förstår inte känsan i kroppen just nu, avundsjuka, ilska, sorg, tomhet, allt helt utan ensamhet. låg kvar i sängen för länge, somnade på soffan några timmar senare. en överdålig löprunda, ilska mot hunden. konstant irritation mot allt. Hatar situationen just nu. Meningslöst, ansvarslöst, tråkigt. Inget är roligt, allt kan göras imorgon för inga planer finns... 

Ringde Lisa imorse, fick ett sms tillbaka. Hon var uppokat på annat. Kort, rakt o enkelt svar tillbaka o tusen tankar bubblade upp i mitt huvud.... kunde hon inte skrivit nått mer, kunde hon inte föreslått en annan dag, vågar jag fråga om vi kan ses en annan dag, kommer hon höra av sig o fråga om vi ska ses igen, vill hon ses igen, är hon intresserad? Så jävla patetiskt känner jag mig, Ja, hon hörde inte av sig igår, nä, hon hade inte tid att träffa mig idag, nä, hon föreslåg ingen annan dag. Vem vet om hon kommer fråga om vi ska ses en annan dag.... 

Är det ok att köra ignoreringsstilen efter typ 5 träffar o sex? Är jag helt dum i huvudet som reagerar o direkt tänker at hon inte vill ha mer med mig att göra bara för hon sett mig naken? 

Jag kan förstå det om det skulle vara så, jag hade heller inte velat träffa mig om jag haft sex med mig, fy fan vad äckligt... 

måste banta dessutom

mår egentligen inte bra, har ont i huvudet o öronen, sprang lite innan, om man nu kan kalla det för att springa, var mest gång... borde sticka till gymmet o köra dubbelpass nu men har redan missat första och jag vet inte om jag orkar på nästa. borde kanske inte ens mtp att jag inte vill bli sjuk... orkar ingenting, vill ingenting. måste få ett jobb, dör av att vara arbetslös. hatar min jävla situation just nu.. 

https://www.change.org/petitions/stand-against-russia-s-brutal-crackdown-on-gay-rights-urge-winter-olympics-2014-sponsors-to-condemn-anti-gay-laws

Vinter OS 2014 kommer vara i Ryssland och våra världsstjärnor som är Gay riskerar att hamna i fängelse för att de delar segerglädje eller förluster med sina partners. 

Hur kan detta vara ok? 

Jag blev kallad äcklig för att jag kysstes med tjejen jag är intresserad av på en konsert, det kan jag ta, det är inte ok, men jag överlever det utan några större men. Att bli kastad i fängelse, misshandlad, torterad, dödad för samma sak, det är inte ok, det är inte något man kan ta, det lämnar men. Det är så sjukt att jag inte vet vart jag ska börja svära...  

Ibland undrar jag om det ens är värt att leva som människa i denna världen, vi kanske bara skulle detonera en av de många atombomberna och spränga hela jorden i luften. Förinta mänskligheten för vi är ändå den sjukaste och vidrigaste rasen som någonsin levt på denna jord. Men då är det kanske bättre att ta fram nått vapen som bara har ihjäl människorna och inte djuren och växterna. De har iaf inte gjort något fel. 

Ju fler år jag lever i denna världen desto mer hatar jag den. 

fy fan

detta med dejtande o få känslor för någon är svårt, jag avskyr det på riktigt. Gått hela dagen o hindrat mig själv från att skicka ett sms till Lisa o fråga om hon vill komma över ikväll, eller bara messa för att få höra från henne. Hade en super härlig kväll o natt igår. Gick på konsert, promenerade runt hand i hand eller med armarna om varandra, kysstes ute i allmänheten o hade sex väl dolda från allmänheten  i en trea på sjunde våningen! Låg kvar länge i sängen imorse men inget fysiskt hände, stod och blickade ut på utsikten med min arm runt hennes midja men fick inget gensvar. Kysstes när hon lämnade av mig vid bussen o hon log när hon gick där ifrån. Men jag vågar inte lita på känslan av att hon skulle känna samma som jag, att hon kanske skulle kunna bli kär i mig. Jag tror att jag börjar bli kär i henne. Det är inte första gången jag har sex med en tjej men jag var nervös och kände mig som en total oskuld som bara fumlade. Kunde knappt avgöra om hon njöt eller inte, för min del var det ok. Inte mindblowing men inte dåligt. Men jag har väldigt sällan, eller kanske aldrig, vad folk beskriver som Mindblowing sex, trekant har hintintills varit bäst, då händer mycket hela tiden men mindblowing kallar jag nog inte det ändå. Kanske jag som har byggt upp någon fantasi om hur sex ska vara, fantasi som aldrig kommer uppfyllas. Jag tänker för mycket tror jag, slappnar inte av även om jag vill. Får aldrig en orgasm. Säger att jag får det, är sjukt bra på att fejka, o kanske återigen, det kanske inte är så där underbart som jag målat upp i mitt huvud så jag kanske visst fått en, utan att veta om det. 

