Jag vet inte vad som hände, bruka kunna använda löpningen för att stoppa panikattacker men idag utlöste löpningen. Det gick frukansvärt dåligt att springa överlag, hade ingen ork i kroppen o efter c 7km försvann all luft, tvärstopp i lungorna o den välbekanta paniken slog mig i huvudet så hårt att ja trodde jag skulle svimma... Hade varit så jäkla korkad så jag tänkte på t o vår icke existerande vänskp medan jag sprang o även på min älskde häst som mest troligt inte lever tills vintern... Mmen paniken o ångesten kastade sig över mig hårdare än på flera månader... Fick tillbaka kontrollen ganska fort o fick ner luft i lungorna efter bara nån minut men fan asså... Det ska inte få ske när jag tränar... Det ska inte få ske alls.... Trodde jag började bli bättre, klarat hela sommaren utan att kräka o inte gått på någon rolig svältperiod alls, det har varit jobbigt riktigt jävligt under långa perioder speciellt när jag inte haft några vänner att vända mig till, men jag har överlevt, jag har inte spurt... O har nästan legat still på vikten även om jag gråter i timmar efter att ha stått på vågen:( men nu, hur lönt känns det att fortsätta kämpa när det bara escalerar o nu blir ännu värre? Ger snart upp

det känns som jag upprepar mig men fan vad trött jag blir på mig själv.. har haft en jätte härlig dag ute på havet. hunden har haft hundvakt av en kompis hela dagen o hon gav mig jätte mycket beröm för honom för han hade uppfört sig jätte bra. det kändes helt underbart att få höra något positivt, för det är nästan aldrig någon som säger något positivt om honom. Om jag beklagar mig för hur han uppför sig så är det aldrig någon som säger: ja, men det här är han ju bra på. Han biter inte längre sönder något, han skäller aldrig när han är ensam, han kan åka både tåg o buss utan att vara till några som helst problem, han drar bara i kopplet om det kommer en mötande hund eller katt, han är rumsren (vilket är en absolut självklarhet), säger man sitt/ligg så sitter/ligger han (tyvärr inte så länge man skulle vilja). Problemet med stort P är att han är stirrig o stressig o har just svårt för att vara still. Och då möte med andra hundar. men jag har mött djävulskt många hundar som är tusen gånger hemskare.... det var väldigt skönt att faktiskt få höra något positivt. det behövs med tanken på svackan vi är i nu.

Känner mig dum nu, skickade iväg ett sånt: hej detta skriver ja bara för att ge dig dåligt samvete sms...skrev egentligen baraen menin, antar att det betyder att du inte vill träffas eftersom du inte svarat

Ångrar det redan, hon kommer bli sur för att ja tjatar o sen om vi träffas så är det för att hon fått dåligt samvete inte för att hon egentligen vill träffa mig...

Hatar känslan i min kropp just nu... Hade verkligen behövt mina vänner denna sommaren, ingen kurator, inga kräkningar, ingen att umgås eller prata med för att döva ångesten... Har snart inte kräkt på 4månader tror jag, det är fortfarande svårt att låta bli men det har gått o jag har klarat det själv... Borde väl känna mig starkare av det men det känns bara hemskt att behöv klara allt själv. T fanns där innan, inte att prata med om problemen men som någon som jag trodde tyckte om mig, det är lättare att acceptera sig själv om någon annan tycker om en... Så just nuär det sjukt svårt... Nästan omöjligt...

