vaknade imorse och var så trött så jag trodde jag skulle spy. Skulle ha varit på jobb kl 8, klockan ringde 06.00 skickade iväg ett mail till avdelningen jag skulle varit på, Jag har feber och kommer inte idag. La snabbt om planeringen i huvude o tänker att jag får lösa det genom att jobba onsdag o fredag... fuckar hela onsdagen o förstör pluggdagen på fredag men jag kunde inte. Jag kunde inte få mig själv ur sängen. Allt bara värkte, utifrån och in. Ville gråta av tanken på att göra något, bara kunde inte... frös o svettades omvartannat så feber var nog inte helt fel gissat... men iaf något som går att förstå. Vad skulle jag skriva: hej, jag har ångest ut i fingertopparna och värk som aldrig kommer försvinna så jag komer inte idag... vill bara ingenting idag, ingenting alls... känner mig bara uppgiven och slut. Fick tillbaka ett arbete från min handledare, helt rödmarketat med en miljon ändringar som måste göras, som måste göras innan onsdag... tänkte att det ska nog gå. Ska iaf iväg o träna satan ikväll men nä, passet jag vill köra, o kör vartje onsdag är fullbokat... käftsmäll... tjejen jag hoppas på att träffa till helgen svarar inte.. käftsmäll... tjejen jag mailat med nu i någon vecka skriver att hon är i en relation som hon tror kommer ta sluta snart och är på dejtingsidan för att prata av sig.... käftsmäll... pallar inte... just nu känns allt jobbigt, hela fucking kroppen gör konstant ont, smärtabletter hjälper inte, sömnen fuckar sig, fettet dallrar, känner mig så jävla äcklig... 

har så jävla mycket att göra men orkar ingenting, vill ingenting, kan inte motivera mig alls... vill bara krypa ihop i ett hörn och tyna bort. Känner verkligen hoppet om framtiden när jag har 8månader av konstant värk att se framemot... o så lägger vi psykiska problem ovanpå det... underbart... fan vad jag älskar livet

Slutade i samtalsterapin efter att jag varit hos sjukgymnasten. Skippade besök nr två, pallade inte gå dit så jag sket i det o sen dagen efter sa jag till min kurator att jag slutar. Får inget ut av terapin. Kom på ett bättre sätt att lära mig leva med min kropp. Sex fungerar lika bra! Bättre, mycket bättre för den delen! Är med i en dejtingsida o blev raggad på av en tjej som sökte en tredje part till sitt förhållande. Jag har aldrig haft trekant, aldrig bokat in ett sexmöte överhuvudtaget på det viset. Ok gå hem med en främling på fyllan men aldrig annars. Så jag var grymt nervös, extremt nervös, fan, gå hem till två främlingar för planerad trekant... det var lite så jag skakade... berättade för en kompis vart jag skulle, men inte att de var två jag skulle besöka, bara att jag skulle hem till en främling. O jisses vad glad jag är idag att jag genomförde det. Träffade två helt underbara människor, båda snygga, sexiga och grymt bra i sängen. Hon är helt underbar, snygg som fan och trevlig. Han ser bra ut och vet verkligen hur han ska använda sin kropp. Jag har aldrig njutit så mycket någonsin i mitt liv. Sov över o gick runt med ett leende i nästan 2v innan jag kunde åka dit o träffa dem igen o sen stannade leendet kvar igen :) Vi snackar, smsar, mailar o det är för mig en helt perfekt relation. Behöver inte tänka på att jag ska behöva satsa på något allvarligt, behöver inte alls tänka på framtiden för helt ärligt, de är tillsammans och kommer fortsätta vara det, jag bara njuter av godbitarna! Behöver inte anpasssa mitt liv mer än att hitta tid för att åka dit. Får som bisexuell de bästa av två världar samtidigt, en tjej o en kille. de är båda helt underbara o det enda som jag verkligen kan känna som kan bli ett problem är om jag skulle utveckla känslor för dem, det är främst för henne jag är orolig, för jag känner redan att jag vill vara med henne jämt. Hon är supertrevlig, snygg, grymt sexig o härlig i sängen.