Har en känsla som jag minns  i hela kroppen. Från min absolut första, och egentligen enda, orgasm. Min dåvarande pojkvän som gick ner på mig. Första gången jag varit med om det och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Det var mindblowing, totalt mindblowing. Men jag har aldrig upplevt det igen. Kanske den käslan har lämnar mig för alltid. Vem vem. Har mest sex för att det ska så vara... eller, jag älskar att ligga o pussas o kramas o bara smeka, behöver inte vara mer. Varken om jag är med en kille eller tjej. Med Lisa ville jag mest bara ligga nära o mysa men steget från det till sex är litet och vill den andra så är jag på. Att ge njutning är bättre än att få ofta. 

Men nu går jag o funderar på vad jag ska göra, när kan jag höra av mig igen utan att vara för pushig, ska jag vänta på att hon gör det? Skickade ett mess för att tacka för igår o säga/fråga nått annat o fick svar tillbaka. Men hon ger inte så tydliga signaler. När vi träffades igår så tog hon direkt min hand, höll armen om min midja, satt med armen om min axel när vi satt  drack vin med hennes vänner, låter mig stå o hålla om henne o kysste mig tillbaka öppet. Men när jag gör halvdåliga försök till att "flörta" över sms så får jag inget svar alls på det... Vill inte dra för stora växlar i något, vill inte förbereda mig på varken det ena eller det andra, vill bara ta hela relationen som den kommer, dag för dag, träff för träff. Just nu hoppas jag hon vill ses igen snart eller att hon säger ifrån ärligt om hon inte vill. Hatar detta, vill inte vara för på för jag vill inte stöta bort henne, men vill inte vara för avvaktande så hon inte tror att jag är intresserad... jävla balansgång... avskyr det :P 

god natt

känslan av att vara behövd, att kunna ställa upp för någon på ett sådant sätt man verkligen önskar att den personen ställt upp för en själv är förknippat med så mycket tankar att jag knappt kan reda ut dem. Så många gånger har situationen varit den omvända, jag gråter o är svag o hon är stark men, jag lämnas ensam o hon kan inte ens hålla om mig när jag gråter utan lämnar av mig hemma i ensamheten. Nästan 1 dygn spenderade jag vid hennes sida när hon kraschade, hittade henne storgråtande av ångest i sängen o bara la mig tätt intill o höll om henne. Fixade mat, tvingade ut henne på promenad, höll om henne i gråtattackerna, kliade henne på ryggen för att få henne att slappna av o kunna somna på natten. Gjorde allt jag själv önskar att någon annan kunde göra för mig när situationen varit omvänd. Har handlat åt henne, fixat mat, tagit hand om djuren, ringt o pratat, försökt göra allt i min makt för att hon ska må bättre. Det var slumpen som avgjorde att jag var där när hon kraschade, annars hade jag nog aldrig fått veta, hon hade aldrig berättat, jag hade aldrig insett hur illa det var. Hon hade gjort som jag gjort i alla år, tagit på masken och låtsas som ingenting. Hon hade aldrig ringt för att be mig komma över, precis som jag hade hon gråtit i sin ensamhet trots att sällskap och någon som håller om en är det man längtar efter mest. Livet är märkligt. Slumpen kan få oväntade konsekvenser. Skapa situationen där en tillit och närhet uppstår som aldrig uppstått annars. Känns som flera murar är raserade även om flera sakta byggs upp. Nya band är knutna men jag kan inte avgöra vilken styrka knoparna är åtdragna med. Jag hoppas det varar, jag hoppas tilliten som uppstod dessa dagarna stannar men vem vet... Murar rivs och byggs upp. 

