nu har jag klarat 6 dagar utan att hetsäta och utan att kräka en enda gång. Kuratorn var riktigt nöjd med mig i ondags, hon satt o log för att jag satt o log o tyckte att jag var mycket piggare, vilket jag var (är) det gör så himla mycket att gå så många dagar utan att spy en enda gång, har fått några riktiga sug men har lyckat trycka ner dem, har verkligen försökt att äta någerlunda regelbundet, har konstant en banan i väskan för att iaf ha något att stoppa i mig när klockan visar mattid, o det går just nu på rätt håll. Åt pommes och stekt korv till middag o la upp en vad jag tror ska vara en normal portion o jag fick verkligen trycka i mig det sista, då var det nära att jag gav upp o spydde men jag höll mig o senare på kvällen åt jag glass men då slutade jag när det var massa glass kvar o utan att må illa utan bara kände att jag inte ville ha mer. Det är inte lätt men det faktum att jag vet att skolan är slut så fort denna uppsatsen är klar o därmed kan jag ägna lite mer tid åt jobbsökandet o hunden o träning. så det känns bra o hjälper i rätt riktning. Har börjat komma igång med träningen nu också. Körde ett gruppass och löpning idag, red 3 hästar igår, 2hästar i tordags och ett fyspass på gymmet. I onsdags körde jag dubbelpass på gymmet o i måndags o tisdags var det bara hästar som gällde. Så det har blivit lite träning vilket är bra, så det kombinerat med att jag inte har ätit över 2000kcal någon dag så borde jag kunna komma ner i vikt om jag fortsätter med det. Hoppas verkligen jag kan hållla i det, både för att det är otroligt skönt att inte behöva spy varje dag, slipper undan en hel del ångest nu när hetsätningarna har hållt sig, denna vecka har nog varit den mentalt lugnaste på länge, har sovit ordentligt varje natt, vaknar i tid på morgonen. Drömmer fortfarande konsigt o vaknar till nån gång per natt men somnar om direkt. Tror mest det är för att jag inte riktigt är överens med värmen i min lägenhet, skiftar mellan att ha två täcken o inget täcke alls. vaknade en morgon o hade tagit av mig tröjan, har ett vagt minne av att jag vaknade o var genomsvettig. någon natt har jag vaknat o haft täckena totalt insnurrade i varandra, någon natt vaknar jag liggande på tvären i sängen så mitt nattliv är nog ganska aktivt. Funderar på att sluta med sömnisarna, tar bara proppavanen just nu, har slut på imovanen o har inte haft tid att hämta ut nya men de har inte behövts, har somnat utan dem hela veckan, så jag kanske kommer försöka utan propavanen också men det får bli under några dagar då jag inte behöver vakna tidigt på morgonen efter för jag vet inte om jag klarar att sova utan dem.

dagen idag har gått i världens skittecken, mobiltelefonen blev total crachad, morgonens joggingrunda bjöd bara på magkramper, riktigt riktigt irriterande, kom knappt 1km sen krampade hela magen, kan knappt hålla mig upprätt, det går bara inte... fungerar inte, kommer ingenstans, så fort det släpper minsta lilla o jag försöker jogga igång igen så kommer de tillbaka precis lika hemska... det är så irriterande, jag hade köpt det om jag hade blivit trött, för anfådd eller något i den formen som faktiskt hade med träningen att göra, då hade jag kunnat träna bort det, men kramperna har inget med min form att göra, vet inte varför de kommer.Den enda länken jag kan hitta mellan perioderna då jag haft kramperna tidigare är när jag haft dålig kosthållning, men inte nödvändigtvis en särskillt aktiv bulimi, det har skiftat om bulimin varit aktiv eller inte... men ja, får väl ha det som motivation till att förbättra min kosthållning igen.

