kan fortfarande inte ta in att hon kommer försvinna. Jag kan inte, vill inte, tänker inte... inte förrän det är skrivet svart på vitt, inte förrän veterinären varit där och skrivit på papperna och datum är satt... jag kan inte hantera att att hon kommer försvinna, jag kan inte. Jag vill inte. Jag vägrar.

går i tankarna på att höra av mig till klasskompisen o höra om hon vill komma över i veckan... men jag vet inte, vi snackade lite under morgonen o hon ställde frågan om vi skulle lägga händelsen i facket där gjort o glömt hamnar, hon  hade nått bättre ord för det men det minns jag inte nu. O jag sa att det gör vi. O sen när vi skildes på tågstationen så sa hon "okey, men, vi ses när vi ses då" o jag bara : ja, det gör vi. Men jag hade nog velat säga, att vi får väl se till att vi ses, o jag vet inte om hon väntade på att jag skulle ta initiativ till att vi skulle ses. Det var hon som kysste mig först, hon tog initiativet till att vi skulle ha sex, både på natten och på morgonen. Jag var absolut inte sen att hänga på men jag var nog lite mer avvaktande än jag hade kunnat vara. Nu däremot sitter jag här hemma o längtar efter sällskap. Skulle ha träffat KN idag, men hon har fortfarande inte hört av sig ens för att bekräfta att hon fick mitt sms om att ställa in så en del av mig är glad att jag inte är med dem, en annan del längtar efter henne så det nästan gör ont...

fast jag mår mest illa...

skulle inleda mitt halvvägs till 50 år med att väga mindre än jag gjorde som 15, o jag lyckades faktiskt, jag vägde 4kg mindre än när jag var 15, 2kg mindre än när jag tog studenten, men jag känner mig enorm. Jag vill bli smal men jag börjar mer och mer ifrågasätta viljan till att vilja det. Jag vill inte sitta här hemma o må illa för att jag ätit så otroliga mängder o vara en jojo upp och ner, jag vill bara vara ok med min kropp och få en lugn inställning till allt detta med mat och träning. Jag vill bara ha ett slut på det. Jag har fortfarande inte kräkt sen i april (tror jag det var nu), jo en gång men den räknas inte, det var en gång, en gång INGEN gång. Jag vägrar acceptera det som ett nederlag som förstör min räkning. Men hetsätningarna är inte i schack, det är därför jag kan träna hur mycket som helst utan att gå ner utan håller mig tjock. OM jag bara får ordning på dem, får bort dem helt, då kommer jag gå ner ändå, utan svält, utan ansträngning. ner till en ok vikt där det är muskler som bygger upp min kropp, inte fett. 

Jag skulle gärna vilja göra en kroppsanalys för att få veta exakt hur många procent av min kropp som är fett för att ha 100% korrekta jämförelser. För vågen är inget bra mått. Vågen tillsammans med måttband ger en bra hänvisning, mindre mått med samma vikt är mer muskler o mindre fett, men jag vill veta HUR mycket... 

var hos läkaren för några dagar sedan o han bara: du är så vältränad o stark... o har lågt blodtryck o väldigt låg puls... nje... pulsen borde vara lägre i vila, den låg förkatten på 50 när jag satt där, 42 har min vilopuls varit innan, det är vart den ska vara, allt över 50 är förmycket, precis som allt över 60kg är för mycket... så enkelt är det bara... så nu är det bara äckligt....... inte undra på att ingen vill träffa mig efter att de sett mig naken... man blir ju äcklad av hälften... 

beslutet är nu fattat, fick veta idag att min älskade grå kommer tvingas lämna oss snart. Gamla skadan har gått upp igen och det kommer aldrig läka, finns inga utvägar kvar. Veterinären kommer och dömmer ut henne på onsdag... kunde inte känna någonting när kollegan sa det, bara nickade, kramade min cola flaska o nickade. Har fortfarande inte kännt någonting, känner inget alls. 