Det var länge sedan jag skrev här inne senast. Jag misslyckades med Gtb-varvet. Eller, jag sprang det på en helt OK tid men jag var inte smal. Jag blev klar med både uppsatsen och jobbrapporten. Båda fick högsta betyg. Jag övervägde att ta livet av mig sista veckan. Jag kraschade i sängen när det var klart. Grät hejdlöst i några dagar så fort jag tänkte tanken "jag måste". Jag har fortfarande inte kräkt. Jag har 21% kroppsfett. Jag ligger "över medel" i fysisk form, både styrka och kondition. Jag avskyr min kropp. Jag får inget jobb. Jag gör ingen nytta alls. Jag kan inte uppfostra min hund. Jag vet inte hur jag ska betala mina räkningar om 2 månader. Jag försöker gång på gång svara på frågan "vad vill du göra i framtiden" och kan fortfarande inte se att jag har en framtid. Jag är inte deprimerad i depressionens äkta bemärkelse. Jag är så nära psykiskt frisk som jag kan komma men ändå känns allt fel. 

Jag har inte tränat ordentligt sedan Gtb-varvet. Har sprungit nått litet, varit på något enstaka pass på gymmet men det går knappt att räkna så utspritt som det varit. Alla sommarens planer har fallerat i ren frustration kring att situationen är smått meningslös. Jag har lärt mig att "utbrändhet/depression" kommer fort när man är arbetslös.... Jag avskyr min livssituation. 

över ett år har nu passerat sen jag slutade spy. över ett år som fri från bulimin, iaf de fysiska symptomen. Det är jätte skönt, jag är stolt över att jag klarat av det. Helt själv dessutom. Det är stort men det är jobbigt. Har gått upp 7kg de senaste 2 åren.... det var ganska exakt 2år sedan jag skrevs in på ätstörningsenheten (denna omgången) och då vägde jag 7, kanske till o med 8 kilo mindre. Har inte vågat ställa mig på vågen den senaste månaden. Jag äter fruktansvärt dåligt sen någon månad tillbaka. Det är inte uppe i fulla hetsätningar men det är enorma mängder varje dag. Lever mer eller mindre på godis o mackor. försöker skärpa mig o äta lagad mat o inte så mycket skit men sugen blir ofta för stora och orken är för liten. Sommaren står inför dörren, låg i trädgården i bikini idag under någon timme när solen stod som högst, tror inte jag hade vågat visa mig på stranden. Har inte haft sex sen i november, hade nog inte klarat av det. Har funderat på att ringa K men vågar inte för jag känner mig för tjock. Vägde 4-5kilo mindre när jag träffade henne första gången, såg så mycket bättre ut då. Nu kommer hon inte vilja röra mig, även om hon fortfarande är större än vad jag är... hon gav alltid kommentaren att jag var liten och sexig, nu är jag fet och äcklig. Vill gå ner, vill inget hellre än att gå ner men jag kan och vågar inte. Jag borde räkna kalorier och hålla igen, hålla stenkoll på vad jag stoppar i mig. Vad jag gör av med vet jag, enda anledningen till att jag inte rullar fram är för att jag tränar så mycket det bara går, får gigantisk ångest om jag inte tränar men nu senaste veckorna har jag till o med minskat på det för att hinna med skolan och jobbet. Ska spendera sommaren med att träna, flera timmar varje dag, ska jobbar hård med att få ordning på maten men vet att det blir svårt om jag bara går hemma. ska söka jobb minst lika många timmar som jag tränar,

komma i mitt livs bästa form, hitta drömjobbet o bli lycklig. så jag ska bara hålla ut en månad, sen ska jag verkligen ta tag i allt. men just nu måste jag priotitera skolan oavsett hur obehagligt det är för kroppen

jag vet inte längre. Har skött mig bra med det mesta. skulle ha slutat äta godis, inte bara för att gå ner de äckliga kilona jag ökat det senaste året utan för att jag äter för mycket godis och för lite riktig mat och mår inte fysiskt bra av det. Jag tränar minst ett pass per dag, ofta två och då måste jag äta riktig mat, så jag bestämde att jag nu hela april igenom skulle låta bli godis o äta minst ett mål lagad mat varje dag. Godiset gick åt helvete men jag har ätit varm mat iprincip alla dagarna hela månaden. Det hemska är att det syns. Har inte ökat i vikt o måttbandet är nästan oförändrat men formen har ändrats, det syns att jag byggd muskler nu o det är egentligen positivt men jag avskyr känslan av att se biffig ut, o grejen är att jag blir biffig. När jag gjorde lumpen var mina biceps större än de flesta killarnas även om jag var klenare. Hade jag varit kille så hade jag varit assnygg för då är det snyggt med ganska stora muskler o en riktig triangelformad överkropp, men det är inte lika snyggt på tjejer. Jag tycker inte det o jag tycker inte om kommentaren: jäklar vilka vältränade biceps du har.... förlåt, men jag gör inte det... 

