länsgränsen är passerad och åter är jag ensam i min lägenhet. årets sista dag har snart passerat och smärtan från dess början sitter ännu. spenderat dagar av lycka och lugn med mina närmsta vänner, borta från allt vad jobb och skola och ansvar heter, bara umgåts, druckit te till fyra på morgonen, shoppat, pratat, kollat film, fisit. bara hhaft det så underbart lugnt som man bara kan ha med sina närmsta. o jag hinner inte mer än sätta mig på tåget innan klumpen i magen infinner sig. 

sitter med rinnande tårar och ångrar allt som hände för ett år sedan... ångrar första kyssen, ångrar hennes armar runt min kropp, ångrar hur hon höll mig i sin famn med armarna hårt kring mitt ansikte. hennes röst när hon full av lust säger att hon tycker om mig så mycket för att därefetr kyssa mig hårt. Dagen efter när hon ligger små stel i sängen men låter mina fingrar röra sig upp och ner för hennes kropp, låter mig ligga tätt intill med hennes hand i min. försiktiga, nästan skamfulla men hårda kramar, blicka omöjliga att läsa.... o timmarna senare, kommentaren: jag kan ju inte se att det skulle hända igen. Jag har inga känslor för dig. Det var bara en fyllegrej. Jag är inte attraherad av dig. Det var bara en fyllegrej..-....

ångesten växer sig starkare och starkare i min kropp. inte efetr längtan för henne, det har lugnat sig. lagt sig, insett att det aldrig kommer bli, att jag kanske inte ens vill att det ska bli men ångest över att ångesten kom, infann sig direkt på tåget. Lugnet kring att ha varit iväg, känslan av att vara med personer som innerligt tycker om mig, lämna dessa för ensamheten hemma. Vad har jag här att hämta? Min hund, det är allt. Kommer inte stanna här mer än till sommaren, kan inte, den bruna dör, den grå dör, skolan slutar, kärlek exixtserar inte  för mig medan bekanta som väljer och vrakar mellan flera olika som vill vara med dem, på skämt ber jag om att de skickar över en till mig.... skämt eller allvar? 

något mitt emellan. skämtet med allvarlig underton. Jag vill inte vara ensam men känns som jag är dömt till det. Socialt kompetent till en skarp gräns. Social och öppen till en skrapt gräns. Trevlig och lätt att umgås med till en skrap gräns. Ingen som korsar gränsen stannar... dömd till ensamhet och ångest i detta landskap. 

Dags att fly igen... packa ner mina materiella ting, ta hunden i handen och fly. Har varit här allt för länge nu, äts upp inneifrån av rastlöshet

dags att fly... 

can you help me?

I need to understand the truth behind the plan

Can you help me? 

julen är över o äntligen är stressen över skiten över... det blev en ovanligt trevlig julafton där ungarna busade massor. Väldigt livlig o trevlig, när jag väl slutat gråta över att pappa ifrågassatte grejer från jobb som bara påminde mig om hur ofabtligt trött jag var o slutkörd. Men när vi väl bytte ämne så blev det väldigt trevlig. 

Victoria sectret facsion show är inte helt fel att titta på nu... sitta o dräggla lite över alla dessa vackra kvinnor men får räkna med lite ångest för att jag inte ser ut som dem... då hade jag kanske haft en flickvän att dräggla över ist för de på TV... 

orkar inte ens skriva... är fan bara slut

hellre ett kort och lyckligt liv än ett långt och olyckligt... alla säger: Följ dina drömmar! Gör vad DU VILL! ta för dig av livet. Man ska göra så mycket, följa sitt hjärna, samtidigt ska man säkra sin inkomst och se till att inte riskera att försörja sig på den allmäna tjänstepensionen när man blir gammal. Hur ska det gå ihop? O vad om man inte har några drömmar? Vad om man inte vet vad som gör en lycklig? Jag har ingen aning , har aldrig haft enn aning om vad jag vill. har snart 6 års universitetsstudier i ryggen men så fort någon frågar vad jag ska bli när jag läst färdigt så rycer jag på axlarna o svarar "smartare"... jag vet inte ens om jag finner intresse i vad jag läser, om jag ens brinner för det jag utbildar mig till, har inga drömmar om vart jag är om 10 år. Känner inte ens att jag vill leva om 10 år. Tänker aldrig på att bli gammal för hur stor är chansen att jag når dit? Jag vågar sällan hoppas, jag drömmer inte om något stort, jag längtar inte efter en viss framtid, jag drömmer nog endast efter att få ha en dröm, att få ha en önskan o känsla av att DIT vill jag nå, jag är försvunnen i min brist på framtidstankar. Jag hittar på dem, jag kan berätta för människor vart jag tror jag kommer jobba o försöker intala mig själv att det är det jag vill jobba med,, en del av mig funderar på att söka vidare in på en doktorandtjänst för att inte behöva fatta beslutet att lämna universitetets trygga värld o även om jag är långt ifrån en A-student så brukar jag akademiskt kunna halka in lite överallt på ett bananskal. En kickas masteruppsats med min handledare o doktorandtjänsten är kanske min. Men vill jag verkligen det? Jag vill inte studera mer, vill inte behöva läsa o läsa o läsa o skriva o skriva o skriva, är så trött på det nu, det räcker. Men jag vet inte vad jag annars ska göra. Arbetslös bulimiker med depressionsproblem? Tjoho... nä, då är jag hellre student.... 

nä men tacka fan för det... vill förtusan inte ha denna bloggen delad med människor som vet vem jag är. därav en anonym blogg... 