Har varit lycklig de senaste dygnet, var på middag med klassen, drack en massa vin, hade otroligt intressanta samtal, skrattade så jag trillade av stolen. Klasskompisen följde med hem o vi hade sex in på morgontimmarna och igen när vaknade. Pratade, kramades, bara låg o myste tillsammans. Jag är inte intresserad av henne, hon är inte intresserad av mig men det var så härligt att få sällskapet, få den fysiska närheten, få ligga med armarna om någon när jag somnade o krypa ihop i hennes armar när jag vaknade o frös. Det lär inte hända igen, vet inte ens om vi kommer träffas igen, kursen vi läser tillsammans är slut o hon bor en bit bort, men hon är en smart och härlig tjej (kvinna) så jag hoppas vi håller kontakten

Har gått o fylleskrattat hela dagen, rödvinshuvudvärk från helvetet men det har inte stört mig, lallat runt i min egen lilla dimma i min egen lilla värld. Snön som faller på marken, tar bort alla ljud. Promenerade med hunden i ravinen, så tyst, så stilla. Helt mörkt med endast stjärnorna som speglas i snön...

kan inte fatta att hon kommer försvinna. Vi förlorade en bara för någon vecka sedan, i akut tarmvred, höll henne medan veterinären injecerade... kommer inte vilja hålla min älskade grå, det kommer göra för ont, hon betyder för mycket, allt för mycket. Min älskade docka... känner fortfarande ingenting.... 

ingenting... 

vet inte om jag egentligen vill kalla det kvällsångest men lite ligger det o gnagar... 

fyller år imorgon, 25 bast... halvvägs till femti. hur gick det till? hur passerade jag ens 15? Jag tänkte inte passera 15 när jag var 14, då tänkte jag att jag skulle ha dött innan. Nu tänker jag att jag aldrig kommer passera 30. känns inte som det, vet inte riktigt varför men jag tror inte jag gör det. Vill inte fortsätta om jag håller på så här. Åt mängder hela helgen, torsdag-söndag, har mängder med mat kvar från middagen, 2stora påsar chips, tårta, mat, godis... inget var inärheten av slut. har gömt tårtan o maten i frysen o allt annat långt bak i skafferiet. Tänker at jag kanske kan glömma bort att det finns och därmed aldrig äta det. Har skärpt mig hitintills denna vecka dock, jobbade både igår och idag o kommer jobba imorgon o sen träning på torsdagkväll, kommer nog vara i stallet på fredagkväll o det är kvällarna som hetsätningarna kommer som ett brev på posten. Skulle väga mig imorgon, måste se hur mycket jag inleder detta året med men dagen imorgon kommer bli ganska jobbig så jag borde inte inleda den med tårar för att jag väger för mycket, har till o med fått ha mamma till att hämta hunden hemma o lämna honom till mig på jobb för jag hinner inte hem o hämta honom när jag bytar jobb. Ganska skönt dock, fullt upp hela dagen o kommer få rida hästen efter att jag slutar jobba så jag är nog i stallet till närmre 23. så jag kan få glömma att det är min födelsedag. 

Vet inte vad det är som gör mig så obehagligt till mods med födelsedagar. Jag blir besviken för att ingen vill fira min födelsedag men arg om någon gör det. Syrran tyckte jag skulle komma dit på middag men nu kan jag ändå inte eftersom jag jobbar, vill inte att någon ska ringa o säga grattis men kommer bli ledsen om ingen gör det. Vill ha uppmärksamheten men samtidigt inte. Vet inte vad det är, har alltid varit så. det är väl den underbara ambivalensen kring att jag inte vill leva men inte heller vill dö... 

är inte det minsta sugen på att ha middag ikväll. Skulle ha haft flera gäster, 8-9st skulle vi varit, nästan så vi inte en hade fått plats i min minimalistiska lägenhet men en efter en bokar de av. avbokning nr 4kom kl 12 idag., det är MIDDAGSBJUDNING.... jag har mat för 9pers i kylen/frysen o det är nu 4gäster som kommer, en kommer sent dessutom o 2 kommer åka hem tidigt. Sitter i mjukiskläder, oduschad, luktar illa med flottigt hår o känner just nu för att stanna så här. Lägenheten är nystädad, maten ska bara värmas... väntar på att hunden ska komma hem. Lämnade bort honom för att en allergiker skulle komma men hon blev sjuk så nu kan han ju komma hem igen. Började småbråka med T över honom för hon tog honom o hon är inte jätte förtjust i att ha honom, sa att hon kunde ta honom o sen ändrade hon typ sig o menade på att hon inte viste hur hon skulle lösa det, men ändrade sig igen, sen ändrade jag mig o kände att allergikern inte kunde komma, men så sa T att det var ok, nästan så hon blev arg för att jag ändrade mig igen, men så kommer inte allegijkern ändå... är bara trött just nu... trött o irriterad o komibinationsångest över att inte tränat men ätit masso och viljan att svälta kombinerat mede att jag känner att det måste få vara ok att äta godis nån gång o inte träna varje dag. speciellt inte om man är förkyld o har jätte mycket att göra. Jag vägde mer än jag gjort på 2år förra veckan, nu har jag tappat 2kg så jag börjar närma mig en acceptabel vikt igen, har fortfarande 6kg att tappa, vill tappa 8, det är målet innan jul, men sen vissa dagar kan jag bara se mig i spegeln o undra Varför?. Jag har stor rumpa och ben men överkroppen är vältränad, när jag är nytränad o svettats lite så är det nästan så att det skymtas rutor på magen o armmusklkerna är tydliga. Men jag är besatt av tanken av att jag måste gå ner. Jag ser kvinnor som är så mkt smalare än mig o ofta känner jag: urk, fy vad mager, det är inte vackert, det är inte sexigt, men ändå vill jag dit??? Förstår det inte, förstår det inte alls. 