Kom till stallet lite senare än planerat för jag satt o storgrät i soffan ett tag efter "jogginrundan" innan jag kunde få ihop mig själv tillräckligt för att kunna åka hemifrån. Blev pga det lite försenad o självklart var idiotägaren där o skulle, trots att jag upprepade tillfällen sa att jag behövde sätta fart, snacka hur mycket som helst. O hon får för sig en jävla massa saker o nu får jag inte lov att hoppa hästen längre. Funderar verkligen på att sluta rida honom, det är så vansinnigt omotiverande att lägga ner en väldig massa tid när jag inte får någonting för det, först var det nej till att hoppa honom, fine, sen nu får jag inte hoppa honom alls för hon tror att han kommer gå sönder, för att hon är så jävla dum i huvudet o glömde få hovslagartid så han blev halt för han gick med väldigt länge mellan skoningarna. O då tror hon att hoppningen kommer förstöra honom. VI ar hoppat max 60-70cm höga hinder, det går inte att ta söndr en häst på den höjden. Jag hade förstått det om vi hade hoppat o tränat på 1.20-1.40, då hade vi kunnat diskutera att hästen kan riskera att gå sönder i frambenen. Blir så trött. Hon har så jävla mycket ideer som jag inte förstår eller håller med om. O nu har hon återigen bestämt sig för att inte rida hästen för att hon är fet. Hon är fet så det är inte dte, o hon påstår att hon gör allt hon kan för att gå ner, men hon äter inte regelbunda måltider.. tror hon har tidit hästen max, absolut max 10 gånger sedan jag började rida honom i september o innan dess hade hon ridit honom 2 el 3 gånger o då hade hon haft hästen i 1år innan jag började rida honmom........ blir så trött

roade mig själv med att sitta o läsa om olika psykiska diagnoser. Tydligen är dubbeldiagnoserin ADHD och Bulimi relativt vanligt och medicineringen mot ADHD har visat sig ge positiva utslag även för det bulimiska beteendet. Jag har inte ADHD så den medicinen lär jag ju aldrig få men ja, allmänbildande information om inte annat... har däremot läst lite om dystymi "den okända folksjudomen", beskrivs som en långvarig (kronisk) lättare depression där den drabbade har en konstant depressiv känsla, trötthet, hopplöshet, nedstämdhet. Den drabbade kan uppnå "lyckokänslor" vid tillfällen och händelser men faller därefter tillbaka till en grå hopplöshet där det mesta går på rutin. Det känns som en diagnos som stämmer in på mig just nu. Jag har ingen djupare depression men jag vet att det ligger en lätt depression o trycker som påverkar mig negativt. Jag är konstant och utan anledning trött, jag gör det mesta på rutin, jag ser verkligen inte mycket mening med någonting jag gör just nu, varken ridningen, skolan eller jobbsökandet. Går inte att söka jobb och försöka skriva ett brev som motiverar varför de skulle vilja ha MIG som anställd... jag hade inte vetat ha mig som anställd så varför skulle någon annan vilja ha det?Jag är inte mycket för diagnoser egentligen, tycker att det är för mycket fokus på just diagnoser i vården idag men ibland är det skönt att få ett namn på det som är problematiskt i ens liv, blir lite lättare att hantera om man kan kalla det för något, men, ja, jag får inga diagnoser för jag är för bra på att le och spela socialt accepterade minspel.

Jag var o tränade hunden idag, det gick mot all förmodan riktigt bra. Mot slutet började han bli trött och ofokuserad, precis som jag, men vi fick faktiskt beröm av tränaren för att vi utvecklats o det går framåt i vår relation, så det var riktigt kul att höra. Förvånande men kul. Det känns ju inte som det annars, får bara klagomål på min hund o hans uppfostran, listan kunde göras lång kring vad T inte var nöjd med hos honom när hon passade honom sist. O jag vet att min hund är en liten odåga men en del av de sakerna hon beskriver är saker som jag inte märker (ex skällande på natten, det gör han ALDRIG hemma) eller att han är stirrig att gå med, visst han kan roar sig med att gå från sida till sida o ja, det stör det mig men då brukar det räcka med en tillsägelse för att han ska sluta o gå på den sidan jag vill. Att han drar är jag medveten om, speciellt om man går tillsammans med en annan hund men han har blivit så mycket bättre så jag kan inte göra annat än att fortsätta träna. Jag stör mig radikalt på hans beteende när vi möter andra hundar, det är helt oacceptabelt men det jobbar vi som fan på. O att han springer efter henne så fort hon rör sig i lägenheten, ja, det gör han hemma också till viss del, speciellt när han är rastlös så då går det inte att förvänta sig att han inte gör det i en miljö där han inte är 100% trygg. Han är en otroligt aktiv och rastlös hund, det spelar ingen roll hur mycket träning han än får o hur uppfostrad han än blir, han kommer alltid vara "in your face (as)" så fort han inte är 100% avkopplad, vilket han bara är när han är med mig. O visst, det har sina nackdelar med att ha en hund som är "mammig" men han är min, bara min, o jag tänker inte hålla på o lämna bort honom på passning bara för att han ska lära sig att koppla av utan mig.. fick bo hemma hos mina föräldrar i 1v för att han skulle lugna sig där, kan liksom inte bo överallt bara för att kunna ha hundvakt... 