har bara en oroklump i magen hela tiden. Har slutat med sömntabletterna sen några veckor tillbaka. Sov konstant, även dagtid, kom inte ur sängen på morgonen längre så jag slutade med dem. En vecka ungefär gick det super bra, sov 5-6h/natt, vaknade tidigt o pigg som satan Somnade fortfarande dagtid när jag pluggade eller satt o jobbade framför datorn men morgonen var lätt. Sen höll det inte i sig, någon vecka i sträck nu är det lätt sömn, vaknar flera gånger, jätte trött på morgonen men kan vakna superpigg kl 4. Någon dag gick jag upp 4.30 för jag kände att det var likabra, så när klockan blev 8.00 så hade hunden fått en långpromenad, och jag hade både löpt och styrketränat. Sen dog jag fullständigt när klockan blev 10. Drömmer så fruktansvärt mycket, lätta drömmar, precis på gränsen till medvetenhet, ibland vakendrömmar så jag knappt vet ut eller in, vet inte vad som är dröm eller sanning. Kan vakna i panik och rusa till toaletten för jag drömt att jag var kissnödig o när jag väl sitter där förstår jag knappt vart jag är, o är definitivt inte kissnödig... 

Motivationen går upp och ner hela tiden med skolan och jobbet. Hade några dagar förra veckan då jag producerade hur mycket som helst, denna veckan har jag inte gjort någonting. Försöker läsa, försöker ta in informationen men det går inte. Sitter o stirrar på ett blankt papper för jobbet o vet inte ens hur jag ska formulera första meningen på rapporten. Har en känsla av meningslöshet i hela kroppen. Skulle kunna plugga nu men jag bara vill inte, kan inte få mig själv att fokusera, känner mig bara meningslös. Hatar den känslan... ensam och meningslös.... 

jag måste nog snart torka ut mig själv så detta slutar... vaknade med en ångestklump i magen o bestämde mig för att ta hunden på en lång runda så vi var ute i över 1h, halva rundan kände jag tårarna komma, i mellanåt kom de. Min lille kille fattar ingenting, till slut bara stannar han, sätter sig ner o vägrar gå förrän jag kramat honom o ler. Älskar honom mer än någonting i världen men funderar på om det är bättre för honom att bo hos någon annan, någon som kan ta hand om honom bättre än jag, någon som ger honom vad han behöver i uppfostran, regler och tid. 

kom hem o åt frukost, stor grät när jag bredde mina mackor o gav upp o gav den andra till hunden efter att ha tvingat i mig den första ... men det här har jag redan skrivit. Det skrev jag imorse insåg jag nu... så välfungerande är min hjärna.... den fungerar inte alls... 

gick ut o sprang, 1.2mil helt utan att stanna o i jämt tempo, tog lite över 1h så det var ok tempo o benen kändes lättare än på länge men tårarna rann under tiden jag sprang. Förstår det inte... kan bara inte samla ihop mig själv. Klarade inte av att äta på flera timmar men fick i mig soppa vid 17, sen fick jag hetsätningspanik o cyklade till netto precis innan stängningstid o köpte en stor påse godis. Den har stått i köket i 1h nu, vill inte ens äta det men jag vet att jag kommer göra det. 