Det svåra är att bestämma mig för vad jag ska säga, om jag ens ska säga något om det. Just nu är det en person som vet sanningen, en kompis... alla andra ljuger jag för o säger att det är en kompis jag träffar. Det är lite jobbigt, för som nu till helgen hoppas vi på att kunna träffas men jag har ev råkat lova bort mig till syrran. Om hon viste att det var en date så vet jag att hon inte blir sur för att jag ställer in, men för att träffa en kompis så blir hon sur o ledsen. men just nu så känns det som jag kan ställa in vad som helst för att träffa henne. O det känns framförallt helt underbart att ha någon som uppskattar mig tillbaka. Jag kan skicka sms till henne o skriva att jag saknar henne o längtar efter henne o får tillbaka att hon längtar efter mig också. Det finns nog inget som höjt min själkänsla så mkt som att träffa dem o bli så uppskattad. Visst, det är bara ytligt men mtp att jag hatar min kropp o den är ytlig så det får mig att må bra. Att känna mig uppskattad, få komplemanger, bli rörd. Bara det här att få krypa ihop intill någon med dens armar runt en, utan att känna att den personen tycker att det är äckligt att röra vid en, faktiskt känna att hon vill röra vid mig. O jag känner mig bekväm med det. Helt avslappnad... det är för tillfället precis vad jag behöver för att må bra. Oavsett om det är socialt accepterat eller ej. 

idag fick jag en liten hemsk chock. Var på första besöket hos avdelningens sjukgymnast och genomgick en 2h lång bedömning och självskattningstest. Fy helvete... det blev en liten chock. Jag fick stå framför ett stativ där det var två laserprickar som man kunde variera avståndet på o ställa in dem, kroppsdel för kroppsdel hur bred jag uppskattade att jag var, både i profil o framifrån. Logiken kickade in lite till o från och mitt mattematiska huvud satte igång o räknade laserprickar så på vissa kroppsdelar skattade jag lägre än vad jag egentligen uppfattade att jag är för jag räknade rent logiskt kring vad måttbandet säger att jag är för storlek men jag lyckades ändå bli som mest 61% off, i profil uppskattade jag att min röv var 61% större än vad måttstocken säger att jag är.... hur fel i huvudet får man bli? Axlarna var det jag prickade bäst, bara 8% fel, sen låg resten av kroppen på allt mellan 14-61%... sjukgymnasten menade på att det tyder på att min kroppsuppfattning är riktigt sned. Gjorde en massa andra tester som visade samma sak. Kände mig lite nedslagen, jag tycker jag blivit bättre, o det var som hon menade på, jag kan ha blvit bättre, jag har ju aldrig gjort den typen av tester tidigare så det finns inget att jämföra med.... Hon visste dock inte om hon skulle kunna hjälpa mig, för hon uppfattade mig som för fast i min tanke kring att "jag vet att jag är stor och kommer inte ändra tankar oavsett vad nån säger"... men det är ju det jag egentligen vill. Jag vill kunna se mig själv som andra ser mig, men det är grymt svårt att förstå hur det sak gå till. En del av mig är livrädd för att få bekräftat att jag inte är mindre än jag tror, när jag gjorde den där laseruppskattningen så var jag på vissa kroppdelar bensäker på att måttet skulle visa mindre och var livrädd för att verkligen få det svart på vitt att jag är stor. jag har så svårt för att se att jag skulle vara smal. O så menade hon på att mina träningsvanor inte är helt friska, att det ska räcka med att köra ett pass/dag... o att när jag beskriver hur mycket jag tränar så låter det "sjukt" i hennes öron. Men ärligt, det är aldrig någon som säger det till mig, skriver man på facebook eller berättar för folk hur mycket man tränar så bli svaren; åh, jag önskar jag hade tid o ork att vara så flitig med träningen. Det är bara uppskattning och beröm som genereras om jag säger att jag tränar, hade jag tävlat i någon gren så hade det definitivt inte uppfattats som sjukligt, för varför skulle en maratonslöpare vara sjuk? det är bara en inbiten och hängiven atlet ju? Jag kör flera olika "sporter" med löpning, ridning och olika pass på gymmet men mina vänner som tävlar i kamsport o fotboll tränar samma tidsmängd men till ett specifikt mål. Vad är skillnaden? Träning är bra för kroppen.... det är grymt tidskrävande och kommer bara fungera så länge jag är student och har så mycket tid att själv disponera och det tar död på mitt sociala liv men, ja, det är ett måste som jag inte kan eller vill prioritera bort...