Messade med T i gårkväll, skickade svar på hennes "det är ju bara kul" sms ang hoppningen, skrev typ, jovisst, skit kul! o så undrade hon varför jag tar ridningen så allvarligt? det fick mig att tänka till lite, det kanske är dags att sluta ta ridningen på allvar? Jag kommer ju ändå ingenstans med den, varför låtsas o hoppas på att en dag ha råd med en egen häst o kunna bli duktig när det ändå aldrig kommer hända? Kanske bara ska nöja mig med att vara en värdelös amatör ryttare som kommer betala 150kr/gång för en 45minuters ridlektion på ett gammalt ök ihop med 8 andra värdelösa ryttare på andra ök. Jag har ju inte kommit någonstans på de 19 åren jag ridit hitintills så varför skulle det ändras nu?

skrev iaf tillbaka till henne att ridningen är den enda sport som jag någonsin velat satsa på och det är pga pengar och hästbrist som jag inte har kunnat satsa. O att ridningen går åt helvete samtidigt som allt annat i mitt liv går åt helvete i ett enda stort misslyckande gör att det blir lite för mycket på en gång.... hon skrev tillbaka att hon hoppas att jag kan vända hur jag känner o mår just nu snart o att jag skulle välja ut en eller två positiva saker o fokusera på dem.

blir så jävla arg på mig själv för att jag ens skickade första sms'et, ska inte säga någonting till någon när jag mår så. Jag själv hatar när andra människor bara gnäller över att allt är skit o går dåligt o det är så synd om dem. Hatar det, stör mig som fan när människor håller på så o tvingar sig på andra för att få någon som tycker synd om dem o berättar att de inte alls är helt jävla kassa. O så gör jag precis likadant själv. Hatar det, men det hade varit så jävla skönt om någon jävla människa hade kunnat komma med någon kommentar som bevisar att jag inte är fullständigt värdelös just nu o att det visst är värt att leva... T är sjukt skön med det för hon accepterar inte att man gräver ner sig i nån jävla självömkan utan står isf för att hon tycker att man ska gaska upp sig så hennes svar var egentligen det enda rätta, en snäll kommentar för att visa medlidande o så ett tips för att göra något åt det. Hon ringde mig för en stund sedan o frågade om jag mådde bättre idag, o det kan jag knappast påstå att jag gör men jag svarade att det gör jag väl o bytte ämne... Jag står inte ut med mig själv när jag bara gnäller o gnäller o gnäller o tycker synd om mig själv, då tänker jag inte tvinga mina enda vänner att stå ut med mig heller. Tänker inte visa upp den sidan på riktigt för T, klarar inte av att hon inte orkar med mig så det är bara att bita ihop o hålla käften o klistra ett smile på läpparna. Problemet är att jag orkar inte längre, jag är så vansinnigt trött på allt just nu. Jag kan inte se vart jag vill komma med mitt liv. Kan inte ens fylla i några ansökningsformulär för jobb för jag vill inte ha något av jobben som finns? För hur ska jag kunna marknadsföra mig? Känner mig just nu helt jävla värdelös. Visst, jag är en bra skådespelare, det vet jag, fråga de flesta i min närhet så har de inte en jävla susning om hur jag mår eller hur extremt dålig självkänsla o självförtroende jag har för jag låter inte andra se det... ytterligare anledning till varför jag ångrar sms'et till T, det som inte syns det finns inte. Den dagen jag beslutar mig för att avsluta detta jävla skitlivet, den dagen ska det komma som en förvåning för alla, det ska inte finnas någon som ska kunna tänka "men om jag bara"... det ska vara en enorm förvåning med kommentarerna: Va, men hon som var så glad o mådde så bra! " sen lär jag väl ändå inte lycka med det för på senaste tiden har jag fan inte ens orkat hålla fasaden uppe till mer än kanske 70% så det är för mycket som smyger igenom... så jävla illa...