Är dessutom besviken/arg/ledsen på KN, hon har inte hört av sig på 1½månad, hon skulle prata med honom om när vi kunde ses o sen höra av sig till mig igen men gjorde det inte, sen messade jag henne i veckan o fick som svar "ska gå o lägga mig nu, sov gott".,.. igår skickade hon ett sms o frågade hur läget va, berättade att de haft mycket att göra men tänke på mig ändå. Puss... o direkt efter kom en frågan om jag hade en länk till ett tv program hon ville ladda ner. 

jag svarade att jag haft en jobbig period o inte mått så bra men att det börjar bli bättre, att jag inte hade en länk. O sen imorse skickade jag iväg en länk hon kunde testa o skrev att ajg hoppas vi ses snart. Hon har inte svarat på något av dem. Jag blir bara trött... man kan väl iaf svara? Jag vet att hon bara är intresserad av att ha sex med mig o jag är dum i huvudet som ens får några känslor för henne, men om hon vill ha sex så kan hon iaf låtsas bry sig. Ett sms tar ungefär 10 sek att skriva. Jag tror inte ens att jag kommer träffa dem igen. Det är inte värt det. Jag är hellre ensam än att behöva känna mig ensam i sällskap när hon måste berätta för honom att hon älskar honom medan jag ligger bredvid. Har insett att det är att ta självdestrtuktivitet till en liten ny nivå. 

vill mest lägga mig o gråta just nu, känns som det är allt jag gör hela tiden. får ångest över de mest patetiska sakerna, kommer på saker som hänt, som jag sagt o gjort för flera år sedan o får ångest för dem. Haft idiotångest större delen av veckan pga hunden o T o hur jag hanterat den situationen o tvingat på henne att ta honom. Är så jävla dum med det. Hon tar honom, eller, skulle haft honom, mkt som tack för att jag alltid ställer upp o tar hennes djur, sa fan det när jag bad henne ta honom, "du, den där stora kompensationen du sa att du var skyldig mig" ;)... o ändå känner jag att jag är skyldig henne världen för att hon skulle ha haft honom över natten. Har mockat o fixat till hennes häst, la matlåda till henne med både middagen o efterrätten vi ska ha ikväll i väskan hunden fick med sig... det är igrunden hon som betalar tillbaka en tjänst till mig (som egentligen är jäkligt mkt större än en natt om man ska räkna tid) men ändå känner jag att jag inte kan be henne om det. "matlådan" var mest för skoj, jag lagade mat större delen av dagen igår så varför inte liksom? Hästen tar ingen längre tid så det är inte att det är någonansträngning o absolut inte jag känner att hon skulle "tvinga" mig till eller förvänta sig men jag känner att jag öär tvungen för att förtjäna att hon ställer upp för mig. Jag kan inte acceptera att jag gjort tillräckligt med tjänster förut för att faktisk få be om en tjänst tillbaka, eller, bara det faktum att det är OK att be om en tjänst även om man inte gjort något för att förtjäna det. Det känns inte som om jag är värd att någon ska ställa upp. Även om jag samtidigt kan bli arg och besviken om folk inte ställer upp om jag gjort något för dem. Det är så bakvänt. Det är som hästen jag passade i 2månader när ägaren var ute o reste, hon sa när hon kom tillbaka att hon inte ville köpa nån onödig souvernie utan istället skulle vi gå ut o käka som tack för att jag tog hästen. Det var i Juni.... fortfarande ingen middag. När någon passade min hamster i 1v för vi var på semester när jag var liten så köpte man en present till dem... 