var så jäkla duktig i flera dagar, nästan flera veckor, gick ner, det var så att folk reagerade, till o med kuratorn påpekade att jag såg smal ut! Helt underbart. O nu går det åt skogen, började under helgen när jag hade besök hemma, fortsatte under måndagen med käk med kompisen o igår o fortsättning idag med att äta en massa skit som jag köpte igår... magen är gigantisk, mår illa men slutar inte äta... krängde en hel pizza till middag, det har jag inte klarat på hur länge som helst... det är ÄCKLIGT... måste sluta... ska till sjukgymnasten på tisdag o kan inte komma dit o se ut som ett översvullen fetto....   ska tillbaka till kuratorn på måndag men funderar hårt på att sluta gå dit.. känner inte att det ger mig något, hon sa själv att vi inte riktigt kommer någonstans o undrade vad hon kunde göra, vad vi kunde göra ihop för att komma vidare, tror inbte jag kommer längre ihop med henne, hon är så himla inne på att jag måste träffa någon, att det kommer vara lättare för mig att tycka om mig själv om där är någon annan som tycker om mig. men vad hände med att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv först? Känns som hon fått slut på saker att säga o jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag borde säga så det går bara runt. O nu har jag varit där i ett år. Jag har slutat kräka, det har jag, men inget annat har ändrats. Det är jätte bra att jag slutat kräkas men tankarna är de samma, önskan o begäret av att bli smal är det samma, ångesten över maten är den samma, känslan av att ingen någonsin kommer tycka om mig är den samma... nu när inte ens mina vänner vill vara mina vänner... känns bara meningslöst, det är mycket som känns meningslöst just nu... det mesta, även om jag ser till att hålla mig flytande o låtsas nog ganska bra ändå... pendlar mellan att inte kunna sitta stil o bara vilja ligga i fosterställning i ett mörktrum. Låg kvar i sängen i 3h idag innan jag kunde ta mig upp, sen hade jag grym ångest över att jag förstört hela dagen genom att ligga kvar i sängen halva dagen... Men, är ledig till skolan börjar så får väl ha överseende med nig själv i 2v, sen finns det ingenting kvar att ha överseende med. Då är det bara att köra på o tvinga sig igenom allt... 

Har börjar komma in i att skriva inlägg på väg till jobb... Hej jag har en tågblogg. Sittande i den tysta kupén o försöker hålla tankarna i styr. Hålla dem borta från allt jag inte bör tänka på. Spenderade kvälen igår att tänka på om ja ska ha en nymobiltelefon, fokuserar jag tillräckligt mycket så tar det bort tankarna från alt annat, iaf en stund. Mår fortfarande illa när ja äter men åt kanelbulle o glass på jobb för vi hade avslutningsfika, slutar ju sommarvicket nu när helgen är slut. Det ska bli synd men ja har fått några nya bekantskaper som jag hoppas på att hålla lite kontakt med iaf. Får se hur länge det håller men det hade varit trevligt. Så jobba hela dagen o så ev till hästen för att rida ikväll o amma sak i morgon. Sen är det kuratorn på måndag morgon, efter snart 7v... Känns nästn nervöst....

Ställde mig på den imorse, 0.4kg mer än förra månaden... Jävla bajs.. Set betyde att jag vägt mer tidigre i månaden efter hetsperioden som passerade för nu den senaste veckan vet ja att jag ätit för lite. Mår konstant illa, ångest som kryper. sKickade fylke sms till t o hade ett långt samtal med henne sen där hon s att hon tror att ja har känslor för henene, vilket ja erkände att ja har.. O pratade om att våra livssituationer är för olika, att hon inte kan vara den vän hon tror jag vill ha/behöver... O att hon medvetet tagit avstånd från mig för att hon tror att det är lättare för en person att bli av med känslor om man inte umgås så intensivt med personen man har känslor för... Måste prata med henne en gång till om detta för jag var lite för bkis o ångestfull för att förstå o ta till mig allt men väntar tills jag träffar henne nästa gång...men ja , mår ganska bajs just nu:(