borde kanske sluta rida helt o hållet. Så jävla värdelöst går det. Tog en av lektionshästarna på en träningstävling idag, mest för att få hoppa lite o få lite självförtroende i ridningen igen, men ja, det lyckades inte. red ridskolans mest populära hopphäst, som jag själv beskriver som den bästa hopphästen i stallet, men nä, inte ens honom kunde jag få att hoppa ordentligt. Stannade på tre hinder, hade ingen kontroll på honom, han lyssnade inte alls så alla svängar gick åt skogen o de hinderna han inte kände för att gå mot sket han i. fick ritten filmad o det är så jag skäms "nä, det är bara kul" fick jag som svar när jag sa till T att jag skäms över ritten... bara kul, jo, det är ju jätte kul att inför flera av sina elever genomföra en totalt värdelös ritt. Det är ju precis det man vill som ponnyridlärare, visa eleverna hur man inte ska göra. Jag höll ett smile på läpparna o skrattade bort det inför dem, inför alla, men jag skäms. Det är så jävla dåligt ridet, den bästa jävla hästen i stallet o inte ens den kan jag rida... en gång i tiden kunde jag rida, satt o red tokiga unghästar med världens rodeoshower utan problem. Jag kunde till o med rida dressyr. När jag satt o red en av mina konvalicenthästar så red två av tjejerna i stallet samtidigt, en av dem på sin unghäst, o satt o gjorde öppa i galopp... det kunde jag också en gång i tiden men nu, kan fan inte ens rida en vanlig jävla öppa... kan knappt förklara för mina elever hur man rider en öppna för jag har seriöst glömt hur man gör. Känns som om ingenting går just nu, är verkligen nere i en riktig skitperiod. Skolan går fullständigt åt skogen, kan inte läsa mer än ett kapitel i taget utan att glömma bort allt jag läst, o knappt det kan jag... hundträningen går inte bra alls, ska iväg o träna honom för tränare imorgon o kommer få de värsta utskällningarna någonsin över hur kasst ledarskap jag har över min hund... bulimin går åt skogen, hetsätningarna bara fortsätter, gå fam bara upp i vikt o defenitivt inte ner ett enda gram. Fysträningen går skit, körde dubbelpass igår o har världens träningsvärk o orkade knappt hålla igång hela sista passet... kännermig vaninnigt värdelöst, ingenting går som jag vill, lyckas inte med någonting. Ringde upp bästa kompisen idag för att höra hur det går med henne o hennes mamma o det var så jag efter en stund tänkte den så jävla egoitiska tanken; varför ringde jag henne nu?, hur jävla ego får man bli, för fan, min bästa väns mamma är döende o jag orkar knappt ringa o prata med henne. Vi snackade i dryga timmen men ja, inte ens där kan jag räcka till o göra något värdefullt...

blir så trött...

kvällen igår blev så bra så det är inte sant. Bästa bandet ever, de är så bra o det är sånt drag , konserten var helt underbar, ler bara av tanken på det! helt underbart. det är en så underbar känsla när man kan försvinna in helt i musiken, ingenting annat existerar, bara en själv och musik och 10000 andra människor som känner exakt samma sak. Som står och sjunger med, klappar, hoppar skriker o ler, alla bara ler. Finns inte mycket här i livet som kan ge mig en sån energikick och lyckokänsla. T var hemma hos mig innan jag åkte för att hämta hunden o hjälpa mig att knäppa klänningen o jag kan helt ärligt säga att när jag valde kläder så stod det mellan en tajt klänning och en kjol med löst linne o mycket av anledningen till att jag valde klänningen var för att T skulle komma o jag ville ha på mig något riktigt snyggt. Jag vet att hon inte är intresserad o att hon inte är attraherad av tjejer men, vafan, jag har andra vänner som inte är bi/homo som ändå gillar att se en tjej i snygga kläder. Även om jag hade en hel del panik över att ha på mig en så tajt klänning som visar alla former, speciellt min enorma röv, så släppte paniken ganska mycket med vinet, så det blev bra, riktigt bra. O kvällen var fantastisk, riktigt fantastisk. det enda som hade gjort den bättre är om jag hade mött T när jag kom hem... men nu kom jag istället hem till en helt tom lägenhet, inte ens en hund, riktigt tomt utan honom. FIck tillbaka honom i förmiddags, T hämtade mig på tåget o körde mig o vovven till stallet. Men det var faktiskt skönt att inte behöva gå ut med hunden varken på kvällen (natten) o inte heller på morgonen. Älskar min hund men att alltid behöva gå upp o gå ut med honom det första man gör på morgonen o det sista man gör på kvällen är lite segt ibland, det är skönt när man kan ha lite semester :)