(skriv paus)

t kom precis o lämnade vovven. hon e så jävla söt, hon kan vara ganska hård o avvisande mot mig periodvis men varenda gång hon märker på mig att jag känner mig nere på riktigt så blir hon helt annorlunda o kramar om en o försöker peppa upp. Är egentlgen glad att det blivit som det blvit mellan oss, jag tycker fortfarande om henne, jag tycker jätte mycket om henne men det är på en annan nivå, jag skulle inte vilja vara tillsammans med henne. Jag umgås supergärna med henne, jag mår bra när jag är med henne men på vänskapsnivå. Jag ska inte säga att jag inte är attraherad av henne för det är jag egentligen men det är liksom inte så jag tänker på det när jag är med henne. Nu känns det som det är tillbaka till känslorna jag hade för henne innan nyår, lite mer som syskonkärlek typ... för jag känner mig alltid trygg i hennes sällskap. 

äta tänker jag aldrig göra igen.. sova kan jag inte... så jag kan väl lika gärna gå o hänga mig för det är fan meningslöst att försöka med någonting alls just nu... 

är nere i en sån jävla håla just nu så idag orkade jag inte ens hålla ihop det på träningen... inget fungerade... "gör om, gör rätt", var glad, kom igen... o där sitter jag med tårarna rinnande o kan inte få dem att sluta... 3h senare har de fortfarande inte slutat.. folk glodde på mig på tåget där jag stod med hunden med rinnande tårar. Folk kollade på mig när jag kom in efter träningen. Vad e det? Svar: vänder mig om o går med ett svagt: jag orkar inte.... o det är det enda jag känner just nu.... jag orkar inte... jag är så jävla slut, så jävla trött på mig själv, min kropp, mitt humör, sömnbristen, värken, fettet som bara växer... 7kg över max gränsen... 7 jävla kilo... det är så äckligt så det finns inte... står inte ut... löpte, gick långrunda med hunden och körde spinnigpass igår, idag blev det bara hoppning. Åt frukost, fil o knäcke. o åt lunch, två mackor med pålägg. Borde inte äta alls... borde låta kroppen ta energin från fettet men vet att den stänger ner om jag inte tillför lite, måste hitta balansen att äta minsta möjliga men ändå hålla igång ämnesomsättningen. Har fortfarande inte kräkt dock... varit så nära... haft sånna äckliga hetsätningsperioder under förra veckan, överdriver inte om jag åt 8000kcal/dag... hela kroppen vred sig ut o in o byxorna gick inte att knäppa så svullen magen var men där fanns inget stopp... så äcklig, sån kontrollförlust... har ingen kontroll på någonting just nu. Gråter för ingenting, kan komma hem från jobb o bara krypa ihop på golvet i fosterställning o ligga där paralyzerad i vad som känns som timmar. Håller mig i schack på jobb, bara jag kommer dit, vilket jag gjort alla dagar hitintills så är det ok. Är utmattad så jag ibland skakar när jag går därifrån bara pga den mentala prestationen att vara lugnt, fokuserad och trevlig. Skolan har jag klarat hitintills också.

Känner mig bara lost, eller, jag vet inte... 

KN hör inte av sig... hon sa att hon skulle höra av sig när hon kollat med honom om vi kunde ses i veckan... det var över 2v sedan... hade en tjej som verkade super trevlig som jag hade bestämt dejt med, men hon ställde in dagen innan o nu har hon helt slutat höra av sig... ska inte säga något, jag gjorde likadant mot en tjej jag inte helt kände att jag ville träffa men L kändes genuint intresserad... men, ja, hur stor är chansen? Ger upp hela dejting skiten... orkar inte lägga fokus på något där jag ändå bara blir besviken o känner mig sårad o icke omtyckt... skulle bara vilja ha någonting just nu som verkligen gick bra... 

funderar på att göra mig av med hunden för det är inte rätt mot honom att vara hos mig, han förstår ingenting, han förstår inte varför jag är som jag är o beter mig som jag gör. Han är stressad, dummar sig jätte mycket, biter sönder saker, bråkar med andra hundar, bråkar med mig o jag kan inte uppfostra honom. Har helt slut på ideer för det spelar ingen roll, inte så länge jag är som jag är... han kommer aldrig ändras om inte jag gör det o jag vet inte hur det ska gå till... jag vet inte ens hur jag ska få tårarna att sluta rinna nu, jag vet inte ens hur jag ska orka upp ur stolen för att gå o duscha... 

känner just nu att det är för mycket tankar som kretsar, skrev ett inlägg i min "offentliga" blogg, den som är kopplad till mitt riktiga namn, facebook ect o ångrar det lite. Skrev om saker som jag kankse känner at jag vill hålla inom mig, som jag nksar att de personerna det gäller borde fatta själv, även om det gäller så mkt. Det var inget utpekande men om en viss person läser det så tror jag hon känner sig träffad, samtidgt som det är mitt eget fel att jag förstt mig i situationen där jag är besviken på henne utan att hon egentligen vet det. 