sitter men ångest som kommer o går, går o kommer... fettet sväller över hela kroppen.. ville verkligen inte äta men tvingade i mig middag o sen fanns det återigen inget slut... blir knäpp... måste måste måste banta.. kan inte mer, kan inte stå ut med att vara så här groteskt äckligt fet... vet inte vart jag ska bli av... går in o ut i ångest o depp perioder, värst blir de när jag är själv, speciellt om jag blir själv efter att ha haft sällskap, som efter en lång dag på jobb, då är ensamheten värst trots att den är skön, men påminnelse kring att jag inte har någon att umgås med så fort jag lämnar arbetet är påtagligt ångestframkallande... känslan kring att ingen vill umgås med mig om de inte har en specifik anledning.... blir arg för allt, lätt stött, lätt kränkt o lätt sårad... får dåligt samvete för allt, känns som jag aldrig räcker till, aldrig någonsin blir bra nog för något, borde alltid kunna göra mer, vara bättre, duktigare, snällare, starkare... aldrig är det nog, aldrig kan jag tillfredställa de krav som inte finns, kraven i mitt huvud som ständigt höjs, som aldrig går att uppnå...

behöver min kurator men vad ska man göra när man är en så dålig patient att hon inte ens vill jobba vidare med en? Hopplöst fall som hon släpper trots att hon anser att jag borde ingå i dagverksamheten o få "vård" 8h/dag... om jag nu är så "sjuk" hur kan man då bara släppa mig? Nä, vi kommer ju ingenstans... det är ju slöseri med både din o min tid... men du borde ingå i dagvårdsgruppen... vill inte mer.... 

det är bara för att det är orättvist, det är bara för att jag vill härifrån... min ursäkt är större än mitt mål........... 

det är inte längre mitt beslut......... bara för att jag har synliga fel... 

bara för att jag har fel, många fel, förlåt för att jag finns till då... 

nu jävlar har det gått steget för långt. Jag skulle ge mig själv jullov i år, riktigt jullov, avslappnat jullov men istället har jag varit inne o jobbar extra dag efetr dag efter dag, tagit hand om andras hästar, tagit hand om andras arbete o nu sitter jag här, 4dagar innan min planerade färdigdag o har knappt börjat. Höll på att få en panikattack i stallet idag för att T frågade om jag skulle rida den andra hästen också o jag såg så uppgiven ut när jag svarade Ja att hon började skratta, för då insåg jag hur slutkörd jag egentligen är. Har varit hemma för att sova sen åkt till jobb igen, o kylan kombinerat med hårt fysiskt arbete 12h/dag har inte gjort min kropp glad, har sån jävla värk i hela kroppen just nu så jag vet knappt vart jag ska bli av. På kvällarna o nätterna känns det som om någon bryter varje men i mina händer o armar, ryggen känns som den har 50kg bly tryckande över den, har mest troligt fått benhinneinflamation i vänsterbenet för helvete vad det gör ont när jag använder muslkerna. Kände det redan i förra veckan, på hopplektionen kändes det som benet skulle gå av men ja, det är bara vissa rörelser o ansträngningslägen det gör riktigt ont. Fingrarna är fulla av torrsprickor, läpparna lika så, påsarna under ögonen är svarta o fötterna knakar var gång jag rör på fotlederna. Välkommen till mitt helvete i min egen kropp. 

Ställde mig på vågen imorse o har gått upp, självklart har jag det så mycket som jag tryckte i mig förra o förrförra veckan, nån stop hela tiden... fick kommentarer på dopet att jag var så smal, både av syrran o sen av min morbror som undrade vart jag "hade tagit vägen", hade en väldigt tajt klänning.... bara flinade... då hade jag ändå gått upp 4kg sen sommaren, nu väger jag 2kg mer än då men jag har garanterat varit uppe 2kg till o vänt för jag har tappat denna vecka, har ätit nån macka innan jag stupat i säng o sen allt annat på jobb så det har varit en hel vecka utan något hetsätande. Men ikväll behövde jag ju inte gå o lägga mig direkt så jag gick in o handlade efter at T kört mig hem o vi rastat hundarna så det slutade i en jävla massa kalorier. Har inte spytt o delade en del med hunden men fortfarande påtok för mycket, trots hård arbetsdag. gick ju inte o tränade ikväll för jag kände att kroppen klara det inte, huvudvärk o förkylning som blir värre för varje minut o så värken upp på det, någonstans måste jag inse mina gränser. O de är insedda till viss del just nu. Sa till två av kollegorna att jag INTE går in o jobbar mer under december, att de inte får ringa för jag måste plugga, så det känns skönt. Men så har jag ju lovat bort mig på hästarna ändå. T erbjöd att hjälpa mig med dem så ajg inte ska behöva vara i stallet varje dag hela julen + mellandagarna o jag får se, kanske tar upp erbjudandet. Måste lära mig att ta emot hjälp. jag har haft hennes häst hela helgen o idag för hon var sjuk så jag ska inte ha dåligt samvete för att jag nappar på erbjudandet men jag kan just nu inte ta emot hjälp, är inne i en sån riktigt "jag kan själv", vilket är tecken nr tretiofemtitolv på att min stressnivå ligger på tok för högt o en krasch är nära. En krasch som inte får komma, absolut inte, tidigast till sommaren isf, nu finns det inte tid för något sammanbrott, nu finns det inte tid för magsår och stresssjukdommar. Kan inte, hinner inte med det. Det bara går inte. PUNKT.