Var hos veterinären med gammelhästen o fick tillåtelse att sätta igång honom nu efter hältan, helt underbart :) o sen blev det en helkväll med T, först en riktigt lång ridtur o sen en lång promenad med vovvarna o så körde hon mig hem. Jag hade mockat o fixat allt till hennes häst under dagen o till o med ryktat honom när hon kom, för hon blev sen o jag hade tänkt rida en häst till idag men jag kände att jag orkade inte riktigt det vilket i slutändan blev superbra för då fick jag umgås med T o bara slappa med djuren hela kvällen.

Så ikväll är jag lugn o lycklig o känner att det finns riktigt hopp om livet igen. Det går att må bra, det finns kvar o kan tas fram, jag behöver inte må skit jämt, jag kan må riktigt bra, som igår, som idag. Det är så skönt att bli påmind om det, riktgt skönt :)

jag är så vansinnigt besviken just nu. Ikväll spelar ett av mina absoluta favoritband och jag köpte biljetterna i december månad för att vara hundra på att de inte skulle ha tagit slut. en kompis ska hänga med o se dem, hon är inte lika frälst i dem som jag men verkade sjukt pepp på att hänga med. Vi sa från början att vi skulle göra en halvdag av det, åka över så vi kunde käka o ta några drinkar innan konserten, ingen stress utan bara ha trevligt o slappna av o peppa för konserten. Jag skaffade hundvakt för 2 månader sedan, hade till o med en plan B och en plan C om det kulle skita sig med plan A. I fredags messade jag kompisen som ska med o skrev nått i stil med "åh, snart är det dags", då berättar hon fint att hon inte ens har sett till att byta arbetspass så hon slutar jobba kl 18.00 INSLÄPP är 19.00 vi har ståplatser på en slutsåld konsert, att käka o ta nån öl innan är ju bara att helt glömma, vi kommer vara där runt 20.00 dvs när förbanden drar igång, dvs när alla har ställt sig packade som sillar o vi snällt kommer få stå längst bak o vara lyckliga om vi ens ser dem på storbildsskärmen. Jag är så jävla arg o besviken, om hon hade tänkt till för 3 (!!!) månader sedan hade jag kunnat stå längst fram, lugn o glad o småfull, men nä, nu kommer jag komma dit, stressad o irriterad o sjukt jävla opepp. Vill inte ens åka just nu, känns som hela jävla kvällen är förstörd redan....

det är lite komiskt ändå, jag har denna blogg helt anonym, antingen ska någon halka in verkligen på ett bananskal och lyckas känna igen mig, det är väl inte super super svårt om man känner mig men det är inte så många i min bekantskapskrets som känner mig så väl att de hade känt igen mig genom att läsa här, eller så ska någon verkligen leta efter den o det är nog 2-3 personer som jag ens nämnt att jag har en anonymblogg för o jag tror inte att någon av dem skulle göra varken det ena eller det andra, men vad blev jag väckt av imorse? jo, ett mess med förfrågan om jag kan passa hästen och ett stort tack för att jag hjälpt till fram till nu.... tankeläsare/bloggläsare/slump? Mest troligt slump, tror inte att T är något av de första två. men lite komiskt är det ändå. Jag tog pållen idag ockå, kan inte säga nej till henne, hade planerat att ha en hästfri dag men ja, det sket sig... ganska bra ändå att det sket sig. Var med W på sjukhuset för att hälsa på hennes döende mamma... det var jobbigt, inte att träffa hennes mamma, det är hemskt att hon är döende men livet tar slut för oss alla förr eller senare men det var hemskt att se W, hon kämpar o kämpar o kämpar för att hålla modet uppe, jagar runt på läkarna, boendestöd, nya läkare, det ena efter det andra som klyddar och så ska hon ändå hålla uppe en god min för sin mamma. Hon lyckas jätte bra, vi satt där i ca 1h o var gång hennes mamma tittade på henne så höll hon ett leende på läpparna men så fort mamman vände bort blicken eller blundade så syntes sorgen i hela W's ansikte. Det är fruktansvärt att se, jag hatar att någon jag tycker om så mycket lider så mycket o det finns ingenting jag kan göra. Försöker erbjuda vad stöd jag kan, följa med till sjukhuset, berätta för henne att hon kan ringa när hon vill, men det stämmer inte ens, jag kan inte ens svara i telefonen när som helst, jag får inte ihop mitt liv som det är o hade vikt mig ut och in för att få ihop livet och hinna med att finnas för henne när som helst på dygnet. Men just nu ligger paniken o väntar... tittar på mitt schema för nästa vecka, eller, ja, denna veckan blir det ju, det är måndag, o jag har redan panik och ångest för att jag inte hinner med vad jag måste hinna med. Skolan är det som verkligen kommer i skymundan. Borde sitta o plugga varenda sekund jag har över men orken finns inte, o tiden att sätta mig en heldag för att verkligen kunna fokusera finns inte heller. Försummar de få vännerna jag har så självklart har de tröttnat o mitt dåliga samvete för att jag inte träffat dem vinner så då sätter jag en en gång skolan åt sidan för att träffa dem, på den enda lediga dagen jag har denna veckan, den enda dagen jag kunde ägna åt studierna. Det är mindre än 2v kvar till deadlinen för denna kursen o jag har läst knappt 2/3 av EN bok o varit på en föreläsning.... mamma frågar gång på gång om hon ska hitta någon annan som hjälper dem med deras häst men jag känner bara att en häst mer eller mindre spelar ingen roll, det är främst jobbkvällarna som förstör för föreläsningarna o om jag ändå är i stallet så är det skitsaksamma, 1½h total pendlingstid, då kan jag lika gärna ha 3 som 4 hästar...