T har sagt i snart 1månad nu att hon har "nått litet" som tacl frö att jag hade hunden sist hon var iväg men jag får aldrig det... tänker inte be om det, i helvete heller, men är ändå nyfiken på vad det är. Ångrar att jag inte gick med på att hon skulle betala för att jag hade honom. Det hade känt fel på ett sätt, samtiidgt så hade jag kanske kunnat släppa känslan av att jag är besviken på henne för att hon aldrig ställer upp om jag ber henne om något. Det är så mkt såånt just nu... 

tänkte att jag skulle ha en fest för att fira min födelsedag men ställde precis in det igen. Vet inte ens varför... vill inte fira att jag fyller år. Vill inte ha massa folk här, folk som jag ändå aldrig träffar. Känns som ett skrik på uppmärksamhet, hej jag fyller år, kom o tyck om mig!!! 35pers bjöd jag in via fb, dvs 30 ytliga bekanta... varför vill jag ens fira min födelsedag ihop med dem? Hade nog önskar att någon annan kunde ordna en fest för mig. Förra året fixade jag o B's sambo hennes födelsedagsfest, kom för fan dit med tårtan... hon behövde inte göra något alls. Det är ingen som hade fixat något sånt till mig. Framförallt så vill jag inte ens erkänna att jag vill fira min födelsedag, har jag inga förväntningar så kan jag inte heller bli besviken.... 

Börjar just nu fundera på om det är pillerna som gör mitt humör så abivalent. Tar Burn 2gr/dag, o har sen jag började med dem (1v sedan snart) kännt att jag börjat må sämre, mer depressivt. Tror inte jag påverkades så förra gången jag tog dem, men droppet jag kännt av den senaste veckan är för djupt för att vara orsakat av ingenting... men, de hjälper till i viktnedgången så jag kan inte riktigt sluta med dem nu direkt. Har fortfarande 10kg kvar... hm, hur gick det till när jag hade 8kg som skulle bort när jag började o redan tappat 2? 

Kommer aldrig bli nöjd med min vikt... kan alltid tappa lite till... 

det är jag. Är så trött på mitt humör just nu att det finns inte dess like. Vill mest gråta hela tiden. Har varit något så när duktig med maten denna vecka, tappat 2kg måndag-fredag så jag ska se till att det håller i sig. Inte ätit någon skräpmat eller godis eller något sånt men har inte gått över på svält utan försöker se till att äta mat, riktig mat, regelbundet,lagom o någerlunda nyttigt. Vill egentligen gå rakt över på helsvält o bli av med iaf 6kg rakt av på ingen tid alls men försöker hålla de tankarna inom kontroll för det håller inte. Nu har jag gått närmre ½år utan att kräka så jag kan baserat på symptomen förklara mig själv frisk från bulimin, sen att tankarna finns där starkare än på länge får jag bara stå ut med. 

Är inne i en period där jag bara känner mig ensam, hela tiden. Har massor att göra med skola o jobb så jag har inte tid att träffa de få vännerna jag har men det är egntligen inte vänner jag vil träffa. Jag vill träffa någon som kan bli mer än en vän. Jag bara önskar att jag kunde bli kär i någon som var kär i mig. Någon som kunde tycka om o stå ut med mig även när jag beter mig som bitterfittan nr 1, även när jag är trött, kall och hungrig. När jag bara vill lägga mig ner i någons famn o få lov att gråta av anledningar som inte ens jag själv kan förstå. Jag vill ha den där personen i mitt liv... 

