senare har de fortfarande inte slutat.. folk glodde på mig på tåget där jag stod med hunden med rinnande tårar. Folk kollade på mig när jag kom in efter träningen. Vad e det? Svar: vänder mig om o går med ett svagt: jag orkar inte.... o det är det enda jag känner just nu.... jag orkar inte... jag är så jävla slut, så jävla trött på mig själv, min kropp, mitt humör, sömnbristen, värken, fettet som bara växer... 7kg över max gränsen... 7 jävla kilo... det är så äckligt så det finns inte... står inte ut... löpte, gick långrunda med hunden och körde spinnigpass igår, idag blev det bara hoppning. Åt frukost, fil o knäcke. o åt lunch, två mackor med pålägg. Borde inte äta alls... borde låta kroppen ta energin från fettet men vet att den stänger ner om jag inte tillför lite, måste hitta balansen att äta minsta möjliga men ändå hålla igång ämnesomsättningen. Har fortfarande inte kräkt dock... varit så nära... haft sånna äckliga hetsätningsperioder under förra veckan, överdriver inte om jag åt 8000kcal/dag... hela kroppen vred sig ut o in o byxorna gick inte att knäppa så svullen magen var men där fanns inget stopp... så äcklig, sån kontrollförlust... har ingen kontroll på någonting just nu. Gråter för ingenting, kan komma hem från jobb o bara krypa ihop på golvet i fosterställning o ligga där paralyzerad i vad som känns som timmar. Håller mig i schack på jobb, bara jag kommer dit, vilket jag gjort alla dagar hitintills så är det ok. Är utmattad så jag ibland skakar när jag går därifrån bara pga den mentala prestationen att vara lugnt, fokuserad och trevlig. Skolan har jag klarat hitintills också.

Känner mig bara lost, eller, jag vet inte... 

KN hör inte av sig... hon sa att hon skulle höra av sig när hon kollat med honom om vi kunde ses i veckan... det var över 2v sedan... hade en tjej som verkade super trevlig som jag hade bestämt dejt med, men hon ställde in dagen innan o nu har hon helt slutat höra av sig... ska inte säga något, jag gjorde likadant mot en tjej jag inte helt kände att jag ville träffa men L kändes genuint intresserad... men, ja, hur stor är chansen? Ger upp hela dejting skiten... orkar inte lägga fokus på något där jag ändå bara blir besviken o känner mig sårad o icke omtyckt... skulle bara vilja ha någonting just nu som verkligen gick bra... 

funderar på att göra mig av med hunden för det är inte rätt mot honom att vara hos mig, han förstår ingenting, han förstår inte varför jag är som jag är o beter mig som jag gör. Han är stressad, dummar sig jätte mycket, biter sönder saker, bråkar med andra hundar, bråkar med mig o jag kan inte uppfostra honom. Har helt slut på ideer för det spelar ingen roll, inte så länge jag är som jag är... han kommer aldrig ändras om inte jag gör det o jag vet inte hur det ska gå till... jag vet inte ens hur jag ska få tårarna att sluta rinna nu, jag vet inte ens hur jag ska orka upp ur stolen för att gå o duscha... 

det känns som jag upprepar mig men fan vad trött jag blir på mig själv.. har haft en jätte härlig dag ute på havet. hunden har haft hundvakt av en kompis hela dagen o hon gav mig jätte mycket beröm för honom för han hade uppfört sig jätte bra. det kändes helt underbart att få höra något positivt, för det är nästan aldrig någon som säger något positivt om honom. Om jag beklagar mig för hur han uppför sig så är det aldrig någon som säger: ja, men det här är han ju bra på. Han biter inte längre sönder något, han skäller aldrig när han är ensam, han kan åka både tåg o buss utan att vara till några som helst problem, han drar bara i kopplet om det kommer en mötande hund eller katt, han är rumsren (vilket är en absolut självklarhet), säger man sitt/ligg så sitter/ligger han (tyvärr inte så länge man skulle vilja). Problemet med stort P är att han är stirrig o stressig o har just svårt för att vara still. Och då möte med andra hundar. men jag har mött djävulskt många hundar som är tusen gånger hemskare.... det var väldigt skönt att faktiskt få höra något positivt. det behövs med tanken på svackan vi är i nu.