det som jag vet hade hjälpt hade varit om jag kunde bli av med ätstörningarna, fått ett fast o regelbundet sov och mat schema och inte slängt bort timmar efter timmar på att hetsäta och spy... o sen inte kunna sova ordntligt så jag inte kommer ur sängen på morgonen...  det är det som jag vet hade hjälpt, men det som jag inte klarar av att göra....

orkar inte ens skriva... har ägnat stora delen av dagen med att vara arg pga saknaden av ett TACK.... blev väckt kl 7.22 imorse av ett sms "kan du ta min häst idag ockå?" svar: klar, åker dit ikväll. Sen ingenting... det är 4e dagen nu jag passar hästen för hon är sjuk o inte ens ett TACK.... seriöst... hur svårt kan det vara? ett sms tillbaka med: "tack så mycket".... jag vet att det är ganska patetiskt att hänga upp sig på en sån sak men det gör jag, jag tycker det är rent jävla hyfs att säga Tack om någon ställer upp, speciellt när man vet att personen som ställer upp har mycket att göra och egentligen inte har tid.... jag ska sluta ställa upp... orka vända sig utochin för andra människor när man ändå inte ens får ett tack tillbaka...

men, nä..... blir bara så jävla less... ännu mer irriterande är att det är T som är sjuk o hennes häst som jag tar hand om.... vi har haft ganska många samtal kring att be andra människor ta hand om sina hästar o sitt eget ansvar över djuren o jo, alla kan bli sjuka, det är inte dte, o jag vet att hon har fullt förtroende för mig när det gäller hennes häst o det är delvis därför hon ber mig ta honom o jag erbjöd mig för fan att ta honom hela helgen för att hon skulle känna att hon kunde vila ut o bli frisk på riktigt, men, hur svårt kan det vara att skicka ett sms tillbaka med ett TACK? blir bara så irriterad... sen är jag nog egentligen irriterad över att jag inte fått träffa henne på flera dagar. Vi skulle ha åkt o tränat hundarna ihop o firat lite påsk tillsammans under helgen o ridit ihop men det har ju inte blivit, vi har inte ens pratat med varandra... så det spär säkert på irritationen... blir så trött på mig själv över att fortfarande gå o tänka på henne o vad som hände på nyår. Det var en fyllegrej som aldrig kommer hända igen, varför kan inte inte bara släppa det??? Jag är inte ens kär i henne... eller jo... det är kanske det jag är