mår inte bra just nu, inte alls, men kan inte fullt ut sätta fingret på vad det är. Ångest inför framtiden är en stor grej men det har jag ändå någerlunda bemästrat. Kroppen vet jag är en del av det, men inte tillräckligt, hösten med mörker och kyl påverkar lite i negativ riktning men tycker mörker är mysigt så det är inte avgörande. Trötthet och stressen är en stor del, men jag är inte så stressad längre, ser ljuset i tunneln där, iaf med en hel del av stressen. Har gjort mig av med mycket uppdrag just för att jag kände att det inte gick, var på väg så djupt ner i hålet så det inte hade funnits någon väg upp om jag fortsatt. Tar en cocktail av tabletter, sömntabletter, insomningtabletter o smärtstillande o sen linement och spikmatta så somnar jag också o sover helt ok. Vaknar lite då o då, ibland frysande, ibland genomsvettig, ibland vaknar jag slutkörd 20gr/natt, ibland klarvaken... men det är ändå bättre än för ett tag sedan. men jag kan bara inte hitta känslan av att må bra. En stund idag när jag satt på hästryggen o tränade galoppombyten och förvända slutor i galopp, då kände jag hur hela jag mådde bra, de 20minuterna då det bara var jag o hästen i ridhuset och vi bara dansade, då kände jag hur jag mådde bra, riktigt bra. Sen satt jag av o så kom det mörka molnet tillbaka. Vill inte ha det molnet över mig längre men har glömt bort hur jag gjort tidigare för att få det att skingras... 

5 eller 6kg har jag gått upp de senaste 2-3månader. Väger mer nu än jag gjort på 2år. Det känns fruktansvärt. JAg visste att jag hade gått upp, det var jag fullt medveten om. Har inte bara ätit hur mycket som helst utan bara hur onyttigt som helst och absolut inte tränat så mycket jag hade behövt. Men jag trodde inte det var så mkt, trodde inte jag skulle väga fullt så mycket... jag bara tittade på vågen, stirrade på siffrorna visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde båda... 

På posten ligger just nu ett paket med ett kickstart paket från svenskt kosttillskott. Dietpulver, lite koffeintabletter, Cla och omega3 kapslar o vitaminer. På en månad ska jag ner allt jag har gått upp o lite till. reklamen för viktnedgångspaketet säger 1-2kg/v, jag har provat samma paket innan och vet att jag kan klara 2kg/v. Nu när jag väger så himla mycket så bör jag kunna ta mer om jag verkligen skärper mig och ligger i med träningen, Är motiverad till tusen, kan inte se ut så här. Kan inte väga så här mycket... 

var hos KN i fredags, vågade knappt åka dit för jag kände mig så jävla äcklig, men det finns nog ingen som kan få min självkänsla att gå upp så mycket som de får. Hon framförallt, överröser mig med komplemanger. Vi låg och tittade på film i soffan o så frös hon men inte jag o då menade hon på att när man är så vältränad som mig så fryser man inte lika mycket, sen var det nått annat o så kom kommentaren "men du är ju så liten"... liten? Jag har nog aldrig haft någon som kallat mig liten, jag blev helt lycklig. Det är sjukt men det är nog en av de bästa komplemangerna någon kan ge mig. Hon är en bit längre än mig men hon är ju absolut inte stor, visst, lite mage o rumpa men nä, skulle inte alls beskriva henne som stor, framförallt är hon jätte vacker. Känner mig bara så himla bekväm när jag är där, vill knappt åka hem. O visst, hela relationen bygger på sex men som i fredags var deras dotter hemma så då satt vi o snacka o kollade film innan hon somnat o sen på morgonen så lekte jag med ungen o bara umgås. De är jätte härliga båda två, kan snacka med dem, ha roligt, känner mig trygg o omtyckt när jag är med dem o det är en så himla skön känsla. 

Sen är det inte bara positivt, jag börjar nog tycka lite för mycket om henne o det sticker lite när jag blir påmind om vad de två har, som jag inte har... som i fredags så när vi sa godnatt så vänder hon sig till honom o säger "jag älskar dig" o det är ju inte det, det får hon ju absolut säga men det blir ändå den där påminnelsen kring att jag inte har någon som säger så till mig... Jag saknar henne när vi inte träffas o önskar att hon hade hört av sig lite mer, men samtidigt visste jag spelreglerna, jag vet att jag bara är där för sex, jag vet att jag absolut inte får falla för henne på riktigt men det är svårt just nu... känner mig ensam lite för mycket just nu rent generellt... 

vet att det blir bättre nu när jag ska fokusera på maten mer o få koll där, få tillbaka lite självkontroll, lite självkänsla kanske... ta bort den lilla tiden som finns för att tänka på det.

Vågar ju inte ens gå på en dejt som jag ser ut just nu... är så jävla äcklig...