O just nu går Roxanne på spotify... den låten var igång när jag o t gick in i sovrummet... förstår inte det heller... har inte tänkt på henne på det sättet på länge, på flera månader, känt själv att jag inte är intresserad av henne på det sättet, jag tycker vansinnigt mycket om henne men inte sexuellt men nu helt plötsligt har jag börjat tänka på nyår igen o börjar bli helt fucked up i huvudet. Antar att det är för att det var evigheter sen jag hade sex sist o verkligen behöver någon som bara håller om mig, få närhet, riktigt närhet o kyssar, kan vara så enkelt. men varför måste jag gå tillbaka o tänka på henne? Det irriterar mig. O det gör mig lite ledsen att hon inte hört av sig alls idag för att fråga om jag mår bättre... kan väl tycka att om någon säger till en att man mår skit, både fysiskt o psykiskt så kanske man skickar ett sms dagen efter bara för att höra om det är bättre? Men det är väl bara jag... Ska sluta förvänta mig att någon annan bryr sig. Ska sluta bry mig själv, vill bara stänga av alla känslor fullständigt. Fokusera på vad jag måste göra o skita i allt annat. Glömma bort att det finns en värld runt omkring mig o bara excistera i känslolös tomhet. Glömma allt som väntar, alla krav, misslyckadet jag kommer stå inför om 2månader när min uppsats blir underkänd för att den inte är halvfärdig o jobbet inte kommer erbjuda mig någon vidare anställning för jag presterat för dåligt. Stå inför sommaren med en icke avklarad examen, inga pengar, inget jobb o som vanligt inga vänner att umgås med. Känns som jag ser fram emot min framtid. 

stod o bredde två rostmackor till frukost o kunde inte sluta gråta. Vet inte varför ens en gång, tårarna bara rinner. Är förbannad hela tiden, trött, irriterad, arg, utmattad. Kroppen strejkar o gör mest ont, hjärnan har sagt upp sig. Blir förbannad för allt, över 1h promenad med hunden nu på fm o hela rundan varierade jag mellan att gråta eller få agressationsutbrott. till slut blev hunden så trött på mig så han satte sig på rumpan o vägrade gå förrän jag satt mig bredvid honom o kramat honom. Klarade inte av att äta upp 2mackor till frukost men drack ett glas oboy o nu mår jag illa o känner mest för att kräka. Får inte kräka, om 1 månad har jag klarat 1år så jag får under inga omständigheter spy nu. Men mår bara skit. Grät halva kvällen i stallet, var idiotisk nog arg o besviken för att t inte hade tänkt steget längre o fixat till min häst så jag för en gång skull hade fått möjlighet att inte behöva åka dit för jag har så inåtahelvete mycket att göra o det hade varit helt underbart att bara en gång skull ha någon som ställer upp o gör mig en tjänst inte för att jag bönar o ber om det utan bara av ren jävla omtänksamhet för att hon vet att jag har fullt upp, är skitstressad o verkligen behövt den hjälpen. Jag har ställt upp för henne så många gånger, både när hon bett mig o när jag gjort det bara för att jag vet att hon har mycket att göra och hade blivit glad av att få slippa o när jag för en gång skull inte är i stallet innan eller samtidigt som henne o hon vet att jag är skitstressad så tänkte jag, eller hoppades, att hon kunde tänka på mig o fixa min häst bara för att vara snäll, men nä. varför skulle hon? hon messade på kvällen o frågade om jag ridit, skrev tillbaka att jag bara skrittat lite för jag orkade inte emr för jag mår skit.  o så frågade hon om det var fysiskt eller psykisk o när jag svarade att det var bådeoch så fick jag tillbaka "försök sova bort det". Sova bort det`? Sova bort att hela mitt liv just nu känns som en långsamt tågkrasch där jag bara sitter längst fram i tåget, ser det andra tåget rakt framför mig och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det. Jag mår skit, riktigt skit. Kan inte sluta gråta, kan inte samla tankarna för att få ihop varken skola eller jobbet. hunden bara bråkar o driver mig till vansinne för ajg klarar inte av honom. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar just nu. Jag ser inte hur det ska gå ihop, jag har 2månader på mig att klara uppsatsen och jag är inte ens 1/4 genom. o samtidigt måste jag söka jobb, klara hunden, klara mitt nuvarande jobb, träna, hästen o försöka träffa någon, försöka upprätthålla de få vänskapsrelationer jag har kvar. Jag vet bara inte hur jag ska klara det längre. tiden, orket, fokus, inget håller längre. vill bara ge upp men jag kan inte ge upp, jag kan inte dra ner på något. Har dunkande huvudvärk och måste ändå ge mig ut o springa så fort Gilmore Girls är slut o sen spendera iaf 4h med jobbet o sen resten av söndagsdygnet åt uppsatsen o jag vill bara inte, jag orkar inte, varken fysisk eller psykiskt jag bara orkar inte... men nu är programmet slut så jag måste. fan....................