o egentligen blir jag arg på mig själv, om jag inte vill så varför inte bara säga NEJ?? O det är inte ens det att jag inte vill, för hennes häst är riktigt trevlig att rida, idag, efter 3 dagars intensiv arbete med bara mjukgörande dressyr så gick han riktigt trevligt och var en fröjd att rida, var helt ensam i stallet efter ridningen o bara gick o mös med hästarna o hade hunden lös utan att behöva oroa mig för honom o det är jätte skönt o jag tycker ju om det, men sen kommer paniken över att jag fortfarande inte pluggat, jag har inte sökt några jobb på 2 dagar, jag behöver träna hunden, jag har iaf tvättat, men inte fixat något i trädgården trots att det stod på schemat idag... o det är i de tillfällena jag blir arg för att jag går med på att  vara i stallet varje dag, o andra människor skiter i vilket, ridskolehästen ska på återbesök på tisdag, eller, ja, hon skulle haft återbesök då men nä, en av personalens ungar är sjuk så då kan de inte boka en tid??? WTF? då får väl någon av de andra i personalen åka in med hästen???? eller så får väl ungens jävla pappa vara hemma med ungjävlen en fucking dag??? Förstår inte varför jag ska vända ut o in på mitt liv och offra min tid som jag verkligen inte har när de som verkligen sitter på ansvaret inte bryr sig...

(dålig video men texten säger allt)

jag blir bara så less...

var ute o för att springa imorse, fettet bara väller ut över kroppen så jag måste komma igång på allvar med träning... men det gick åt helvete. Fick sånna jävla magkramper redan innan första kilometern o de släpper inte... försöker jag pressa genom dem så krampar det så jag svimmar. Jag har haft de kramperna förr, allt för ofta, det spelar ingen roll om jag är i igångsättnings fasen av löpträningen eller om jag är i bra kondis, de bara kommer precis när fan de vill o det går inte över, kan stå still, sitta, gå hur länge som helst o 1minut efter att jag börjar springa igen (oavsett tempo) så kommer de igen... blir vansinnig, min kropp är så jävla fucked up och idiotisk, vill inte ha den. Behöver en lobotomi, nya tarmar, nya leder, en ny rygg, nya knän och nya muskler.... Reservdelar hade varit das shit... det värker i varenda led i min kropp just nu, kliar värker, som myror i benen som springer runt med små knivar fästa på fötterna fast i varenda led istället för i musklerna. Jag vet att skiten jag stoppar i mig och kräkningarna kanske inte är det bästa sättet att få bot på kroppens idiotik men vafan, nämnde jag att jag vill ha en lobotomering också?

Gick idag och funderade på bästa sättet att ta livet av sig på. OM jag skulle få för mig att ta livet av mig så hade jag absolut inte velat ha någon annan inblandad, typ hoppa framför ett tåg/lastbil, det är så himla synd om föraren att tvingas leva med det, DET är själviskt. Jag tycker egentligen att alla självmord är själviska, det är ju vägen ut för en själv men jag tycker inte att alla självmord är fel, det är upp till var och en att bestämma över sitt eget liv och då ska man få lov att fatta beslutet att avsluta sitt liv också om man verkligen har provat alla utvägar och det inte går. Men, om jag hade tagit livet av mig så vill jag inte lämna en röra bakom mig, jag tycker synd om personen som tvingas hitta mig om jag skurit av pulsådern, det är nog en syn som fastnar på hornhinnan... att ta piller kan vara "snyggt" men det är slöseri med resurser för personen som hittar mig lär mest troligt ringa ambulansen o de har ju viktigare personer att hämta, o tänk om jag inte satt i mig tillräckligt med piller, fan att misslyckas med ett välplanerat självmord. Hänga mig är samma sak, skjuta mig i huvudet hade jag aldrig vågat. Dränka mig själv är en lika stor mardröm som att hoppa från en klippa. jag avskyr känslan av att falla helt handlöst. Hoppa fallskärm kan jag göra men aldrig bungyjump o får panik av "nedsläppet" på tivoli. Drunkna skulle jag kunna tänka mig, att få dö under vatten är helt ok men när dödsångesten sätter in så lär jag inte känna riktgt samma sak.

Ush, men nä, sitta här o diskutera självmordsätt, det finns fan inget bra sätt att ta livet av sig. Även om jag lite för ofta funderar på den utvägen så påminner jag mig själv om att det är inget som går att ångra, gör jag det så har jag gjort det, väntar jag så har jag alltid möjligheten kvar. Dö kan jag göra när jag vill men leva kan jag bara göra nu. O jag vill ju faktiskt inte dö, jag vill bara inte ha mitt liv som det är nu....