jag måste göra något seriöst snart för att få ett slut på detta. Jag klarar inte av dessa ångestattackerna längre. Var så jävla dum i huvudet o messade o frågade t om hon ville ses till helgen om hon var hemma o jag får inte ens svar... går runt o blir förbannad så fort jag ens ser hennes statusuppdateringar på fb för de är konstant om honom, hon skiter i jobbet för at vara med honom... mig kan hon inte ens ge 10 sek för att svara på ett fucking sms. borde vara jätte glad för hennes skull, hon mår uppenbarligen jätte bra o skriver uppdateringarom hur underbart livet är o ja, jag borde glädjas för hennes skull.. men jag kan inte, känner mig bara så jävla övergiven... hur svårt är det att ens svara på ett sms? O jag är så jävla förbannad på mig själv, varför bryr jag mig? Allvar, hon vill vara med sin älskade pojkvänn o är lycklig, då är det väl bara att acceptera att hon glömmer bort mig. Bara hatar att jag inte bara kan acceptera, släppa o gå vidare. Fattar inte varför jag gång på gång blir så fäst i mina vänner när jag vet att jag gång på gång kommer dumpas o bli ensam så fort något bättre dyker upp för dem... ska gå över helt o hållet till att hålla alla på avstånd, aldrig bli känslomässigt engagerad i en vän, aldrig någonsin tro att någon verkligen bryr sig och vill umgås med mig för det är ingen jävel som egentligen vill det. För ganska exakt ett år sedan satt jag med ungefär samma ångestkänslor och klump i magen pga en vän, men då var det iaf en uppriktig dumpning där den sk vänner sa rent ut att hon inte pallar med mig. t bara kommer med undanflykter, "en annan gång"......... jovisst... innan var det "när jag har semester", sen var det "men den semesterveckan" o nu sist var det "kanske nån gång snart".... antar att nästa bli "ja, men vi ses ju i stallet snart"...

jag vill bara sluta bry mig.... vill bara sluta vilja träffa henne alls... vill inte behöva någonannan någonsin, bara acceptera att ingen någonsin bryr sig på riktigt, att jag bara är ett jävla tidsfördriv som människor umgås med när de inte har något bättre för sig... varför kan jag inte bara acceptera det o sluta tro något annat? sluta hoppas på att någon någongång skulle prioritera mig...

o vad jag hatar ännu mer är att ju mer alla andra tycker illa om mig destor mer tycker jag illa om mig själv... som om någon skulle tycka bättre om mig om jag vägde 10kg mindre? jag är ändå precis lika hemsk att umgås med, det ändras inte för att det finns mindre av mig men likförbannat så vill jag bara gå ner, rasa totalt i vikt, absolut minst 10kg... kanske kan hata mig själv lite mindre då iaf, även om alla runt omkring mig fortsätter tycka illa om mig

vet inte om det är ångesten eller all mat jag satt i mig som gör att jag just nu vill krypa ihop o gråta o spy.... känner mig så jävla bitter, t har fortfarande inte svarat på messet jag skrev till henne i torsdags, idag uppdaterade hon sin fb med att hon hade det underbart ihop med sin pojkvänn så hoppet om att hon skulle vilja träffa mig nästa vecka som hon sagt tidigare rinner ut fullständigt... skulle hon ens föreslå så har jag inte ens tid för mitt jobbschema är fucked o jag ska träffa killen jag träffade i onsdas den enda dagen jag slutar någerlunda tidigt... så det är helgen som jag skulle hinna träffa henne men hur stor är chansen när hon inte ens svarar på sms.... hatar det.... hatar känslan av att känna mig totalt övergiven... hatar att jag är arg o besviken på henne för att hon är iväg o är lycklig.... jag tycker inte om när förändringar sker o när mina sk vänner väljer att glömma bort att jag finns.... kan sitta o bli arg för att hon kommenterar o gillar andras fb statusar o bilder men inte mina... vägrar kommentera eller gilla hennes, de få hon nu gör, för att försöka låtsas att jag ignorerar henne om hon ignorerar mig.. som om hon ens märker det... beter mig som en jävla barnunge... planerar fan för att inte ens hälsa på henne i stallet när hästarna kommer tillbaka... varför ska jag hälsa på henne när hon ignorerar mig i veckor?  jag menar hur svårt är det att svara på ett sms? Jag tycker inte det är ok att man ignorerar sina vänner bara för att man blir kär, men tydligen är det så man ska göra? t är ju inte den första... ska väl själv se till att anamma den grejen om jag någonsin skulle träffa någon. ska ignorera alla runt omkring mig, inte ha tid att träffa eller prata med någon....